Källvikens Salteri samt Olje- och Guanofabrik

Källvikens Salteri samt Olje- och Guanofabrik påbörjades efter midsommar 1882 och stod i huvudsak färdig till höstfisket samma år. Huvudbyggnaden var ett tvåvånings trähus
som på sydsidan hade en tillbyggnad med oljereservoarer och på nordsidan magasin för guano. I Bokenäs socken anlades inga silloljefabriker men i Dragsmark uppfördes förutom Källviken ytterligare tre fabriker, en i Hultås, Oxevik uppförd 1890 en på Lindholmen 1895 och en på Bassholmen. 1890 förbrukade Källviken 55 000 hl sill och var den klart största guanofabriken följd av Grötöns guanofabrik i Lysekil (32 717 hl) och anläggningen i Oxevik (30 000 hl). 1896 slog fisket fel och 1897 var endast Källvikens fabrik igång.

Av guanon framställdes, ett torrt nästan luktlöst, snusliknande pulver, som användes som gödsel och således följdriktigt kallades åkersnus. Sedan sillen försvunnit lades Bohusläns tjugofyra silloljefabriker ned undan för undan med undantag av Westkustens olje- och guanofabrik i Oxevik som drevs vidare som fiskmjölsfabrik till 1960.

Området där Källvikens guanofabrik låg blev senare platsen för Källvikens varv, från 1950-talet Bröderna Jacobssons Båtbyggeri AB och idag är där en småbåtshamn med uppläggningsplatser.

Då det finns en text om Källvikens Olje och Guanofabrik, som låg i Dragsmarks socken där Skatföbrons landfäste finns idag, från den tid fabriken existerade så publicerar jag också den texten. Det är skrivet på ålderdomlig svenska och inscannat varvid ett antal stavfel kan förekomma. På grund av den gammaldags svenskan är det inte säkert att jag upptäckt dem alla. De planscher och illustrationer som nämns har jag inte tillgång till

Källvikens Salteri samt Olje- och Guanofabrik

Då det alltid erbjuder intresse för kommande sillfiskeperioder vid bohuslänska kusten att ega tillgång på beskrifningar öfver de större verk och anläggningar för fiskets tillgodogörande, som under innevarande period kommit till stånd, samt en sådan beskrifning dessutom kan vara till
samtida gagn och ledning, meddelas här en sammanträngd redogörelse för den mest fullständiga af dessa anläggningar.

Sedan det i slutet af 1870-talet vid bohuslänska kusten inträftade sillfisket under några år pågått, samt derigenom mera förvissning vunnits, att en af de semisekulära fiskeperioderna åter stod för dörren, började man allmännare inse nödvändigheten af planmessigare och kraftigare åtgärder för tillgodogörande af den rikedomskälla, hafvet erbjöd, än de mer och mindre planlösa samt merendels förlustbringande saltningsförsöken, som dittills egt rum och som bedrifvits hufvudsakligast ombord å derför under fångsttiden förhyrda ångbåtar.

Med anledning häraf samt på grund af den förtjenstfulla utredning af frågan, som doktor A. V. Ljungman såväl i flera tidningsartiklar som i af honom särskildt utgifna och kostnadsfritt utdelade afhandlingar lemnat, var det ett möte med for saken intresserade personer utlyst i Uddevalla
under Januari 1882, vid hvilket fiskeritillsyningsman G. v. Yhlen välvilligt tillhandagick med räd och upplysningar, hvarefter den 20 Maj samma år en af herrar W:m Thorburn, J. N. Sanne, A. W. Kydholm, Fr. Cöster, Johan Hasselgren och C. W. Collander undertecknad inbjudning
utfärdades till bildande af ett ”bolag för idkande af sillsaltning samt tillverkning af sillolja och guano”, med aktiekapital från 150,000 — 300,000 kronor, och kunde redan den derpå följande Juni konstituerande stämma hällas med tecknarne, hvarvid benämningen ”Uddevalla Sill-Aktie-
Bolag” antogs.

