Förvaltningsmodeller räkfiske – Northern Shrimp Kanada

I Atlanten utanför Kanadas kust fiskas nordhavsräkor. Samma räkart som fiskas i Skagerak och Nordsjön. Geografisk förvaltas fisket i tre områden, Nova Scotia (Scotian shelf), det nordliga fisket (Northern Shrimp) och St. Lawrencebukten.

Scotian shelf är indelat i flera fiskeförvaltningsområden (SFA 13-16) där område 13-15 har en gemensam största tillåtna fångst (TAC). I det sydligaste området, SFA 16, finns ingen TAC. Fisket av räkor i SFA 16 är mycket begränsat även om tillstånd för räkfiske fortfarande existerar:

Initially, shrimp fishing on the Scotian Shelf was concentrated in Shrimp Fishing Area (SFA) 16, which is off Southwest Nova Scotia. The fishery there peaked in 1970 with 50 vessels landing 800 tonnes. By 1977 the SFA 16 stock had decreased substantially. Aside from a surge in 2010, recent landings have been very low to nil. Currently, there are 18 otter trawl licences in SFA 16 that fish the stock on an opportunistic basis. There is also one shrimp transport licence.

Beståndet i SFA 16 anses vara en del av räkbeståndet i Mainebukten där inget fiske längre förekommer på grund av utfiskning. Numera bedrivs fisket istället i de andra områdena på Scotian shelf:

In more recent years the main shrimp fishery on the Scotian Shelf has been an otter trawl fishery in SFA 13-15, and this fishery is the focus of the IFMP. Mid- and near-shore vessels from New Brunswick and Nova Scotia fish the deep “shrimp holes” on the Eastern Scotian Shelf – Louisbourg Hole, Canso Hole and Misaine Hole – and an area closer to shore known as the Bad Neighbour Shoals. The fishery is open year-round, but most of the fishing is done from late winter to early summer.

There is also a small trap fishery in Chedabucto Bay (SFA 15), the body of water separating Cape Breton from mainland Nova Scotia. The trap fishery developed in the mid-1990s and serves a niche market for trap-caught shrimp. There are 14 trap licences in total with an allocation of 100 traps each. Five of the licences are located in the north of Chedabucto Bay, eight in the south, and one along the eastern shore just south of the bay. The trap fleet is active primarily from late fall through winter.

The shrimp in SFA 13-15 are managed as one stock, and a Total Allowable Catch (TAC) is set each year. The long-term yield from SFA13-15 is considered to be in the range of 3000 to 5000 tonnes annually.

Beståndsstorlek utvärderas varje år genom undersökningar och TAC sätts utifrån vetenskapliga råd. Räkorna som fiskas säljs främst till industrin som skalar och bearbetar dem för vidare försäljning till livsmedelsindustri och restauranger. Det motsvarar vad som sker med de något mindre räkor som får upp i det svenska fisket, de så kallade råräkorna.

Fisket på Scotian shelf förvaltas gemensamt av fiskarnas organisationer, ursprungsbefolkning och provinsmyndigheter på en grund av ekosystembaserad förvaltning där även bifångstarter utgör en del av förvaltningen. Kontrollen av fisket sker genom observatörer ombord och landningskontroll. Landningskontrollen omfattar 100% av alla trålare och 20% av burfiskebåtarna (traps). Cirka 5% av fiskeresorna täcks av observatörer. Det finns också stängda områden och tillfälliga stängningar av områden. Kvoterna och tillstånden inom räkfisket med trål är överförbara, dvs sälj- och köpbara. Det förekommer också omfördelning mellan burfiske och trålfiske av kvoter. Fisket på Scotian shelf med undantag av burfisket är MSC-märkt. Burfisket som är det miljövänligaste räkfisket i området har inte haft råd att skaffa MSC-märkning och var inte med i den ursprungliga certifieringen då det inte hade kommit igång vid den tidpunkten. Detta illustrera ett av de stora problemen med MSC-märkning. Det gynnar de fiskare och fiskeriföretag som har gott om pengar.

Fisket i norra Kanada (Northern Shrimp) är indelat i två segment, det storskaliga uthavsfisket och det mer småskaliga kustnära fisket. De två olika räkfiskena förvaltas på lite olika sätt. Fisket bedrivs från Flemish Cap/Grand Banks i syd till Baffin Bay i norr.

Fiskeriförvaltningen är indelad i flera förvaltningsområden (SFA 0-7) där fisket förvaltas på lite olika sätt:

The individual fishing areas vary considerably in their contribution to the commercial fishery. In brief, SFAs 2, 4, 5 and 6 are the principal fishing grounds, accounting for over 75% of the total TAC and approximately 80% of the catch in recent years. The SFA 0 TAC is competitive, however, this area presents formidable ice and weather conditions and has never been fished beyond exploratory trials in the early years. SFA 1 is assessed within the Scientific Council of the Northwest Atlantic Fisheries Organization (NAFO) but managed through bi-lateral negotiations between Canada and Greenland. This portion of the stock has lower yields with the average catch over the period 1994 to 2001 being approximately 46% of the TAC. Increased effort in SFA 1 occurred in 2002 resulting in increased catch rates of high quality shrimp.

