Överförbara fiskerättigheter i det demersala fisket

Rent generellt är jag för ett införande av permanent överförbara fiskerättigheter (TFC, ibland kallat ITQ) i det demersala fisket då det nuvarande systemet med årliga demersala fiskemöjligheter inte fungerar. Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har fått ett uppdrag om att utreda förbättringar av systemet med demersala fiskemöjligheter.

Med anledning av detta har HaV tagit fram ut ett dialogunderlag kring systemet med fiskemöjligheter och möjligheten att införa överförbara fiskerättigheter (TFC) i det demersala fisket. I materialet beskriver de hur systemet med fiskemöjligheter fungera och vilka problem detta innebär i förhållande till de mål som finns för fiskeripolitiken. De ställer därvidlag ett antal frågor som de vill ha svar och kommentarer kring med anledning av de nio mål som finns:

  1. Genomförande av landningsskyldigheten
  2. Begränsad påverkan på arter och näringsväv (biologisk mångfald)
  3. Begränsad påverkan på bentiska habitat (bottenpåverkan)
  4. Ekonomiskt bärkraftig näring
  5. Levande kustsamhällen och främjande av småskaligt kustnära fiske
  6. Föryngring och nyetableringsmöjligheter
  7. Kontrollerbarhet
  8. En flotta i balans med resursen
  9. Enkelt, effektivt och transparent regelverk

Frågorna är:

  1. Håller ni med om fördelarna och riskerna i analysen i relation till de olika målen i dialogunderlagetPDF? Finns det fördelar och/eller risker som ni anser att analysen underskattat, överskattat eller som ni anser helt saknas?
  2. Hur anser ni att man bäst uppnår dessa mål* i ett system med fiskerättigheter (ett långsiktigt system)?
  3. Hur anser ni att ett årligt system borde anpassas för att uppnå målen?

Jag ska här svara lite kortfattat på Hav:s frågor i förhållande till dialogunderlaget. När det gäller landningskyldigheten så utnyttjas inte de svenska kvoterna för de flesta arter så för just dessa arter som exempelvis rödspätta och kräfta är det inga problem. Däremot finns det problem enligt HaV med bifångster där det sannolikt förekommer utkast av undermåliga individer. I räkfisket förekommer troligen också uppgradering av räkfångsten så att små individer kastas ut. Dessa säljs som råräka om de landas och för dem erhåller båtarna kanske 10% av betalningen de kan får för kokräkor som är större. Införandet av årliga fiskemöjligheter har på denna punkt inte förändrat något.

Ett införande av permanent överförbara fiskerättigheter (TFC) innebär sannolikt att incitament skapas för att minska utkasten och uppgraderingen vilket vi kan se i exempelvis det danska räkfisket. Detta beror på att införande av TFC leder till minskat antal båtar vilket gör de kvarvarande fiskeriföretagen mer lönsamma varvid det inte längre blir lika viktigt att uppgradera för ekonomins skull. Men införande va TFC är inte en fullständigt komplett lösning och innebär inte att alla olagliga utkast eller uppgradering av fångsten försvinner. Detta kan illustreras väl av det danska kräftfisket där många båtar trots omfattande fiskbifångster inte har fiskerättigheter för fisk och ibland inte heller landar nån fisk.

Rent TFC i Sverige skulle sannolikt resulterar i att det blev färre än tio båtar kvar i räkfisket, kanske så få som 5. I Danmark finns det 8 båtar på en dubbelt så stor kvot och där förekommer inte uppgardering inom räkfisket. Men en så kraftig minskning av antalet båtar är inte önskvärd i Sverige och då kan införande av TFC knappast resultera i att de olagliga utkasten och den otillåtna uppgraderingen upphör.

TFC räcker alltså inte för att helt leva upp till landningsskyldigheten även om det sannolikt skulle innebär förbättringar. Ett system med TFC måste kompletteras med bättre kontrollmöjligheter.

