Torskkrigen och dess effekter på det svenska sillfisket

Torskkrigen var en serie konflikter åren 1958–1976 mellan Island och huvudsakligen Storbritannien gällande rätten att fiska utanför den isländska kusten. Även om krigen kallas för torskkrigen konflikten all fisk och andra saker än just tillgången till torsk var också del i det hela.

Den delvisa kollapsen för sillbestånden utanför Norge år 1957 var en del av bakgrunden till beslutet att utvidga Islands fiskezon år 1958 vilket utlöste det första torskkriget. Kollapsen för sillbestånden i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var en anledning till att Island ville skydda fisket. Och därmed till det andra torskkriget 1972-73.

Det tredje torskkriget var åren 1975-76. Även denna gång spelade sillfisket sannolikt en viss roll Eftersom det inte fanns nån sIll att fiska utanför Norge så blev trycket på de isländska farvattnen större. Det finns mycket myter och skrönor kring dessa krig. Sanningen som den egentligen var kommer nog Mark Kurlansky närmast i sin alldeles utmärkta bok ”Torsk”. Nedanstående rader hämtar främst näring från den boken.

Första torskkriget

Bakgrunden till den första konflikten var att Island blev ett självständigt land år 1944. En överenskommelse från 1901 som fanns mellan Danmark och Storbritannien blev då ogiltig. Avtalet inbegrep en  en tremilsgräns innanför vilken det var förbjudet för utländska fiskebåtar att fiska. Självständigheten medförde alltså att fisket i princip blev helt fritt runt Island. För alla. Tremilsgränsen var ett resultat av Nordsjöfiskekonventionen som skrevs under år 1922 av Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Storbritannien. Efter att avtalet löpt ut utvidgade Island sin fiskezon till 4 mil år 1950. En åtgärd som hade visst internatinellt stöd.

Detta på grund av en annan sak som inträffade efter andra världskriget.  Det var att USA ville skydda oljetillgångar till havs utanför USA:s kust. 1945 proklamerade USA därför att kontinentalsockeln  runt USA var att betrakta som USA:s territorium. Konsekvensen blev stor för fisket då endast båtar hemmahörande i USA fick fiska på det som nu var USA:s fiskevatten. Storbritannienn protesterade formellt, men krävde ändå en fyramilsgräns kring kolonin Bermuda som ligger på USA:s kontinentalsockel. Många länder i Latinameriak gjorde dock som USA; krävde ensidig nationell rätt till kontinentalsockeln.

Efter 1954 minskade de isländska fångsterna av torsk och uer (större kungsfisk) mycket kraftigt. Samtidigt ökade fångsterna av kolja och rödspätta som fiskades närmare land, innanför fyramilszonen. Islänningarna drog slutsaten att det försämrade fisket till stor del berodde på en stora mängd utländska båtar som fiskade runt ön. Island utvidgade därför sin territorialvattengräns till 12 sjömil år 1958. Den brittisk regeringen protesterade formellt och de fick stöd av Frankrike, Belgien, Tyskland, Nederländerna, Danmark och  Spanien. Trots detta lämnade alla länders, förutom Storbritanniens, båtar den isländska tolvmilszonen innan den sista augusti 1958 när Island proklamerat att den skulle träda i kraft.

De brittiska trålarna hade eskort av brittiska krigsfartyg. Under två och ett halvt år kunde de brittiska trålarna fortsätta fiska i den isländska zonen utan att mer än en båt uppbringades av den isländska kustbevakningen. Men fisket blev dåligt. Den brittiska flottan tvingade båtarna att fiska i 30 sjömil stora rutor för att kunna skydda dem. Det fungerade inte så bra för fisket. Det blev dock snart förhandlingar och 1961 accepterade Storbritannien tolvmilsgränsen men Island deklarerade att de hade för avsikt att utvidga gränsen ytterligare, men vänta minst tre år. Det senare var en eftergift som så när fällde isländska regeringen. Det kom dock att dröja ännu längre innan tolvmilszonen utvidgades ytterligare.