The 3L portion of SFA 7 is a NAFO managed P. borealis stock. This fishery began in 2000 when NAFO announced a 6,000t TAC for the area. Five-thousand tonnes of this TAC were allocated to Canada. Canada’s quota has increased significantly in recent years. Fishing in this area is restricted to water depths greater than 200 metres.

I uthavsfisket som sker med stora frystrålare på ett par tusen bruttoton finns det totalt 17 tillstånd (licenser). Antalet har varit detsamma sen 1991. De är sälj- och köpbara men innehavarna måste vara kanadensiska. Fisket på licenserna kan också hyras ut så det företag eller den organisation som innehar ett tillstånd är sällan det som fiskar på den. De 17 licenserna innehas idag av 14 företag/organisationer. 3 stycken har 2 vardera och 11 bolag har en var (två av dessa äger ett bolag tillsammans som har ett av tillstånden). Flera av licensinnehavarna är företag och organisationer som kontrolleras av ursprungsbefolkning. Själva fisket bedrivs av endast 8 företag varav ett är ett gemensamt ägt företag som ägas av två av de andra 7. Av de 7 företagen är 4 också licensinnehavare, 2 av dem äger 2 licenser var.  Fisket är med andra ord i praktiken rätt koncentrerat till ett antal större företag även om licenserna innehas av fler. Ett av de större fiskeriföretagen är danskt.

Fördelningen av kvoter på de 17 licenserna sker enligt ett system där TAC i varje förvaltningsområde (SFA) delas upp på varje licenstagare i enheter som kallas Enterprise Allaocations (EA). Dessa enheter kan hyras ut tillfälligt, men försäljning och permanent överlåtelse är inte tillåten. Däremot kan företag inklusive licensen säljas. Detta tillsammans med uthyrning av själva fisket till separata bolag har lett till en viss koncentration av det storskaliga räkfisket.

Räkorna från uthavsfisket kokas och fryses i huvudsak ombord för export till Europa och Asien.

När det gäller det mer kustnära räkfisket bedrivs det främst i SFA 6 och 7, men även i SFA 4 och 5 i viss utsträckning. Fisket bedrivs med bottentrål och i viss utsträckning med bomtrål. Det förvaltas genom individuella kvoter och  effortbegränsningar av olika slag:

The inshore fleet is composed of vessels less than 100ft (30.48m) in length with the majority being in the range of 50-65ft (Figure 7). Their operations are based out of ports in NAFO divisions 2J3KL and are established based on area of residence, by NAFO division in the following manner; 2J, 3K north (north of 50°30’N), 3K south (south of 50°30’N), 3L, 4R and 4S. The majority fish in SFA 6 and 7 with some effort in SFA 4 and 5. Most of these vessels use otter trawls, with a few using beam trawls. The inshore fishery is conducted on a competitive basis with trip limits and harvesting caps determined and regulated by the industry.

Omkring 360 fiskebåtar deltar i det mer kustnära räkfisket. De fiskar alla även annat, exempelvis fisk av olika slag, musslor och andra skaldjur. Räkorna leveras främst till industrier i land som skalar och bearbetar räkorna för vidare försäljning.

Fisket i St. Lawrencebukten och innan för Newfoundland och Nova Scotia (SFA 8-12) förvaltas genom individuella överförbara kvoter (ITQ, TFC) och tidsbgränsad fiskeperiod under året. Fisket omfattar cirka 30 000 ton räkor per år. Ursprungsbefolkningen innehar dock rättigheterna till omkring 20 000 ton och de rättigheterna kan inte övertas av andra. En liten kvot finns också avsatt för nya fiskare som vill börja med räkfiske. Även detta fiske är MSC-märkt.

Kontrollen av fisket sker genom landningskontroller och observatörer ombord. Uthavsflottan har observatörer ombord på samtliga båtar och resor. För att minska bifångsterna måste alla trålar vara försedda med artsorterande rist i allt kanadensiskt räkfiske. Dessutom fisnn en rad redkskapsbegräsningar som maskstorlek och annat.

Den totala kanadensiska räkkvoten för nordhavsräka är mycket mycket större än räkkvoterna i Skagerak och Nordsjön. 2013 var den cirka 140 000 ton.  Fisket kring Nova Scotia och i St. Lawrencebukten utgör bara en mindre del av av räkfisket, totalt cirka 35 000 ton. Av resten tilldelas det storskaliga fisket hälften och det kustnära fisket hälften.

I Kanada finns ingen tudelning av räkmarknaden så som i Sverige och Norge där större räkor som kokas ombord och säljs färska betingar ett 5-10 gånger högre pris. Problem med uppgradering existerar därmed inte.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om S:t Lawrencebukten, Nova Scotia, Labrador, Newfoundland, Quebec, New Brunswick, Räkfiskeförvaltning, Bottentrål, Nordhavsräka, Räkfiske, Räka, Nordatlanten, Grand Banks, Flemish Cap, Mainebukten, Kanada, NAFO