När det gäller biologisk mångfald och fiskets påverkan på detta så är själva förvaltningsmodellen av underordnad betydelse. Samma resonemang som gäller för detta må gäller också för bottenpåverkan. Minskat antalet båtar genom införande av TFC skulle dock kunna leda till minskad påverkan på bottnar genom färre tråldrag per yta havsbotten och eventuellt också minskat fisketryck på bifångstarter beroende på att fisket kan planeras bättre så att bifångst kan undvikas genom att fisk på natten eller dagen, i olika områden under olika perioder osv. Varken årliga fiskemöjligheter eller överförbara fiskerättigheter påverkar detta mål i nån större utsträckning men kan möjligen påverka i viss utsträckning. Det som krävs är redskapsutveckling, regler om var det får fiskas med olika redskap och vilka redskap som får användas, alternativt bättre kontroll.

Införande av årliga fiskemöjligheter tycks ha lett till ökad lönsamhet och bättre ekonomisk bärkraft i fiskeriföretag på den svenska västkusten. Införande av TFC skulle medföra ytterligare förbättringar. Bland annat genom färre båtar och genom att kvotbåtar kan skrotas. Genom att det knappast är aktuellt att låt allt fiske beröras av ett TFC-system så kommer dock denna lönsamhetsförbättring att bara berör de delar av fiskeflottan, nämligen de delar som ingår i TFC-systemet. Detta se tydligt i det pelagiska fisket i Sverige där de som fiskar på kustkvoten eller huvudsakligen på regionalkvoten inte har fått samma ökade lönsamhet.

När det gäller levande kustsamhällen och småskaligt kustnära fiske så har det inom räkfisket genomförts åtgärder i systemet med fiskemöjligheter som missgynnat de mer aktiva yrkesfiskarna och gynnat de mindre aktiva. I Östersjön har det införts en extra regional tilldelning av torsk.

Jag menar att detta bygger på felaktiga antaganden som utgår från att en strukturrationalisering bara innebär fler stora båtar och färre små. Aktiva fiskebåtar leder till mer levande fiskesamhällen än byggnadsarbetare som ägnar sig åt fiske ibland. Ett mer storskaligt och lönsamt fiske ger bieffekter i form av mer lönsamt och välfungerande småskaligt fiske. Fiskelägen som Rönnäng, Rörö, Hönö, Fotö och Fiskebäck är typexempel på detta.

Ett system med TFC riskerar att, om det utformas felaktigt, leda till att små fiskebåtar försvinner. Det pelagiska systemet i Sverige har dock visat att detta lätt kan undvikas genom att skapa särskilda kustkvoter och regionalkvoter. Detta är också nödvändigt om TFC ska införas.

TFC kommer dock sannolikt leda till att vissa fiskelägen förlorar sina sista fiskebåtar. De fiskelägen som blir kvar kommer dock troligen att vara mer präglade av fisket. Detta är oundvikligt om vi vill att andra mål med fiskeriförvaltningen ska kunna uppfyllas. Dessutom ska vi ha klart för oss att denna process har pågått i närmare 100 år med allt färre båtar och fiskelägen och detta helt oberoende av vilket förvaltningssystem som funnits.

När det gäller föryngring och nyetablering så är det fastlagt att införande av TFC leder till en föryngring av fiskarkåren genom generationsväxling. Det är så föryngring historiskt alltid skett i det svenska fisket och det har alltid varit ovanligt att helt nya personer kommit in utifrån. Jag menar att riskdagens utvärdering är felaktig på denna punkt. Införande av TFC har därvidlag inte inneburit någon större förändring. Noterbart är också att ett av de tio största pelagiska fiskeriföretagen har en ung ägare som är nytillkommen i fisket. Han och hans partner som tidigare fiskade demersalt har alltså tagit sig in i det pelagiska fisket som nya så det är uppenbarligen inte omöjligt. De har gjort det genom att börja med att fiska på kustkvoten och sedan genom att använda sig av regionalkvoten. Något som visar att utformningen av ett system med TFC är viktigt för att nyetablering ska vara möjligt.

