Fram till mitten av 1970-talet var fisket i Nordsjön helt fritt. Inte begränsat av maximala kvoter och inte begränsat av nationella gränser. Vid mitten av 1970-tale förändrades det helt. Då utvidgade de flesta länder sina ekonomiska zoner och sina fiskegränser till 200 sjömil eller till den geografiska mittlinjen mellan länderna ute i havet.
Denna förändring har ett samband med de isländska torskkrigen och kollapsen för sillbestånden i Nordatlanten och Nordsjön. Dessutom infördes andra begränsningar i fisket för att sillbestånden som kollapsat skulle kunna återhämta sig. Ett resultat av detta var att sovjetiska och svenska fiskeflottor utestängdes från fisket i Nordsjön med ökat fiske i Östersjön som följd. Vilket i sin tur ledde till överfiske och fiskbeståndsproblem där.
Men uppdelningen av Nordsjön hade börjat långt innan dess. 1959 hade en jättelik gasfyndighet hittats en bit utanför Groningen i Nordsjön, Detta föranledde oljebolag och olika länder regeringar att misstänka att det fanns mer olja och gas under Nordsjön. De olika länderna runt Nordsjön blev angelägna om att säkra så stora områden som möjligt i Nordsjön för egen räkning. Förhandlingar inleddes mellan länder och oljebolag försökte lägga beslag på feta kontrakt med olika länder för olje- och gasprospektering samt utvinning.
Principerna för uppdelningen av Nordsjön hade lagts fast i den så kallade Genevekonventionen från 1958, också kallad Havskonventionen. Enligt den så skulle haven delas upp enligt vissa principer. Huvudlinjen var mittlinjen i havet men ett undantag fanns om djupet på havet. Inget land skulle kunna hävda rätten till havsbotten utanför havsområden som var 200 meter djupa. I övrigt handlar konventionen om att haven ska vara fria, däribland att fisket skulle vara fritt ute på öppna havet.
Reglerna i konventionen innebar för Nordsjöns del att Norge skulle utestängas från de grunda delarna av Nordsjön där oljan och gasen förmodades finnas. I förhandlingarna om Nordsjön och dess oljetillgångar ville Norge därför inte följa Genevekonventionen från 1958 och ville därför inte skriva på nåt avtal. De fick stöd av Storbritannien. Istället skrev Norge separata avtal med Storbritannien, Norge, Danmark åren 1964-65 som resulterade i de gränser som finns än idag. 1968 skrevs också ett avtal med Sverige om Skagerak. Till en början omfattade dessa avtal inte fisket.
Oljeprospektering i stor skala på det som nu blivit den norska delen av Nordsjön började 1963. Möjliga oljefyndigheter hittades och det blev starten för Ekofiskfältet där utvinningsbar olja hittades 1969 och för Stavangers liv som oljestad. 1971 började olja produceras på Ekofiskfältet,
Genevekonventionen från 1958 var alltså överspelad på många områden mycket snart efter att den skrevs och det var oljan som var orsaken till det. Oljan drev på uppdelningen av Nordsjön som från mitten av 1970-talet kom att omfatta fiske och i princip alla ekonomisk aktivitet i området. Konventionen fick därför skrivas om 1982. För fiskets del betyder andra konventioner dessutom mer.
Såväl prospekteringen som borrningen och produktionen av olja orsakade miljöproblem i Nordsjön. Detta hade sannolikt också betydelse för sillbeståndens kollaps. Mer om det i ett annat inlägg.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Olja, Ekofisk, Groningen, Gas, Norge, Storbritannien, Nordsjön, Samhälle, Fiske, Politik, Ekonomi
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ett svar på “Uppdelningen av Nordsjön – oljans betydelse”
Kommentarer är stängda.