Industrifiske – bifångster vid fiske av vitlinglyra och blåvitling

Inlägg nr 2 av 4 i serien Bifångster i fisket

Industrifiske eller foderfiske är fiske som har till ändamål att fånga fisk som råvara för fiskmjöls- och fiskoljetillverkning. Fiskmjölet och fiskoljan används främst för tillverkning av foder till fiskodlingar och djuruppfödning. I Sverige handlar det om fiske av skarpsill och tobis, men även en hel del sill från Östersjön går till fiskmjölsfabrikerna. Mer om det senare.

I Danmark som har ett mycket stort industrifiske dominera fisket av tobis, skarpsill (brisling), blåvitling och vitlinglyra (sperling) medan fisket i Norge handlar om blåvitling (kolmule), lodda, tobis och viltinglyra (øyepål), på Island om lodda i huvudsak och på Färöarna om blåvitling. Fiske av taggmakrill (hästmakrill) förekommer också flera länder, däribland Danmark och Norge liksom fiske av trynfisk i Danmark.

Bifångster är ett problem i visst industrifiske, men har varit mycket större tidigare. Det verkar var så att bifångster är ett större problem vid fiske på torskfiskar än på annan fisk. De torskfiskar som fiskas i industrifisket är vitlinglyra (øyepål, sperling, ) och blåvitling (kolmule). I fisket på vitlinglyra  kunde bifångsterna tidigare uppgå till 15-20%, lite beroende på var i Nordsjön och hur fisket bedrevs. Bifångsten bestod främst av vitling, kummel (lysing, kulmule), sej,kolja (kuller, hyse) och torsk, dvs värdefull konsumtionsfisk:

Problemet med industrifiskeriets bifangster opstår navnlig der, hvor målarten forekommer blandet med konsumfiskearter. Dette er tilfældet for sperlingfiskeriets vedkommende. Forekomsten af sperling overlappes med forekomsten af andre torsk (gadidae), navnlig af juvenile kuller og hvillinger. Disse lander derfor ved det småmaskede sperlingfiskeri uvægerligt ligeledes i nettet. Bifangsten af beskyttede, juvenile konsumfiskearter er det største problem i forbindelse med sperlingfiskeriet.

For at afbøde dette problem nåede Rådet i september 1980 til enighed om at oprette den såkaldte ”sperling-kasse”. I dette beskyttede område nordøst for Skotland er sperlingfiskeriet forbudt, da industrifiskernes net der på stedet indeholdt navnlig mange juvenile kuller og hvillinger.

Alligevel fanges der stadig store mængder konsumfisk som bifangst. Fiskerne gør gældende, at sperlingfiskeriet ikke kan gennemføres uden bifangster. Rådet tog hensyn til dette forhold, idet det i december 1991 forhøjede den maksimale andel af de beskyttede arter for sperlingfiskeriet fra de normale 10% til 15%, hvoraf ikke mere end 5% måtte bestå af torsk og kuller (art. 14 i forordning EØF 3882/91). Hermed blev navnlig mængden af hvillinger forhøjet.

Hvad disse bifangstmængder betyder i forhold til konsumfiskeriet af disse arter, viser følgende tal: Ifølge ICES-oplysninger lå bifangsterne inden for sperlingfiskeriet i de sidste år på 2.000 tons for torsk, for kuller i Nordsøen (ICES-underområde IV) i årene 1991-1995 gennemsnitligt på 7.800 tons og for hvilling i samme område og tidsrum på 24.400 tons. Heroverfor står landingerne fra konsumfiskeriet på 70.200 tons kuller og 45.200 tons hvilling i samme område og tidsrum. Sperlingfiskeriets bifangster i vægt beløber sig dermed til over 10% af landingerne ved konsumfiskeriet af kuller og til langt over halvdelen for hvillings vedkommende. Hvis man desuden tænker på, at der ved bifangsterne hovedsagelig er tale om ungfisk og forholdet hos de fangede arter dermed yderligere forskubbes, må disse høje bifangsttal give anledning til eftertanke. Ifølge ICES er fiskeridødeligheden hos hvilling høj, og rekrutteringen i senere tid på et lavere niveau end i 80’erne. Også for kullers vedkommende er fiskeridødeligheden høj; i de sidste år har ICES kun kunnet konstatere én stærk rekrutteringsårgang.

[…]

Også inden for sperlingfiskeriet er det grundlæggende problem, som beskrevet oven for, de høje andele af unge konsumfisk i bifangsterne, i dette tilfælde af kuller og hvilling. På lovgivningsområdet har der i den seneste tid ikke ændret sig noget. Nu som før er den tilladte bifangst af beskyttede arter 15% af den samlede vægt af landinger og er dermed ud fra et biologisk synspunkt entydig for høj. En absolut øvre grænse for fangst af kuller og hvilling i industrifiskeriet findes ligeledes ikke. Tværtimod: I årevis er de anslåede bifangstmængder af kuller og hvilling i industrifiskeriet i den årlige TAC- og kvoteforordning fra Rådet udtrykkelig undtaget fra den tilladte samlede fangstmængde af disse fiskearter, selv om industrifiskeriets bifangster af hvilling i Skagerrak og Kattegat endda er noget højere end konsumfiskeriets tilladte fangster.