Den af inbjudarne, efter föregången skriftvexling och öfverläggning i frågan, framlagda planen, att salteriet borde bedrifvas efter skotskt mönster samt olje- och guanofabriken efter den i Förenta Staterna gängse metoden vid deras rika menhaden-fisken, godkändes af stämman; och blefvo
sedermera såväl manliga som qvinliga undervisare för stundande saltning från Skotland införskrifne genom fiskeritillsyningsman G. v. Yhlens försorg, hvarvid den aktade firman Joseph Johnston & Son i Montrose då och sedermera visade största tillmötesgående, samt vidare ingeniören Bruno Wick från New York, genom svensk-norske konsuln Chr. Bors derstädes, anstäld för fabrikens uppbyggande och metodens inlärande. För denna anställning, såväl som förut lemnade värderika råd och upplysningar i frågan, står  Bolaget i stör tacksamhet till såväl konsul Bors som i första rummet Sveriges och Norges dåvarande minister i Förenta Staterna grefve C. Lewenhaupt.

Såsom en i flera afseenden lämplig plats för de beslutade anläggningarne inköptes 1 / 4: hemman Backa i Dragsmarks socken, hvarest på östra sidan af Getvikssund, eller den mellan Skaftön och fastlandet gående fortsättningen af farleden ”Norra Strömmarne” ut till Gullmarsfjorden, ”Källvikens fabriker” äro belägna.

Anläggningen påbörjades strax efter midsommartiden 1882 och var före sillfiskets början samma höst i det hufvudsakligaste fullbordad. Den innefattar en fabrik för framställande af olja och guano utaf sill och derjemte ett sillsalteri.

Ingeniör Adolf Rydholm, som tillsammans med nämnde amerikanare (ingeniör Bruno Wick) ledt arbetena vid byggandet af dessa fabriker och sedermera fullbordat dem, samt likaledes från bedriftens början förestätt tillverkningen, har nedan lemnat följande närmare beskrifning
jemte tillhörande ritningar öfver anläggningarna m. m.:

”Olje- och Guanofabrikens bufvudbyggnad är af trä i tvänne våningar samt inredd efter amerikanskt mönster. På södra sidan finnes tillbyggnad, innehållande oljereservoirer och på norra sidan magasiner för guano. Åt öster och i fortsättning af hufvudbyggnaden finnes en tillbyggnad af
sten, innebållande maskin- och ångpannrum samt matsalar, kök m. m.

Norr om maskin- och pannhuset ligger torkhuset. Vid pannhuset reser sig en 80 fot hög skorsten. Fabriken ligger omkring .250 fot från lossningsplatsen för sillen. Vid denna finnes en reservoir af trä, rymmande 10,000 kubikfot sill, och däri förvaras den sill, som ej genast kan förbrukas af fabriken. Från reservoiren leder ett dubbelt jernvägsspår upp till fabriken.

Lossningen från sillbåtarne sker uti 4 kubikfot rymmande tunnformiga mälkärl, som medels en svängkran upplyftas såhögt, att innehållet kan tömmas uti de å jernvägen löpande vagnarna eller uti reservoiren, allt efter behof. Vagnarne skjutas af pojkar upp till fabriken, der öfverredet af dem, medels en ångvinsch, uppfordras till öfversta våningen. Här tömmes sillen uti en större vagn, som löper å räler 6 fot öfver tredje våningens golf, längs dettas hela längd och midt uti byggnaden. Vid ena sidan af detta spår finnas 8 stycken reservoirer af plank, uti hvilka sillen kokas. Vid andra sidan af spåret finnes plats beredd för lika mänga kokreservoirer, likasom äfven hela fabriken är afsedd för att i händelse af behof kunna förses med alla öfriga apparater för en dubbelt så stor afverkning som den nuvarande.

Kokreservoirerna äro 9 fot i qvadrat och 5 fot höga samt gjorda af 3 tums plankor fig. 1, PL n). Vagnen, som löper på sparet öfver dem, är gjord sålunda, att dess botten utgöres af tvänne från sidorna nedåt mot midten lutande luckor, som vrida sig kring en gemensam axel längs vagnens midt. Hvardera luckan fasthålles, när vagnen är fyld, uti sitt läge af reglar, som
medels en häfstång kunna utryckas, så att motsvarande lucka nedfaller och innehållet sålunda tömmes åt ena eller andra sidan (fig. 1, PL n).

