På Tjörn och kringliggande småöar fanns en stor mängd sillsalterier under 1700-talet sillperiod. Det fanns dessutom ändå fler trankokerier, både väldigt små och mycket stora. På öarna mellan Marstrand och Tjörn låg verken särdeles tätt.
På Lilla Dyrön fanns Kittiholmens (Kittyhamn) salteri och trankokeri som ägdes av Fredric Janssen I Göteborg år 1797. Trankokeriet uppfördes 1795 och salteriet efter 1797. 1809 ägdes anläggningen av A.W. Lindstedt i Göteborg. På ön fanns också lotsstation och tullstation. I slutet av 1700-talet flyttade lotsarna till Hättan för att först på 1900-talet flytta till Marstrand. Skärgårdsverket las ner i samband med att sillperioden tog slut 1809. På Krokholmen söder om Lilla Dyrön låg salteriet Johanna Maria, uppfört 1805 och ägt av J.H. Diursson som bodde på Hättan. Denne ägde också ett 1802 uppfört saltteri på Hättan tillsammans med Johan Himmelberg och Mårten Sundberg.
På Östra Hagholmen (under Risö) låg en anläggning och på Risö en andra. Ägare till den ena var vice borgmästare Borelius i Marstrand och till den andra Mats Hansson i Göteborg. Den tredje kallades Catrineberg och hade både salteri och trankokeri som ägdes av M. Lundberg och Gustav Palm som då bodde i Bovik. 1809 flyttade denne till Rörö där han 1815 övertog Stora Apelviks skärgårdsverk. På Lilla Goden invid Risön fanns Charles Winbergs trankokeri som uppfördes 1794 och 1795. Kärrsön hade för sin del ett salteri, känt från 1792, vid namn Carlsberg som år 1804 ägdes av Carl Mg. Korn i Göteborg.
På Tjörnekalv utanför Rönnäng fanns Borins salteri, Brunbäcks salteri, trankokeriet Grumsehålet, Johan D:son Wetterlings salteri och trankokeri (1806 Wetterling & Son) samt Wetterlings salteri på Lilla Tjörnekalv. På Tjörn invid Rönnäng fanns Björnbergs salteri och trankokeri vid Ropekullen (Tjörnehuvud, 1787 och 1796 ägt av Johan Westling Danielsson), Math. Lyth och Herman Jörgen Mäkels salteri vid Ropekullen, ett lokalt ägt trankokeri på samma plats, Peter Ekströms salteri vid Båtevik och hans trankokeri vid Bäckevik som byggdes 1792, samt Anderssons i Stordal trankokeri och Rejs trankokeri, båda i Garpeviken, Bäckevik. De två senaste var försvunna redan 1787.
Reersholmen ligger också utanför Rönnäng och där fanns ett salteri som tillhörde Hans Hultmans änka Anna Margareta Hultman (i Västervik) år 1787.
På Klädesholmen och Koholmen fanns flest salterier och trankokerier, Bremers salteri (1790-97), Edbergs salteri (1798-1815, Skaboholmen), Grens salteri (1800-12, Kristineberg), Anders Lesses salteri och trankokeri, Sven Linhults salteri och trankokeri, Mitchells (senare Lambergs och sen Carnegies, Lilla Koholmen) salteri, skärgårdsverken Solvik och Hästevik som ägdes av Peter Svalin år 1787, Stenvik som ägdes av J.C. Böker & Bergström, Joseph Halls salteri (1786-1801, från 1792 delägt med Brunius och från 1802 ägt av Brunius i Varberg) samt Ahlbergs (1795-1804, därefter Wunses och från 1807 Scott & Gordons, Lilla Stenvik). Scott & Gordon ägde också Hjälmens salteri år 1811/12 och innan dess tycks anläggningen en period ha ägts av Anders Lesse.