Andra torskkriget

En bidragande orsak till det andra torskkriget som följde av att Island utvidgade sin fiskegräns till 50 sjömil var kollapsen för sillbestånden runt Island och utanför Norges kust. Något som orsakade stor arbetslöshet och behov av annat fiske för islänningarna. Det blev desto viktigare att skydda kvarvarande fiske, som det viktiga torskfisket, där det också fanns tecken på minskande bestånd.

I mars 1971 deklarerade Island att de skulle utvidga fiskegränsen till 50 sjömil den 1 september 1972. Storbritannien och Västtyskland drog ärendet till Internationella domstolen i Haag. Island förklarade att de de inte erkände domstolens rätt att besluta om frågan då det var en fråga om Islands kontinentalsockel och en sådan fråga var av nationell natur, inte internationell. Innan Internationella domstolen hann behandla ärendet var frågan redan överspelad och det andra torskkriget redan slut. Den internationella domstolen hade inget med lösningen av konflikten att göra.

Inför utvidgningen av fiskegränsen denna gång så hade IsLand tillgång till et nytt vapen. Framtaget redan 1958 men aldrig använt i första torskkriget och sen dess hemlighållet. alla kustbevakningsfartyg på Island var utrustade med det nya vapnet. Den y vapnet var ett verktyg för att klipp av stålvajrar. Vägrade utländska fiskebåtar att lämna 50-milszonen skulle kustbevakningsfartygen klippa av trålvajrarna.

Under konflikten som varde ett år förlorade 84 fiskebåtar, 69 brittiska och 15 tyska, sina trålar. En fiskebåt utan trål fick återvända hem och förlorade stora pengar. För att skydda sina trålar började brittiska fiskebåtar ramma kustbevakningsfartryg. Men på detta var kustbevakningsfartygen bättre. Det var byggda för att klaras tjock is och började också ramma brittiska trålare. Britterna skickade då inte militärer eftersom både Island och Storbritannienn ingick i NATO utan istället fyra bogserbåtar som rammade kustbevakningsfartyg. I mars 1973 sköt kustbevakningen med stridsladdade granater framför en bogserbått och i maj slet en granat upp ett hål i en brittisk trålares skrov.

Brittiska trålare lämnade 50-milsområdet, men återvände snart i skydd av brittiska flottan. De brittiska militärfartygen ordnade återigen så att fiskebåtarna kunde fiska i en fyrkant omgiven av brittiska flottenheter. Om ett isländsk kustbevakningsfartyg kom in i fyrkanten skulle det rammas av de brittisk båtarna, fiskebåtar, bogserare såväl som de militära fregatterna. Flera rejäla sammanstötningar ägde rum, men inga människoliv gick till spillo.

Island vägrade ge med sig och hotade med att bryta de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien, troligen hotade de också med att säga upp kontraktet för USA:s flygbas i Keflavik. Nato blev oroat, ingrep i konflikten och tvingade Storbritannien till en fredlig uppgörelse som innebar att Storbritannien erkände en gräns på 50 sjömil mot att ett litet antal brittiska trålare skulle få fortsätta fiska i isländska vatten.

Tredje torskkriget

Trots femtimilszonen så verkade de isländska torskbestånden minska. 1974 var det klara problem enligt isländska biologer. I oktober 1975 utvidgade därför Island sin fiskegräns på nytt. Denna gång till 200 sjömil. Nu hade de större internationellt stöd för åtgärden på grund av  ett beslut i FN:s havsbottenkommitté från 193 som undertecknat av 34 stater, huvudsakligen länder i Latinamerika, Afrika och Asien men också två europeiska länder, Island och Norge. Detta beslut förordade fiskegränser på 200 sjömil.