I bottnen äro kokreservoirerna försedda med ett system af ångrör, genomborrade af fina hål, hvarigenom ångan utströmmar och åstadkommer kokning af kärlets innehåll. Dessa rör äro täckta med en spjelbotten, som förhindrar sillen från att komma i direkt beröring med ångrören. Först fylles hvarje reservoir till en fots höjd med vatten, som bidrager till att uppluckra sill- massan, när den Iran vagnen nedstörtas i reservoiren. När 150 till 200 kubikfot sill blifvit tömda uti reservoiren, påfylles mera vatten, hvarefter ånga påsläppes och kokningen börjar. Härunder måste noga tillses, att massan blifver jemnt och öfverallt lika väl kokad. Den måste derför ständigt omröras och tilloppet af ånga efter behof modereras.

När kokningen är gjord, hvilket sker efter i 1 till 2 timmar, aftappas vattnet genom ett uti bottnen på reservoiren anbragt hål. Detta vatten medför en del olja och ledes derföre genom under golfvet gående trärännor till de uti tillbyggnaden befintliga oljereservoirerne. Sedan vattnet afrunnit från den kokta massan, lemnas denna att under ett par timmars tid få afkyla sig såpass mycket, att folk kunna nedgå uti reservoirerna och uppskaffa henne för att undergå pressning, hvarigenom ännu mera vatten och olja afskiljes.

Den hydrauliska pressen är placerad tätt invid kokreservoirerna och pressningen försiggår uti korgar af jern, som löpa på ett spar längs kokreservoirerna. En sådan korg föres nu intill den reservoir, som är färdig att tömmas, och den kokta sillmassan uppskaffas med grepar uti korgen, som sedan skjutes under pressen. Här underkastas massan en pressning af ända upp till 20 atmosferers tryck,
hvarunder olja och vatten utrinna mellan korgens spjelar och afrinna från det lutande golfvet mot samma rännor, uti hvilka innehållet från reservoirerne uttappats och derifrån till oljereservoirerna.

Sedan pressningen fortgått tillräckligt länge, skjutes korgen öfver uti golfvet befintliga öppningar och, genom bottnens öppnande, släppes massan direkt ned uti mellersta våningen, hvarest en likadan pressning för andra gången företages, och härifrån släppes nu massan ned uti undra våningen, för att derifrån antingen utföras uti bredvidliggande magasin och lagras såsom halftorr eller s. k. råguano, eller medels en elevator uppfordras uti torkhuset.

Hvarje hydraulisk press är försedd med tvänne korgar, så att, medan innehållet uti en pressas
och uttömmes, sker ifyllningen af den andra. På ett dygn kunna omkring 2,400 kubikfot sill kokas och pressas med de inrättningar, som nu finnas, men genom långsammare kokning och pressning kan något mera olja uttagas ur sillen.

Oljereservoirerna äro 6 till antalet, gjorda af 3 tums plank liksom kokreservoirerna, samt 6 fot i fyrkant. De tvänne första af dem användas för att afskilja vattnet från oljan och äro 7 fot djupa. De äro försedda med ångrör, för att hindra innehållet från afkylning, och uti dem får oljan afskilja sig från vattnet samt afskummas sedan och ledes till de andra reservoirerna, för att renas och slutligen
aftappas på fat.

Dessa reservoirer äro endast 4 x / 2 fot djupa samt hafva äfven värmeledning. Denna ligger på bottnen, och man låter alltid ett lager af vatten öfvertäcka denne, och ofvanpå detta tappas sedan oljan. Om oljan finge komma i direkt beröring med de heta jernrören, skulle den mörkna deraf,
hvarförutom äfven någon liten läcka i bottnen af kärlen, skulle medföra förlust af olja. Hvad sidorna af kärlen beträffar, kunna de medels skrufvar tilldragas, så att de göra fullständigt tätt.

Oljan tappas på vanliga fotogenfat och sorteras uti extra fin, prima, secunda och tertia, hvilken sistnämnda, i Amerika kallad gurry, är en massa af smörartad konsistens.

Den halftorra guanon undergår under de första fyra till fem dagarne en sönderdelningsprocess, hvarunder något vatten afskiljes. Sedan kan den förvaras under åratal, om den upplägges i hög, utan märkbar förvandling. Den innehåller 3— 3 x / 2 % qväfve och l 1 / 2 — 2 1 / 2 % fosforsyra.

