Underfiske och inte överfiske tycks vara problemet i svenskt fiske idag

Miljöorganisationer som Greenpeace kritiserar ofta det svenska fisket för överfiske. Kritiken är felaktig och falsk. Det finns ett antal större svenska fiskbestånd som i år fiskas till max. Yrkesfiskarna tar upp så mycket som de har tillstånd till. De fiskarter där fisket är mycket litet och begränsat undantas i detta inlägg då de inte är intressant för att se den generella bilden. Det handlar om industrifisket på tobis och vitlinglyra i Nordsjön, räkfisket i Skagerak och Norska rännan (där det sannolikt också förekommer illegalt fiske), laxfisket i Östersjön, kräftfisket i Västerhavet, torsk och sej i Västerhavet, kolja i Skagerak och Kattegatt, makrillfisket i Västerhavet, sill i den egentliga Östersjön, sill i Västerhavet och skarpsill i Östersjön.

När det gäller torsk och sej i Västerhavet och kolja i Skagerak/Kattegatt handlar det om fisk som i stor utsträckning tas som bifångst  i samband med kräftfiske med trål utan rist. Att kvoterna fiskas upp beror sannolikt på att de är alltför små i förhållande till existerande bestånd. För kräftfisket och fiskfisket i Västerhavet är detta ett problem.

Det finns inga överfiskade bestånd såvida det inte finns ett omfattande illegalt fiske och mycket stora utkast av bifångster, vilket inte är sannolikt eller troligt. Undantaget därvidlag kan vara räkfisket. Men även om illegalt fiske tas i beaktande fiskas bestånden av nordhavsräka inom de biologiska ramar som finns och på ett långsiktigt hållbart sätt.

Emellettid tycks probleme med underfiske, dvs underutnyttjande av fiskeresurserna vara avnligare än överfisk. För det fiske som oftast tas upp i diskussioner om överfsike, dvs torskfisket i Östersjön gäller att det är ett kraftigt underutnyttjkande av resursen. Så har det varit i flera år då bara hälften av beslutad kvot (TAC) fiskats upp. I år ser det ut att bli ännu mindre, av tillåten fångst i östra Östersjön har än så länge bara 23% tagits upp. I västra Östersjön, med en mycket mindre kvot (2 650 ton jämfört med 16 948 ton i östra Östersjön) handlar det om 64%. Anledningen till underutnyttjandet i detta fall är dålig kvalitet på torsken, den har säl- och skarvskador, är mager och har sjukdomar. Den är osäljbar. Detta leder till lönsamhetsproblem och faktisk överkapacitet i torskfisket.

För sill i Bottenhavet/Bottenviken gäller att bara 36% av TAC fiskats upp och västra Östersjön bara 50%. Underutnyttjade bestånd är också sill i Skagerak/Kattegatt där bara 65% av sillen fiskat hittills, skarpsill i Skagerak/Kattegatt (16%), kummel i Skagerak/Kattegatt, kolja i Nordsjön, rödspätta i såväl Västerhavet som Östersjön. Dessutom har ingen taggmakrill eller blåvitling fiskats öht. Kvoterna på de senare är sannolikt så små att det inte lönar sig för nån att ens försöka.

Siffrorna med överkapacitet och överetablering inom kräftfisket och räkfisket, olönsamt torskfiske och samtidigt underutnyttjande av i övrigt starka fiskbestånd vad det gäller sill, skarpsill och taggmakrill tyder på att den svenska fiskeriförvaltningen är mycket oflexibel och byråkratisk.

Ökad flexibilitet kan skapas genom införande av överförbara fiskerättigheter i fisk- räk- och kräftfiske I Västerhavet samt inom torskfisket i Östersjön. Vidare kan det införas möjligheter att hyra eller låna fiskerättigheter på samma sätt som i Danmark eller Storbritannien, vilket möjliggör för mer flexibelt utnyttjande av resurserna och minskar risken för utkast av bifångst. Det skulle också kraftigt förenkla införandet av utkastförbud (landningsskyldighet).

GG 39 Rossö och GG 840 Svanen i Skagen. Två Röröbåtar som fiskar traditionellt.

Det skulle också kunna innebära en återgång till det traditionella fiskemönster som tidigare gällt på Västkusten men som idag främst upprätthålls av fiskare på Rörö, dvs året indelas i olika säsonger när olika typer av fiske bedrivs. Blandfiske med trålfiske på räka, kräfta och/eller fisk hela året eller under delar av året då annat fiske inte kan bedrivas, snurrevadsfiske på plattfisk och fisk under sommaren, koljebackefiske och sill- och skarpsillsfiske på hösten och vintern, matjessillfiske på våren i Nordsjön, hummerfiske i början av hösten, burfiske på kräfta när det är bra väder, kanske främst på sommarhalvåret, makrillfiske på sommaren och hösten etc. En fiskare eller ett fiskeriföretag borde ha möjlighet att kombinera olika typer av fisken på valfritt sätt och inte byråkratiskt låsas in i ett visst fiske året runt om de inte vill ha det så. En fiskare eller ett fiskeriföretag kan för fiskets bedrivande äga hur få eller hur många båtar de vill för att kunna vara flexibla och anpassningsbara till vad som händer i haven.

Sannolikt borde också backefiske med så kallade koljebackor (mindre långrevar för bruk i Nordsjön, Skagerak och Kattegatt) och fiske med snurrevad uppmuntras. Bägge metoderna är miljövänligare än trålfiske och dessutom traditionella. Vad det gäller backefiske måste automatiska agnmetoder användas på samma sätt som görs i Norge och Island.

Det som krävs för en effektiv fiskeriförvaltning är flexibilitet, mindre byråkrati och att lämna de flesta beslut till yrkesfiskarna själva, Det krävs också en effektiv kontroll, bra sätt att fastställa kvoter och fungerande system för överförbara fiskerättigheter och för hantering av utkastförbuden. Det behövs sannolikt också, på samma sätt som inom det pelagiska fisket idag, avgränsade kvoter för det mer kustnära småskaliga fisket för att det hela ska fungera bra.

Idag är det alltför mycket byråkrati. En ökad flexibilitet innebär att problemen med såväl överfiske som underutnyttjande kan minskas. Med bättre möjligheter för yrkesfiskare att leva bra på sitt jobb.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Byråkrati, Fiskerättigheter, Underutnyttjande, Överfiske, Kvoter, TAC, Fiskekvoter, Tobis, Sill, Skarpsill, Vitlinglyra, Taggmakrill, Kolja, Torsk, Sej, Räka, Kräfta, Makrill, Östersjön, Kattegatt, Skagerak, Nordsjön, Byråkrati, Överförbara fiskerättigheter, Flexibilitet, Samhälle