Återigen var det Storbritannien och Tyskland som motsatte sig Islands utvidgning av fiskegränsen. Alla trålare utom dessa två länders försvann ur den nya isländska fiskezonen. Redan i december 1975 sköt en kustbevakningsbåt mot en brittisk bogserbåt och på fem månader var det 35 rammincidenter och 46 brittiska respektive 9 tyska trålare fick sina trålvajrar avklippta. Förhandlingar vidtog, Island bröt vi ett tillfälle de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien. Nato försökte medla.

Denna gång fick det även mer långsiktiga följder för den brittiska fiskeflottan som minskade i storlek,. Brittiska fiskgrossister fick inte tag på fisk och grossister gick omkull och försvann på löpande band. En konsekvens av minskat fiske kring Island samt kollapsen för sillfisket i Nordsjön. Västtyskland förhandlade fram en vapenvila med Island och fick vissa laxkvoter istället för det förlorade torskkvoterna på isländska vatten. Från EU (då EEC)-håll påpekades att britterna istället kunde fiska blåvitling utanför Skottland, men brittiska regeringen vill inte ge upp torskfisket runt Island.

Även denna gång var Nato och USAS oroliga över att förlora flygbasen i Keflavik. Därför var det också påtryckningar från USA mot Storbitannien för att förmå dem att acceptera Islands 200-milszon.

Britterna hävdade en exklusiv brittisk hundramilszon, EU (nu EG) förespråkade tvåhundra sjömil. Så blev det. År 1976 införde EG en gräns på 200 sjömil som också inkluderade Storbritannien då landet nu var medlem i EG. Samtidigt accepterade EG Islands gräns på 200 sjömil. Som en följd av dessa beslut  införde de flesta länder i världen en 200-milsgräns. En konferens hölls i Oslo 1976 där frågan om flygbasen I Kfefavik spelade stor roll vid sidan av EG.s uppfattning Storbritannien accepeterade till slut 2000-milsgärsen och några få brittiska fiskebåtar fick tillstånd att fiska i Island fiskezon (ekonomiska zon, EEZ)

Konsekvenser för det svenska fisket

Kollapserna för silflisket utanför Norge och i Nordsjön medförde redan de en kraftig påverkan på det traditionella svenska sillfisket i dessa områden. Den pelagiska fiskeflottan, sillfiskeflottan i Sverige tvingades fiska närmare Sverige och mer i Skagerak, Kattegatt och Östersjön. En del båtar valde dock att fiska ännu längre bort, I Nordafrika och Västafrika.

Fiskegränserna på 200 sjömil innebar dock att många svenska fiskare total blev utestängda fån sina traditionella fiskevatten. Det gällde inte bara sillfisket som var baserat runt Göteborg utan också backfisket efter långa kring Shetland. Även dessa fiskare, baserade i mellersta och norra Bohuslän, blev instängda i hemmavattnen. Långafisket var i praktiken slut även om enstaka båtar skulle fortsätta intill 1990-talet. Alternativet för dem var torskfiske i Skagerak och Kattegatt. Alternativet för sillfiskeflottan var fiske efter sill och skarpsill i Skagerak, Kattegatt och Östersjön. Det blev alldeles för många fiskebåtar som var tvungna att fiska i svenska vatten. Något som skulle skapa problem.

En epilog

Så sent som 2009 utspelade sig vad som blev den sista akten i torskkrigen. En lång rad brittiska fiskare från Aberdeen, Hull, Grimsby och Fleetwood fick då ersättning av den brittiska regeringen för uteblivna inkomster på grund av torskkrigen. Svenska fiskare har aldrig fått nån ersättning för den katastrof som stängningen av Nordsjön innebar. Det var en händelse som fortfarande plågar svenskt fiske.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Torskkrigen, Island, Storbritannien, Västtyskland, Fiskezoner, Territorialvattengräns, Torsk, Torskfiske, Pelagiskt fiske, Samhälle, Politik