För användningen af denna guano, som är fast nog att kunna försändas i säckar, tinnes en särskild anvisning, enligt hvilken densamma genom upplösning i vatten kan antingen med större lätthet och på kort tid komposteras eller ock direkt utsprinklas öfver åker eller ängsmark; och kommer den med all säkerhet att för sin prisbillighet och kraftiga verkan vinna stor och rättvis uppmärksamhet hos jordbrukarne, här som i Amerika, när man en gång blifvit förtrogen med dess användande.

Den halftorra guano, som uppfordrats med elevatorn uti kokhusets öfra våning, tömmes härifrån genom en öppning uti golfvet ned uti den i nedre våningen stående torkmaskinen (fig. 2, PL n). Denna utgöres af en stor panna af gjutjern, till sin halfva höjd inpressad uti en än större panna, sålunda att mellanrummet blifver ett par tum och fullständig tätning finnes emellan dem.

Den inre pannan är ungefår 8 fot i diameter och 2 lot hög och har ett lock af tunnare jernplåt. Uti denna panna tömmes guanon och omröres medels tvänne på en vertikal axel fästa armar, under det att ånga insläppes uti mellanrummet mellan den yttre och inre pannan. Den fuktighet, som derunder afdunstar, utsuges med en fläkt och inledes uti den från ångpannorna förande skorstenen.

När massan efter viss tid ernått tillräcklig torrhet, utsläppes den genom en lucka i bottnen af pannan, som står på en 4 fot hög ställning, och får afsvalna, siktas och tömmes i säckar om 100 kilogram stycket. Guanon är då fin nog, för att beqvämt kunna utsås äfven med såningsmaskiner och för att kunna hastigt upplösas uti jorden. Den håller nu 7,20 – 8 % qväfve, 4,20 – 6,50 % fosforsyra och något kali. En del plägar tillblandas med fosfater och kalisalt, så att en sammansatt
guano af för vissa jordmåner lämpliga procenthalter qväfve, fosforsyra och kali erhålles.

Maskinrummet bakom fabriken innehåller en 20-häst- krafters liggande maskin af Tangves System, hvarmed den bredvid stående hydrauliska pumpen drifves samt derjemte ångvinschen för sillens upphissande, elevatorn för uppfordring af guano till torkhuset, torkmaskinens omröringsmekanism
och utsugningsfläkten.

Dessutom finnes uti maskinrummet en ångpump af amerikansk konstruktion, som uppfordrar vatten till kokreservoirerna och äfven förser de i hvarje af fabrikens våningar befintliga slangarne för spolning eller eldsläckning med vatten. Denna ångpump har sugrör för såväl saltvatten som färskt vatten, och finnes för hvardera ledningen en brunn gräfd, med ledning antingen till saltsjön eller till en i närheten befintlig dam, som af en bäck ganska rikligt förses med vatten.

Till kokningen användes saltvatten, men derjemte matas ångpannorna med samma
ångpump, och användes härtill företrädesvis färskt vatten. Ångpannorna äro tvänne, en större panna med två eldrör och en mindre tubulär panna, begge af engelsk tillverkning och motsvarande tillhopa omkring 60 hästkrafter.

Den återstående delen af byggnaden innehåller en matsal för arbetare och en mindre för befälet, samt kök, källare och bostad för restauratris och betjening. För maskinistpersonalen finnes en särskild byggnad, uppförd något bakom dessa byggnader.

Salteribyggnaden är uppförd å pålad grund ute i vattnet, och intill den stöter en stör och rymlig, på pålar uppförd brygga, Byggnaden är 200 fot lång och 50 fot bred uti två våningar, hvaraf den undre utgöres af en enda lokal för sillsaltningen och den öfra inrymmer en vind för förvaring af tunnor, band, korgar och arbetsredskap. Vid begge ändarne af denna vind finnas rum, utgörande kontor,
bostad för föreståndaren och för en del arbetspersonal.

Ena långsidan af salteriet vetter mot förenämnda brygga, som håller 12,000 qvadratfots yta och den andra mot upplagsplanen för den färdiga varan. Denna plan har en bredd, varierande mellan 200 och 100 fot, och en längd af omkring 400 fot samt har erhållits dels genom utschaktning af den ofvanför liggande backen, dels genom utfyllning i sjön. På denna plan kan i händelse af behof 15,000 tunnor sill uppläggas.