När det gäller kontrollerbarhet så bör färre båtar innebär en ökning av kontrollerbarheten vilket HaV också konstaterar i dialogunderlaget. men även med ett system med TFC är kontrollerbarheten liten vilket också är i ett system med fiskemöjligheter. Varken årliga fiskemöjligheter eller permanent överförbara fiskerättigheter har nån större inverkan på kontrollerbarheten.

TFC är det enda effektiva sättet för att få en flotta i balans med resursen. Det nuvarande systemet med fiskmöjligheter kan inte lösa detta. Alla andra förvaltningssystem som prövats i Sverige leder till kvotbåtar, att den som verkligen fiskar med båten inte är licensinnehavaren, skrivbordsfiskare och bulvanförhållanden. TFC är dock inte tillräckligt för att förhindra kvotbåtar och bulvaner helt. Danska erfarenheter visar att det måste kombineras med noggranna regelverk kring vad som menas med bulvanförhållanden, tak på andelar för olika arter per person, företag och båt samt hårda infiskningskrav. Hårdare än de som finns idag i det svenska demersala fisket. För kustkvoten bör inte samma regler gälla som för de fiskebåtar, företag och individer som ingår i ett system med TFC.

När det gäller regelverket så är det allt annat än transparent idag. Det gäller allt från detaljerade regler om redskapsutformning, detaljerade regler om utkast, anmälan om ankomst, tillstånd och licenser. HaV beskriver främst de regler som leder till kvotbåtar, bulvaner och skrivbordsfiskare. Fiskemöjligheter löser inte detta problem men ett system medan TFC är en del av lösningen. Ett system med permanent överförbara fiskerättigheter innebär att kvotbåtar, bulvaner och skrivbordsfiskare kan försvinna om systemet utformas rätt. Danmark har genom förändringar i sitt system visat hur det kan utformas.

Till slut några kommentarer om problem som inte beskrivs i dialogunderlaget. Svenska kvoter är i många fall så låga att en marknad inte kan skapas för dem. Detta gäller exempelvis vitling och vissa av kvoterna för torsk. För en kvoterad bifångstart som vitlinglyra finns ingen kvot alls. Det gör att det blir svårt att genomföra ett TFC-system. För andra fiskarter gäller att det är alldeles för få båtar som ägnar sig åt ett riktat fiske på dessa arter. Det gäller exempelvis kolja (ingen, 2 båtar landar mer än 50% av kvoten), sej  (2 båtar fiskar mer än 50%) och rödspätta (1 båt har historiskt fiskat mer än 50%). De som landar dessa arter i övrigt såväl som torsk (exklusive Östersjön) fångar dem främst som bifångster vid annat fiske såsom räkfiske och kräftfiske.

Under sådana omständigheter är det omöjligt att skapa en fungerande marknad för fiskerättigheter till dessa arter. Det är också omöjligt att skapa en rättvis fördelning av fiskerättigheterna från start om gränser för kvotinnehav ska sättas.

För räka och kräfta skulle det dock vara möjligt att skapa en marknad och därmed ett TFC-system med men det skulle inte lösa problemen med utkast av bifångstarter. Nåt högre kvotutnyttjande för kräfta skulle inte kunna uppnås på grund av det vilket sammantaget skulle leda till att värdet på fiskerättigheter för kräfta skulle vara mycket lågt vilket i sin tur skulle bidra till en dåligt fungerande marknad.

Även det faktum att en ekonomiskt viktig art, rödtunga, är okvoterad i Skagerak och Kattegatt, försämrar möjligheterna till ett fungerande system med permanent överförbara fiskerättigheter i det demersala fisket.

Ett rent TFC-system skulle som jag ser det troligen fungera lika dåligt som dagens system med fiskemöjligheter förutom när det gäller räkfisket. Därför kanske ett kooperativt TFC-system skulle vara bättre. Dessutom kan ett sådant system bygga på de erfarenheter som redan finns i Sverige av så kallad samförvaltning.

Läs mer:

 

Advertisements