Flera av anläggningarna på Klädesholmen och Koholmen hörde till de mest kritiserade under den så kallade Trangrumsstriden, Sverige tidigast kända miljödebatt. På grund av kritik mot hur trangrumset hanterades och släpptes ut skräptes bestämmelserna angånde trankokerierna i början av 1780-talet. En grupp trankokeriägare protesterade mot de nya bestämmelserna:
De nya bestämmelserna följdes dock enbart i ringa utsträckning, och vid en inspektion som gjordes på sommaren 1783 av länets samtliga då 328 trankokerier framkom att vid 120 stycken uppfylldes inte de strängare kraven som de nya reglerna föreskrev. Trankokeriägarna var då tvungna att antingen bygga de kostsamma grumsdammarna eller att flytta sina anläggningar. En grupp trankokeriägare från Göteborg hävdade att trangrumset var ofarligt och försökte övertyga beslutsfattarna att de hårdare bestämmelserna var onödiga.
Clas Alströmer var den som fick i uppdrag att företräda och organisera insamlandet av bevis för att kräva att bestämmelserna skulle hävas. De som underteckande protestskrivelsen var Patrick Alströmer, Christian Arfvidsson & Söner, Low & Smith, Olof Westerling, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson och Pehr Andersson.
Vid inspektionen 1783 stängdes tre trankokerier på Klädesholmen av uppsyningsmannen från staten med omedelbar verkan. Det var Peter Svalins två anläggningar, Solviken och Hästevik samt Johan Carl Bökers anläggning i Stenvik. Stenvik återstartades senare under året men flyttades 1784-85 till annan plats då J.C. Böker tillhörde en grupp av salteri- och trankokerigare som inte ville gå till strid mot staten och de nya hårdare reglerna. Även en del av de som undertecknat protestskrivelsen drog senare tillbaks sitt stöd för denna. Hästevik salteri som ägdes av Peter Svalin tycks dock ha fortsatt driften till slutet av sillperioden men övertogs 1800 av Heegh, 1806 ägdes det av Berg, 1807-11 av Svalin ochfrån 1812 av Erik Dahlin. Även Lesses salteri tycks ha drivits vidare till 1794 liksom Linhults som dock tyck ha flyttat runt lite. Det tycks ha upphört slutgiltigen år 1794. 1809 fanns Stenvik som salteri.
Förutom Böker flyttade också Sven Linhult, Anders Lesse och Peter Svalin sina anläggningar på Klädesholmen till annan plats. Även Lars Kåhre och bröderna J. P. & N. Holterman flyttade sina kritiserade trankokerier. Gemensamt för de flesta av dessa sillsalteriägare var att de var herrnhutare. Något som fick Clas Alströmer att bli upprörd och anklaga dem för en herrnhutisk konspiration för att tjäna mer pengar. Av de som flyttade sina verk var Lars Kåhre, Sven Linhult, Anders Lesse och J. P. Holterman herrnhutare.
Kring Bleket fanns ett antal trankokerier och salterier. Andholmens trankokeri (lokalt ägt), Daniel Mobergs (från Västervik) salteri på Mossholmen, ett lokalt ägt mindre trankokeri vid Saltpannevik, ett skärgårdsverk på Sevedsholmen (Sävesholmen, ägt av fyra göteborgsköpmän, Johan P. Berg, Lars Litzén, Bengt Wittsson och Olof Åberg, år 1796) och C.H. Åkermans trankokeri på Bringelbärsholmen (Bringelbergsholmen) är några. Bringelbärsholmen delägdes också av Samuel af Ugglas och L. Billström var förvaltare. Vid trankokeriet på Bringelbärsholmen producerades cirka 2 000 fat tran om året och det hade 24 kittlar. Bockholmen invid Bleket hyste flera små trankokerier ägda av lokalbefolkningen. En lite större anläggning var Rosenbergs trankokeri som är omnämnt år 1800. Vid Bleket fanns också ett mindre trankokeri samt Brudekullens trankokeri med 8 kittlar, båda med lokala ägare.
Närliggande Ängholmen, mellan Bleket och Rönnäng, hyste flera stycken större anläggningar varav handelsmannen Christian Eberstein i Norrköping ägde två skärgårdsverk (kombinerade salterier och trankokerier). Han ägde också Ellinge salteri på ett skär invid.
Invid och utanför Stockevik söder om Skärhamn fanns Litzéns salteri på Vrångsholmen (1787 tycks det ha ägts av Jacob Schotte & Ewensson i Norrköping), ett på Grindsholmen och ett trankokeri på Tornholmen som ägdes av Low & Smith år 1787. Dessutom fanns Silverskäret eller Skäret, ett skärgårdsverk ägt av Micael Linderoth i Norrköping.