Det grundlæggende problem er imidlertid, at der i modsætning til sild ikke findes nogen øvre grænser for bifangst af hvilling og kuller; de anførte tal har kun oplysningsværdi. For Rådet og Kommissionen er der åbenbart en forskel, om en hvilling eller kulle lander i nettet af en konsumfisker, der har en fangstbegrænsning, eller i nettet af en industrifisker, som ikke har en sådan. Da dette fiskeribiologisk set naturligvis ikke er holdbart, kan det ikke undre, at ICES i sine forvaltningshenstillinger for sperlingfiskeri oftere – sidst i 1996 og 1997 – har tilrådet at inddrage bifangster af beskyttede arter i beregningerne.

En lösning för att minska bifångsterna av ungfisk av främst vitling (hvitting, hvilling) och kolja (hyse, kuller) har varit att stänga vissa områden för fiske av vitlinglyra. I andra farvatten är sej det stora bifångstproblemet i fisket på vitlinglyra. En annan lösning för att lösa problemen med bifångster i detta fiske har därför varit att ta fram en trål med rist som sorterar bort stor fisk, dvs de större torskfiskar som används för konsumtion. Vitlinglyra fiskas i huvudsak med bottentrål, kanske egentligen med så kallad semipelagisk trål. I Norge togs en sådan trål fram och den används numera i allt fiske på vitlinglyra (øyepål) med vissa undantag:

Påbud om bruk av sorteringsrist i fiske etter øyepål og kolmule har vært gjeldende siden 1. mai 2010. Ved innføring av dette påbudet ble det samtidig åpnet for en midlertidig dispensasjonsordning på gitte vilkår. Dispensasjon kunne gis til mindre fartøy som ikke har maskinkraft nok til å benytte de ordinære kolmuletrålene, samt til fartøy som er utstyrt for produksjon av fisk til konsum og som kan dokumentere en driftsform som innebærer at de i perioden 2007 – 2009 har levert fisk til konsum i kombinasjon med direktefiske etter kolmule og øyepål. Fra 2014 ble denne adgangen endret til å gjelde fartøy som er utstyrt for produksjon av fisk til konsum. Det er en forutsetning at konsumfisken tas vare på. Med konsumfisk forstås de arter som er omfattet av forbudet i forskrift om utøvelse av fisket i sjøen (utøvelsesforskriften) § 49 første ledd.

Förändringar och förenklingar av den norska lagstiftningen på detta område är på gång, men grunden är densamma. Fiske av vitlinglyra ska ske med en trål som är försedd med sorteringsrist.

kolmuletrål_rist

Norsk trål med rist

Som synes av den norska texten så används en ristförsedd trål också i fisket av blåvitling (kolmule). Blåvitling fiskas främst med flyttrål men på vissa håll fiskas blåvitling i begränsad utsträckning även med bottentrål eller så kallad semipelagisk trål (exempelvis tobistrål). Bifångsterna i blåvitlingfisket är mindre än i fisket på vitlinglyra och har tidigare främst bestått av guldlax (silver smelt), sej, sill, makrill, uer (kungsfisk), lysing, sjurygg och torsk. Bifångst av sej, uer och torsk kan till stor del undvikas med hjälp av sorteringsrist i trålen och när det gäller sill och makrill finns det begränsningar i det norska fisket som kan innebära tillfälliga stängningar av områden:

Fartøy som ikke har kvote på norsk vårgytende sild kan i fisket etter kolmule ha bifangst på inntil 10 % norsk vårgytende sild i den enkelte fangst og inntil 5 % ved landing.

6.2 Fartøy som ikke har kvote på makrell kan i fisket etter kolmule ha bifangst på inntil 10 % makrell i den enkelte fangst og inntil 5 % ved landing.

I Norge finns i övrigt en mängd detaljerade regler om bifångster  som dessutom kan vara olika beroende på vilken typ av fiskebåt det handlar om och vilken flagga båten för. Samma eller en liknande trål som används i fisket av blåvitling borde kanske även kunna användas i sillfisket för att undvika bifångster av sej som ibland kan vara stora i vissa områden under vissa delar av året. En sådan trål används idag i det kustnära norska sillfisket. Även i det isländska och färöiska fisket av blåvitling (kolmunni, svartkjaftur) används ristförsedd trål.

Problemet med bifångst av fiskyngel och ungfisk vid blåvitling- och viltilinglyrefiske kvarstår dock även om sorteringsrist används.  Enda lösningen på detta problem tycks vara omedelbara stängningar av områden om för stor andel ungfisk och fiskyngel av konsumtionsarter upptäcks vid fisket. Dessutom är permanenta stängningar viss områden viktigt.

Blåvitlingtrål (Kolmuletrål)

Blåvitlingtrål (Kolmuletrål)

Svenska fiskare är i mycket begränsad utsträckning inblandade i fiske på vitlinglyra och blåvtiling, med undantag av familjen Johansson och Astrid Fiske som är den överlägset största innehavaren av fiskerättigheter på vitlinglyra i Skandinavien, sannolikt i hela Norden via sitt danska dotterbolag.

Ett industrifiske som däremot domineras av svenska fiskare är skarpsillsfisket. Skarpsill (brisling) fiskas av svenskflaggade båtar främst i Östersjön, men även i Skagerak. Svenskägda danskflaggade båtar fiskar främst skarpsill i Nordsjön men även i Östersjön. Detta fiske liksom industrifiske av andra arter återkommer jag till i andra inlägg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serienavigation<< Bifångster och utkast i kräftfisketIndustrifiske – bifångster vid fiske av skarpsill och tobis >>
Advertisements