Intressant bok av Linnea Engström

Queen-fishQueen-fish är en liten tunn bok, snarast ett häfte, som skrivits av Linnea Engström, EU-parlamentariker för Miljöpartiet, som ska bli MSC-chef i Sverige. Det är faktiskt en i grunden intressant bok som bland annat handlar om de nya avtal EU skrivit med Mauretanien och Senegal.  Dess avtal går ut på att det kustnära fisket ska reserveras för lokalbefolkningen medan EU:s fartyg ska fiska längre ut till havs och på andra arter än vad lokalbefolkningen gör. Sådana avtal är naturligtvis vettiga och rimliga.

Att det ska införas ett register över EU-fiskebåtar som ägnar sig åt internationellt fiske är också bra. Jag förutsätter att registret också ska inkludera båtar som är flaggade i andra länder. Samtidigt finns det också brister i det nuvarande registret där framförallt sydeuropeiska länder, Polen och Litauen inte rapporterar in ändringar ordentligt. Sådant måste också åtgärdas, annars får det konsekvenser även för de båtar som har andra länder flagg. Inte heller kommer registret att innebära någon klarhet vem som äger fiskebåtar i eller via skatteparadis eller bekvämlighetsflaggländer.

Men boken utelämnar också viktiga fakta. Som exempelvis att EU.s fiskeflotta i Indiska Oceanen faktisk till stor del är hemmahörande på Réunion och Mayotte, två franska departement som ligger i området. Ett av EU.s allra största tonfiskföretag, SAPMER, är hemmahörande på Réunion och ägs av en person från ön. Det är knappast att anse som en EU-fiskeflotta mer än formellt. Dessutom är ju en del av den europeiska flottan inflaggad till Seychellerna och Komorerna (ett bekvämlighetsflaggland). Den ljusa bilden hon målar upp av EU:s avtal med Seychellerna är nog lite överdriven på samma sätt som den mörka bilden hon har kring Kinas och Ryssland avtal med Mauretanien och Seychellerna sannolikt också är överdriven.

Hon skriver att det är viktigt at få en bild av hur fisket faktiskt ser ut i världen och har naturligtvis rätt. Internationellt är överfiske ett problem. Hon skriver det dock på ett sätt som implicerar att de stora fiskebåtarna från EU, Ryssland, Kina, Korea och Japan är det huvudsakliga problemet. Så är det inte. Kontrollen av dessa är mycket bättre än när det gäller de det småskaliga kustnära fisket. Kontrollen av det fisket i de flesta asiatiska och afrikanska länder är i praktiken obefintlig. De stora problemen med överfiske finns i just det småskaliga kustnära fisket.

Vi kan ta Senegal som exempel. 90% av all registrerad fångst tas av det lokala kustnära fiske. 10% av de stora båtarna från andra länder. De stora båtarna är jämförelsevis lätta att följa och kontrollera. En mycket stor del av de små har ingen någon som helst kontroll över.

Att många tonfiskbestånd är överfiskade är inte heller korrekt. Några tonfiskbestånd är överfiskade men de flesta är det inte. Inte heller är det korrekt att handel med fiskerättigheter utestänger småskaligt fiske. Det kan hända om systemet utformas fel. Men inte i något system som jag känner till har det kustnära småskaliga fisket utplånats. Vill vi dessutom komma åt världens överfiske har det visat sig att överförbara (köp- och säljbara) fiskerättigheter är det enda fungerande sättet att minska överkapacitet i en fiskeflotta. Finns överkapaciteten i det småskaliga fisket så som fallet är i många länder så måste omfattningen av detta fiske faktiskt minska. Då innebär införande av överförbara fiskerättigheter en nödvändig minskning av detta fiske mätt i antal båtar och sysselsatta.

Hon skriver också om fiskodling och menar att det är något bar som borde utvecklas. Hon vänder sig dock mot att fiskmjöl används i fodret som ges till många odlade fiskarter som exempelvis lax, regnbåge och röding. Dessutom hävdar att många av de fiskarter som används till fiskmjöl överfiskas. Det är helt enkelt inte sant.

I de stora producent- och exportländerna av fiskmjöl till fiskfoder såsom Peru, Chile, Norge, Danmark och USA förekommer inte något överfiske inom det pelagiska fisket på fiskarter för fiskmjölsindustrin. Däremot kan det säkert finnas överfiske i Kina, Indien och Thailand. Hon gör också en stor sak av att karp och tilapia odlas utan fiskmjöl i fodret. Det är inte så konstigt. I motsats till exempelvis lax så är karpar inga rovfiskar och tilapia är allätare. Jämförelsen är helt enkelt irrelevant.

Vidare pläderar hon för landbaserade odlingar istället för havsbaserade. Det är sannolikt miljömässigt bättre, men kanske klimatmässigt sämre. Vatten måste pumpas, temperaturen reglera. Det drar energi.

När hon skriver att 60% av den fisk som konsumeras inom EU fiskas utanför EU är det sant. Den fiskas framförallt i Norge, runt Island och Färöarna men också i Ryssland. Det mesta fiskas i samma fiskevatten som EU:s fiskeflotta fiskar i så det är knappast nåt egentligt problem. 25% av EU.s fångster tas utanför EU. Den övervägande delen av detta fångas i Nordatlanten på internationellt, norskt, isländskt, färöiskt och grönländskt vatten.

Att svenskar äter allt mer fisk som hon skriver stämmer förstås. Men detta är bara korrekt om vi jämför de senaste 10 åren. Jämför vi med 1960-talet äter vi i stort sett lika mycket fisk.

Mest intressant i Engströms häfte är dock betydelsen av kvinnor i fisket och fiskodlingen. Det kapitlet är klart läsvärt och innehåller färre sakfel än övriga kapitel, Förutom att ge en inblick i EU:s avtal med andra nationer kring fiske ger boken också en insyn i hur gröna politiker gärna glider på sanningen, vilseleder och presenterar falska nyheter bara i syfte att vinna poäng och förstärka deras egen linje i frågan,. En linje som blivit bättre om de inte ständigt talat med kluven tunga.

Advertisements