Utkastförbud – landningsskyldighet

I EU:s nya fiskeripolitik gäller att så kallats utkastförbud ska införas. Införandet av detta kan innebär vissa problem. För hur ska det kontrolleras, hur ska fiskare kunna få tillgång på kvoter på det som de får upp och därmed kunna sälja det? För meningen måste ju vara att fisk som tagits upp ur havet faktiskt ska säljas som mat till människor. Annars byts ju bara utkasten till sjöss ut mot utkast på land.

I Danmark finns möjligheter att tillfälligt köpa en kvot eller fiskerirättighet, att så att säga hyra in en kvot. Det innebär att bifångster kan säljas inom kvotsystemet och utan risk för överfiske.  Med tank på hur små torskkvoter Sverige har i Västerhavet (Skagerak och Kattegatt) förefaller det som om detta system skulle ha svårt att fungera. Alternativet är övervakning med kameror eller på annat sätt. Övervakning och kontroll på annat sätt kostar mycket pengar och det är sannolikt inte möjligt i Sverige där övervakning och kontroll inte ens fungerar idag. Kameror är något som vad det gäller mindre båtar kommer att inkräkta på den personliga integriteten. Ganska kraftigt dessutom. Därför är exempelvis Svenska Fiskares RIksförbund mot kameror. De förespråkar istället bättre kontroll och övervakning på annat sätt och framhåller Norge som ett positivt exempel:

Utkastförbud, eller landningsskyldighet som det lite mer smakligt nu kallas, kan om det genomförs förnuftigt faktiskt vara drivkraft för många önskningar inom fiskeripolitiken.

Till att börja med kan mycket av det tekniska regelverket avskaffas, och regelförenkling faktiskt genomföras. Att förena det med kameratvång ombord ter sig lite märkligt.

EU som helhet kastas just nu in i en debatt om datalagring och integritet för medborgarna – förenkling medelst övervakning är helt enkelt en dålig idé.

Ansvar och förtroende är en annan väg att gå. Det överensstämmer dessutom med den av FAO prisbelönta norska fiskeriförvaltningen, som har ett utkastförbud, utan kameraövervakning, med pragmatism, sunt förnuft och förtroende som ledstjärnor.

Att framhålla Norge som ett positivt exempel förefaller mig ytterst tveksamt i nuläget då det nyligen avslöjats ett omfattande fusk i det norska torskfisket och att det sannolikt förekommer fusk inom det norska räkfisket. Det verkar kanske inte som om den norska modellen fungerar. Återstår kameror. Ska det kunna undvikas är alternativet ett system av dansk modell, men då behöver kvoterna vara större. Något som inte är troligt på kort sikt

Då jag inte är förtjust i tanken på att inskränka enskilda fiskares personliga integritet är det nog nödvändigt att svenska fiskeriintressen funderar på om det inte vore rimligt att svenskt och danskt fiske reglerades och sköttes ihop av gemensamma myndigheter och politiska instanser. Svensk fiske och danskt fiske bedrivs i huvudsak i samma farvatten och efter samma arter. Dessutom är många av de större danska fiskarna inom det pelagiska fisket (sill, makrill, industrifisk) och räkfisket svenskar som är boende i Sverige. Kanske är en sådan lösning utopisk, men det är svårt att se hur svenska fiske med sina små kvoter för många arter ska kunna upprätthålla ett utkastförbud utan kameraövervakning.

Ytterligare ett problem är den uppgardering som förekommer i räkfisket där små räkor som betingar ett lägre pris kastas ut, dumpas, för att båtarna ska kunna fortsätta fiska efter räkor. Större räkor, kokräkor, betalas med uppemot 100 kronor kilot medan mindre räkor, råräkor, bara ger cirka 10 kronor kilot. Det är en skillnad värd att fuska för.  Ett utkastförbud utan ordentlig kontroll och övervakning kan sannolikt inte motverka det. Kanske kan dock nya redskap hjälpa till att lösa problemet. Sådan utveckling pågår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Utkastförbud, Landningstvång, Yrkesfiskarna, Svenska Fiskares Riksförbund, Kameraövervakning, Integritet, Ekonomi, Danmark, Norge, Sverige, Pelagiskt fiske, Överförbara kvoter, Fiskekvoter, Fiskerättigheter, Räkfiske, Samhälle, Miljö