På Flatholmen väster om Stockevik fanns Robert Crosswalls salteri, Walls (kanske ska det vara Halls) salteri och Low & Smiths salteri och trankokeri. Förmodligen handlar det om samma anläggning som bytt ägare.
Vid Nordvik och Nordvikstrand söder om Skärhamn fanns Peter Svalins trankokeri som år 1792 hade övergått i Johan Jacob Greiffs ägo, Arnoldsson Svarthus trankokeri samt Åbergs trankokeri (troligen ägde bägge av samma ägare, Sven Nilsson, år 1787). I Tubberöd (idag norra Skärhamn) fanns ett trankokeri med 8 kittlar ägt av C. Olsson år 1787. 1793 ägdes denna anläggning av Innes (skrivs ibland Ennes) & Tarras i Göteborg. Vid Basttången (under Olsnäs) ett trankokeri, Winbergs trankokeri vid Gunneby, Brömsedam och Båssen vid Toftenäs. Båssens trankokeri ägdes av Johannes D:son Wetterling år 1787 och Brömsedams trankokeri med 12 kittlar ägdes av Jonas Kjellberg och byggdes 1779.
Vidare fanns ett trankokeri vid Govik, ett skärgårdsverk vid Saraberg och ett vid Grimsholmen, i Stenkyrka socken, platser jag inte kunnat lokalisera. Saraberg ägdes 1787 av Anders von Reis och Grimsholmen ägdes år 1787 av göteborgaren Johan Åstrand. Liksom ett vid Tången (Gunneby, även kallat Landersberg), ägt av Mauritz, Anders Landin & Co år 1787 samt av Erskine & Mitchell år 1793. 2 stycken verk fanns på Såtö.
På Säby Ö norr om Skärhamn låg flera stycken salterier och 8 mindre trankokerier exempelvis Jönssons trankokeri, Reimers Salteri, Svenssons trankokeri och Tolanders salteri. Lindshall trankokeri på Säbyö ägdes Adolph W. Lindstedt i Göteborg år 1787.
I Röra och på Röra strand i Stenkyrka socken låg fler mindre trankokerier med lokala ägare.
På insidan av Tjörn låg 2 stycken trankokerier vid Djupviken (S.Bäck) varav ett ägt avJoseph Hall och ett av Brunius samt Geijers salteri och Sernströms Salteri, båda vid Rösselvik. Peter Ekman ägde vid nån tidpunkt 50% i ett av dessa och vid Rösselvik fanns också ett trankokeri med 12 kittlar ägt av Anders Lesse i Göteborg år 1787 samt av Jonas And. Sernström och J. Wettersten år 1794. Båda de senare var från Göteborg. På Olsbys ägor låg de lokalt ägda Söpallen och Svängepallen.
Vid Mölnebo i Stenkyrka socken fanns ett trankokeri ägt av Sven Linhult år 1787 samt av Grill & Pettersson år 1800 och vid Mölnebo strand låg ett mindre lokalt ägt trankokeri.
Berga strand härbärgerade ett trankokeri med 8 kittlar, 1787 ägt av Anders Lesse. Vid Apelgårds strand ett annat verk liksom vid Rörviken i Häggvall med 12 kittlar och tillhörigt Sven Linhult i Göteborg år 1787. De tre sistnämnda låg i Valla socken och där låg också Låka (Hövik) som ägdes av Bäck och Santesson, Runntångens trankokeri med 12 kittlar och ägat av Sven Linhult (ibland skrivet Sven Lindhult), Myggenäs, Lilla Brattön (ägt av Abraham och Thure Lundgren i Göteborg), Lovisebergs trankokeri vid Röd på Mjörn, ett vid Västra Näs vid Skåpesund samt Anders Jerpssons trankokeri på Lilla Askerön. På Lilla Askerön fanns även ett sillsalteri vid Knarrudden:
På Knarrudden fanns redan på 1780-talet ett sillsalteri och ett trankok. I en beskrivning från 1787 uppges anläggningen på Knarrudden ha en längd av 22 alnar (13,2 m) och bredd av 12 alnar (7,2 m) och ”insaltar 450 tunnor. Det är byggt på fasta landet på Knarrudden”. Christina Hammar och Påwel Wikström hade bl. a. sonen Jean eller Johan Påwelsson Wikström född 1747 och död 1822. Han nämns även som kofferdikapten. Han övertog sillsalteriet och trankokeriet Knarrudden efter sin svåger Anders Brovall, Uddevalla. Han drev detta tillsammans med Elias Lindqvist och fick tillstånd av Länsstyrelsen 11/10 1793. År 1796 anhöll han om tillstånd att få utöka till 4 kittlar ”i ett Tran kokeri uppå Lilla Askerön ägda och den så kallade Knarrudden i Walla Sochn på Tjörn.
