Uddevalla på 1700-talet var en sjöfartsstad, en redarstad. Göteborg vid samma tid var främst en residensstad, en förvaltningstad och en handelsstad. Där fanns redare men de var inte så dominerande som i Uddevalla. Redarna i Uddevalla seglade framförallt på Västersjön och Södersjön, idag skulle vi säga Västeuropa och Medelhavsområdet. I jämförelse med redare och sjöfart i andra delar av Sverige var detta ovanligt.
Speciellt viktigt var Frankrike och den viktigaste hamnen där var Croisic (på svenska kallad Krossvik), som idag är en obetydlig ort utanför S:t Nazaire vid Loires mynning. Även andra hamnar vid Loires mynning var viktiga, exempelvis Nantes, S:t Nazaire, Paimboeuf, Pouliguen, Noirmoutier och S:t Martin. Exporten från Uddevalla bestod vid denna tid främst av trävaror och stål. Från Portugal och Medelhavshamnar hämtades främst salt. Hamnarna var bland annat Lissabon, S.t Ybes (Setubal), Cagliari, Trapani och Livorno. Uddevalla var en viktig svensk importhamn för salt även om man sällan kom upp i de kvantiteter man hade åtagit sig att importera.
Förutom export till väst så gick förstås också exporten från Uddevalla och redarnas sjöfart också till Östersjöns hamnar i Pommern, Preussen och Baltikum. Periodvis gick ganska många Uddevallaredares fartyg under dansk flagg för att undvika kapare och möjliggöra handel. Oftast var de då registrerade i Fredrikshald (Halden). På England var trafiken förhållandevis liten men när sillexporten kom igång blev Cork på Irland en rätt vanlig hamn. Cork fungerande som omlastningshamn för varor till Västindien och salt sill användes som stapelföda till slavarna på sockerplantagerna.
Cirka 5-15% av sillexporten gick normalt från Uddevalla, ungefär lika mycket som Marstrand stod för. Uddevallabor ägde 1775 19 salterier och trankokerier för att 1787 äga hela 115 stycken. Av dessa 115 låg 97 stycken i staden Uddevalla. Eftersom staden då hade 362 hushåll/tomter var cirka 25% av stadens invånare direkt inblandade i sillhanteringen. Utöver det tillkommer tunnbindare och många andra yrken som förknippas med sillsalterier.
Det största sillsalteriet och trankokeriet invid själva staden var H.H. Wesslaus på Säveholmen strax utanför staden. Precis utanför stadsgränsen ägde borgmästaren Anders Åberg ett sillsalteri, Kampenhof. De allra flesta salterier i Uddevalla stad var dock mycket små och producerade omkring 100 tunnor per år. Vid Kasenabben ägde Carl Koch ett salteri som var lite större.
I Uddevallas omgivningar fanns anläggningar för att förädla sillen på många håll, Vid Grötån och vid Anfasteröd i Ljungs socken fanns två mindre trankokerier, i Restenäs socken fanns Saltverket, innan 1787 ägt av apotekare Bergius i Uddevalla, vid Restenäs fanns ett sillsalteri och trankokeri ägt av D.A. Simmingsskiöld och vid Rannebergs tånge ett lokalt ägt trankokeri.
I Ammenäs i Forshälla socken ägde G.J. Fehman ett mindre trankokeri och vid Stora Sund i samma socken fanns två mindre trankokerier.
Vid Sunningen mittöver Byfjorden från Ammenäs, i Herrestad socken, låg ett salteri tillhörande Anders Trana och vid Sörviksnäs ett tillhörande Fredrik Kochs ättlingar.
I Foss socken fanns lokalt ägda trankokerier vid Gårvik, Lökeberg (3 st), Saltkällan (Johan Rimner), Sjörits, Torreby (Virgin) och Ödsby.
Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sill, Sillsalteri, Trankokeri, Uddevalla, Ekonomi, Historia, Frankrike, Sillexport, Koch, Wesslau, Kasenabben, Kampenhof, Redare, Rederier, Salt, Livorno, Croisic, Krossvik, Cagliari, Setubal, St Ybes, Restenäs, Ammenäs, Sunningen, Saltkällan
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.