Pelagiska fiskerättigheter inför framtiden

En enda ort i Sverige är beroende av fiske. Det är Rörö som ligger två timmar utanför Göteborg. Ön har framförallt storskaligt pelagiskt fiske men även ett levande traditionellt blandat fiske med båtar i en traditionell storlek på mellan 50 och 150 bruttoton liksom ett levande kustfiske med små båtar. De olika segmenten är beroende av varandra, samverkar och stöttar varandra.

Det är viktigt för öns pelagiska yrkesfiskare att kunna byta till sig fiskerättigheter från andra länder för att kunna bedriva ett fungerande och lönsamt fiske. Det betyder att de behöver ha tillgång på så mycket fiskerättigheter som möjligt i Nordsjön, Nordatlanten och Skagerak som möjligt. Noterbart är att öns yrkesfiskare också har flera båtar med dansk flagg vilket gör att de har behov av att kunna byta mellan danskflaggade båtar och svenskflaggade båtar.

En del av fiskerättigheterna är fisk som idag till stor del byts bort, exempelvis NVG-sill och blåvitling. Taggmakrill byt också bort men fördelas med årliga fiskemöjligheter. Vissa år byts kvoten av NVG-sill bort, andra år fiskas den. Den fisk som byts in är tobis och sill i Nordsjön och Skagerak samt sill och skarpsill i Östersjön. Genom detta ökar det svenska fisket i Västerhavet och Östersjöns, dvs i närliggande områden.

Det är bara stora pelagiska fiskebåtar som kan fiska sill, taggmakrill och blåvitling i Nordatlanten utanför Irland och Skottland. Det handlar därför inte om att några kustnära fiskare eventuellt skulle kunna drabbas av att det finns fiskerättigheter för dessa fiskbestånd.

Vad som kommer att hända om fiskerättigheterna för blåvitling, taggmakrill och NVG-sill tas bort är att svenska, relativt små båtar, kan tvingas iväg till Irland, Färöarna och väster om Norge. Idag är det så att det i stor utsträckning är svenska fiskare med lite större danskflaggade båtar som fiskar den svenska kvoten av NVG-sill, taggmakrill och blåvitling. Dessa båtar ägs i vissa fall av fiskare på Rörö. Fisket riskerar därför att bli mer olönsamt och bränsleförbrukningen kommer att öka. Försämringen i ekonomi slår därför direkt mot en unik kultur i Sveriges enda kvarvarande helt fiskeriberoende ort (Rörö) och minskar förutsättningarna för att detta lilla samhälle ska överleva på sikt. Om fiskemöjligheter införs istället för fiskerättigheter, vilket är förslaget från HaV blir följderna sannolikt inte lika allvarliga. Men det finns andra negativa konsekvenser av fiskemöjligheter.

Många myndigheter och organisationers uppfattning är reaktionärt gammaldags nationalistisk samt oekonomisk. Det handlar om att försämra för 10-talet företag utan att något blir bättre för någon. Ingen tjänar på de att ta bort fiskerättigheterna för blåvitling och NVG-sill. Kvotutnyttjandet kan minska, olycksrisken ökar (risk för mindre storlek på båtarna i Nordatlanten) och ekonomin i fiskeriföretagen blir sämre (kvoterna kan inte utnyttjas på bästa sätt).

Dessutom riskerar vi att se 80-90 meter långa danska båtar i Östersjön istället för 60-70 meter långa svenska båtar när de stor danska båtarna inte längre kan byta bort fiskerättigheter i Östersjön mot fiskerättigheter i Nordatlanten och Nordsjön. Detta är naturligtvis en orimlig utveckling.

Istället borde utvecklingen gå motsatt väg. Fler arter borde fördelas genom fiskerättigheter. Därför är det självklart att fiskerättigheter ska införas för sillfisket i Bottenhavet och den nuvarande fördelningen genom årliga fiskemöjligheter avskaffas. På samma sätt borde individuella fiskerättigheter behållas för NVG-sill och blåvitling samt införas för taggmakrill.

Att fördela genom årliga fiskemöjligheter är en dålig metod som bl.a. leder till överkapacitet och att en massa fallfärdiga kvotbåtar ligger i olika hamnar. Det ger också en ökad olönsamhet i fisket. Det är tydligt i räkfisket där det finns omkring 20 båtar som ligger still och egentligen aldrig fiskar. Gamla uttjänta fiskebåtar måste underhållas enbart för att behålla fiskemöjligheter och licenser som i verkligheten inte behövs. Sådana förhållanden är orimliga och minskar lönsamheten i fisket. Riktigt så skadliga konsekvenser får inte fiskemöjligheter för NVG-sill, blåvitling och taggmakrill. Det rör sig om få båtar och förhållandevis små kvoter. Byten kommer fortsatt att fungera vilket gör att allvarliga konsekvenser inte uppstår.

Brexit kommer dock att förvärra läget. Då kommer fiskerättigheter för blåvitling, taggmakrill, NVG-sill, lodda och trynfisk i Nordatlanten och runt Irland bli mer värda medan fiskerättigheter för tobis, sill och makrill i Nordsjön minskar i värde. Större delen av tobisfisket bedrivs i brittiskt vatten liksom en stor del av makrill- och sillfisket. Vid en hård Brexit försvinner detta fiske. Att behålla fiskerättigheterna för blåvitling och NVG-sill blir i det sammanhanget viktigt för fiskeriföretagen. Det blir då också allt viktigare att införa fiskerättigheter även för taggmakrill och andra pelagiska arter som fiskas i Nordatlanten och runt Irland.

Advertisements