Knarrholmen ägdes 1787 av Browall & Co i Uddevalla. Låka skärgårdsverk fanns mellan 1785 och 1807 och ägdes i slutet enbart av Johan Bäcks arvingar. Johan Bäck var för övrigt också delägare i Varvet Kusten i Göteborg. Utöver de nämnda verken i Valla socken fanns mindre lokalt ägda trankokerier vid Gunneby kile (2st), Östernässtrand och Balkeröd (2st).
På nordvästra Tjörn i Klövedals socken fanns Holmen (Toröds holme) ägt av Anders Dahlin i Göteborg år 1787 och av Fredric Janssen år 1797, 1 stort trankokeri med 16 kittlar vid Halsbäcksstrand ägt av Anders Lesse och anlagt 1785. 1794 -1803 tillhörde detta verk Jonas A. Sernström och J. Wettersten i Göteborg. På Björholmen fanns ett salteri och trankokeri som 1771-74 tillhörde Olof Beronius i Strömstad men 1787 tillhörde det Herman Lundström från samma stad.
Ritning sillsalteri och trankokeri på Kålhuvudet
Kring Kyrkesund fanns trankokeriet Sunna holme som tillhörde Claes Habicht och David Kirth, skärgårdsverket Kålhuvudet (Vällingeskär), från vilket den del byggnader finns kvar än idag. 1787 ägdes Kålhuvudet av Samuel Dahlin, 1793 av Andersson & Wohlfahrt. Salteriet Kålhuvudet blev kvar då det vid sillperiodens slut inköptes av bokhållaren vid salteriet, Sven Pettersson som förvandlade det till en handelsbod. Hans änka Anna-Brita Pettersson övertog verksamheten vid hans död och utökade den genom att också öppna en krog. Deras som Johan Fredrik Pettersson blev affärsman i Göteborg.
Trankokeriet Kålhuvudet. Bild från 1897.
Vid Sunna strand, också i Kyrkesunds omgivningar, låg ett trankokeri ägt av Samuel Dahlin i Göteborg. 2 trankokerier låg på Staffansholmen (Stavsundsholmen), ett (Kibbenabbe, Käbbenabbe) ägt av Low & Smith med 12 kittlar och ett med 8 kittlar som år 1787 ägdes av Donald Edie och 1792 av Niclas Björnberg, 1 på Härön ägt av C.G. Callerman i Göteborg och på samma plats ett (Tryckhålan) som ägdes av Mikael Koch & Co år 1803, ett lokalt ägt trankokeri vid Hällene strand samt ett lokalt ägt på Koön (Koholmsskäret).
I Röra socken fanns tre mindre lokalt ägda trankokerier på Brattås ägor.
Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:
Eskil Olan, Marstrands historia, 1917
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tjörn, Lilla Dyrön, Kittyhamn, Hättan, Kärrsön, Sillsalteri, Trankokeri, Risö, Lilla Goden, Tjörneklav, Rönnäng, Bleket, Ängholmen, Mossholmen, Säbyö, Kyrkesund, Härön, Halsbäck, Björholmen, Låka, Myggenäs, Runntången, Hövik, Djupviken, Almösund, LIlla Brattön, LIlla Askerön, Ekonomi, Historia, Gustaf Palm, Niclas Björnberg, Wtterling, Wohlfahrt, Bäckevik, Low & Smith, Peter Svalin, J.C. Böker, Robert Crosswall, Samuel Dahlin, C.H. Åkerman, Christian Eberstein, Jonas Kjellberg, Peter Ekman, Sven Linhult, Anders Lesse, Johan Bäck, Santesson
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.