Marstrand var under en stor del av sillperioden en frihamn. 1775 förklarades hamnen som frihamn av Gustaf III och det blev också fritt för utlänningar att bosätta sig i staden liksom religionsfrihet och näringsfrihet (som för övrigt gällde hela sillhanteringen).
Religionsfriheten innebar att många judar flyttade till Marstrand där Sveriges första synagoga togs i bruk 1782. En del av dem hade tidigare bott i Göteborg och arbetat för Ostindiska kompaniet som rekryterat dem från Portugal då behov fanns av portugisisktalande personer. Efter att frihamnsrättigheterna drogs in 1794 på stadsborgarnas egen begäran flyttade de flesta judar tillbaks till Göteborg eller orter i utlandet de kommit ifrån. En känd judisk familj i Marstrand var van Reis som ägnade sig åt tobakstillverkning, sillsalteri, kram- och spannmålshandel. Andra var Magnus, Henriquez, Delblanco, Warburg och Salomon av vilka de flesta hamnade i Göteborg efter att ha flyttat från Marstrand. Många av dem sysslade med återförsäljning och återexport av Ostindiska kompaniets varor, så kallad nederlagshandel.
Marstrand. Foto från 1910. Där villan ligger låg synagogan på 1700-talet.
Frihamnsperioden innebar att Marstrand styrdes om en slags republik fast ändå som en del av Sverige, kanske kan det jömföras med Ålands förhållande till Finland idag. Det blev ockå en fristad för många personer som var efterlysta på andra håll och för affärsmän som ville undvika skatt och andra pålagor. Många rika flydde undan skatteprocesser och liknande. Det var en slags dåtida skatteparadis kan man säga.
Under det nordamerikanska frihetskriget 1775-83 kom handeln i Marstrand att få ett enormt uppsving, bara år 1775 ankom 20 US-amerikanska fartyg till staden.
Även många bemärkta män kom som fångar till Carlstens fästning på Marstrandsön under 1700-talet, så exempelvis den mycket rike grosshandlaren Gustaf Kierman liksom många av de sammansvurna som undertecknade Anjalaakten. Andra kända fångar var Carl Fredrik Pechlin, handlaren Anders Drake från Göteborg, major I.A. Busck, statsrådet Johan Albrecht Ehrenström och general Johan Fredrik Aminoff. Samt förstås Lars Molin, Lasse-Maja.
Under frihamnstiden var Marstrand ett viktigt centrum för smuggling av allehanda varor. Även Marstrand gynnades i likhet med Göteborg under kontinentalblockaden. Även konstuerandet av Albrektssunds kanal 1776 var en konsekvens av frihamnstiden och de privilegier Gustaf III tilldelade staden.
Periodvis behövde också svenska fartyg konvoj vid resor söderut för att undvika kapare och pirater. Dess konvojer utgick från Marstrand och fartyg som ville var med i en konvoj fick samlas vid Marstrand för gemensam avfärd. Speciellt tycks fartyg från Levantiska kompaniet och Uddevallas saltskepp ha utnyttjat dessa tjänster då sjöröveriet vi denna tid var värst i Medelhavet. Ofta eskorterades konvojerna av 50-kanoners linjeskepp som Sparre och Sophia Charlotta men ibland också av fregatter som Höken, Svarta Örn och Jägaren. Örlogskaptener var bland annat Treutiger, Jägerskiöld och Åberg. Extra problematiskt var sjöröveriet under olika krig och under frihamnstiden.
I och kring själva staden Marstrand fanns 33 sillsalterier, många var ganska stora. En del av dem har jag skrivit om i inlägget om salterierna och trankokerierna utanför södra Inlands kust, del skriver jag om i inlägget om Tjörns salterier och trankokerier. Sillperioden ledde till att Marstrands stasbefolkning tredubblades mellan 1747 och 1775 (från 500 till 1 500) och ökade sen ännu mer under frihamnstiden fram till 1794. Efter sillperiodens slut 1809 minskade befolkningen igen.
Själva staden Marstrand dominerades under sillperioden av sillsalterier länge hela kajen och längst söderut fanns också ett trankokeri. Bland de som bedrev salteriverksamhet i staden märks borgmästare Peter Ekström, rådman Cederberg, dykerikommissarie Westbeck, tullförvaltare Christ. Kamp, amiralitetslöjtnan Diursson, assessor Wiggman, inspektör Gust. Strandberg och borgarna Fredr. Bundsen, Petter Bask, Jean Gobardt, Olof Boman, Jean Levander, Olof Kihlman, Olof Ask (1749-1801) och Johan Färnström. 1787 uppgavs att att borgmäsatre Ekström hade salteri liksom rådman Joh. Cederberg, Jean C. Meijer, Inga. Chr. Ljungmarker, Pet. Jöns Malm, Henric Ekström, G.C. Hammar, P.B. bask, Agneta Kamp och änkefru Lewander.
Mellan Koön och Instön, vid Mittsund fanns fler sillsalterier och trankokerier liksom vid Djupudden på Instön. Djupuddens skärgårdsverk tillhörde Kennedy & Åberg år 1787 och Johan Meijer år 1800. På Instön ägde Niklas Björnberg i Göteborg ett stort trankokeri, 1790 var också en Hammarberg delägare och Anders Björnberg (far till Niklas Björnberg, han var död år 1787 så troligen drevs de av honom ägda verken av hans änka) ägde ett skärgårdsverk vid namn Otterholmen. Slutligen ägdes Åleviksskärs skärgårdsverk på Instön av J.J. Fernström & Co.
På Koön fanns sillsalteri bl.a. vid Arvidsvik, trankokeri vid Grumsholmen tillhörigt slaktare Söderberg i Marstrand, Johannesbergs trankokeri, Kihle skärs trankokeri tillhörigt Johan Meijer i Marstrand samt Torneviks salteri ägt av Lars Hedenberg. Arvidsvik omvandlades 1822 till en badinrättning av Andreas Swahn som inköpt det nedlagda salteriet. Andra anläggningar på Koön var salteriet Olofsberg, Johannesbergs trankokeri, Norruddens salteri tillhörigt Samuel Brask, Röda Sten ägt av G.Hellberg i Marstrand, Vänershamns skärgårdsverk ägt av Bahrman och Wennerholm i Göteborg samt Backuddens trankokeri. Kockholmens trankokeri ägdes av Olof Westerberg (? kanske ska vara Westerling) i Göteborg. Olof Kamp ägde för sin del Qvillmansholmens trankokeri vid sydöstra udden av Koön.
På Klåverön fann sillsalteri och trankokeri vid Korsviken ägt av Eric Linderot i Göteborg, Beatebergs skärgårdsverk ägt av borgmästaren Nils Callerholm och Anders Davidsson Höijer i Kristiansand samt Benedict Falck i Göteborg, Carlsholmens trankokeri som 1787 ägdes av J. Klerck och 1800 av en Sahlsten, Stenens skärgårdsverk ägt av Jonas Borelius år 1792
Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:
Eskil Olan, Marstrands historia, 1917
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Marstrand, Frihamn, Religionsfrihet, Judendom, Synagoga, Judar, Carlstens fästning, Anjalaakten, Smuggling, Kontinentalblockaden, Sillperiod, Sillsalteri, Trankokeri, Instön, Koön, Klåverön, Arvidsvik, Björnberg, Ekström, Kamp, Samhälle, Ekonomi, Historia, Kungälv
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.