Vid lossning af sillen användas fyra enkla krantillställningar (fig. 1, PL nI), placerade såsom de svarta prickarne på planen af bryggan visa. Sillen uppmätes uti båten direkte i 2 kubikfot rymmande korgar (fig. 2, PI. nI) af vide och rotting; och har det visat sig, att säljarne af sill gerna använda detta mätningssätt, da det går fortare och lättvindigare an det vanliga sättet med mälkärl af trä.

När korgen är fyld, stickes ett tvärträ, som är fästadt vid kranens hissverk, genom handtagen på den, hvarefter korge af en eller två man upphissas öfver broplanet, samt nedsättes på en vagn, rymmande tvänne sådana (flg. 2, PL nI). Härmed köres im sillen direkte in uti salteriet och fram till en af de stora ”sillbingarne” (fig. 4, PL nI), hvarest den utstjelpes och påströs med något salt. Jemte ernåendet af en rask och billig lossning förhindras sålunda äfven, att sillen genom för mycket handtering förlorar i utseende.

Kring dessa sillbingar ställa sig ”gälerskorna” parvis, försedda med gälknifvar (fig. 10, PL nI), en ganpyts” (fig. 8, PL nI) samt en eller två sillkorgar (fig. 5, PL nI). De knifvar, som fås från Skotland, ha visat sig ändamålsenligare an dem af svensk tillverkning, emedan de hafva en lämpligare form. Bladet är kortare och något böjdt framåt, hvarigenom beqvämare och säkrare grepp med
knifven erhålles. De prickade linierna å figuren utmärka de svenska knifbladens form. Den skotska knifvens blad är äfven, som det synes, starkare an den svenskas*).

Sillkorgarne (fig. 5, PI. nI) äro flätade af klufven rotting med den glatta sidan vänd inäåt, för att ej skada sillen. Gälning och sortering sker samtidigt, och den skotska beteckningen för olika sorters sill användes, så att märkena F för ”Ml” eller ”inmats” -sill, S för större ”spent” eller ”tomsil” , samt SS för mindre ”spent” användes, hvarjemte märket M betecknar den mera sällsynt förekommande ’”matties” eller ”jungfrusillen.”

Hvarje par gälerskor tillföra sin ”packerska”, som jemte dem bildar ett ”lag”, den gälade sillen och tömma den uti en större balja, ”rousing tub” (fig. 6, PL nI), hvarest den omröres med Liverpool-salt, och nedpackas sedan i tunnan uti täta schikt med ryggen vänd nedåt. Hvarje schikt beströs med salt, innan ett nytt lägges derpå, och härtill användes äfven Liverpool-salt; utmed tunnans sidor samt vid bottnarna lägges något S:t Ybes-salt. I allmänhet åtgå 6 kubikfot sill, 1% kubikfot Liverpool-salt och J / 5 till 1 / 3 kubikfot S:t Ybes-salt till denna packning. Tunnan af skotsk modell rymmer 121 liter eller 4,9 kub. fot.

Packningen af sillen försiggår utmed väggarne af salteriet, sålunda att hvarje lag har sin bestämda och med sitt nummer försedda plats, hvarest tunnorna uppställas i tvänne rader från väggen inåt golfvet. Hvarje tunna märkes å bottnen med lagets N:o och saltningsdagens datum för framtida kontroll.

Hvarje packerska har utom den nämnda baljan äfven en tunna salt bredvid sig. Dessa salttunnor tillföras efter behof från det bredvid belägna saltmagasinet med vagnar (fig. 3, PL nI),
som lemna en fyld tunna och återhemta den tomma. Två personer kunna på detta sätt lätt förse 30 lag med nödigt salt. För hvartannat lag lemnas äfven en tunna S:t Ybes-salt. Saltet hemtas ur tunnan i en ”saltpyts” (fig. 7, PL nI) och utströs öfver sillen med silltallrickar (fig. 9, PL nI), hvilka utgöras af en flat skäl af förtennt jernbleck, oval till formen och med en kant rakt afskuren för att lemna bättre grepp för handen. När arbetet för dagen är slutadt, antecknas det af hvarje lag insaltade antalet tunnor, hvarefter aflöningen beräknas.

Efter den första packningen lemnas sillen under 3 dygn att sjunka tillsammans, hvarefter påfyllning, igenslagning och tätning företages, och tunnorna utrullas, för att lagra en tid. Efter 12 till 14 dagar ändatill 3 veckor företages en andra påfyllning. Vid denna tillgår så, att af de befintliga tunnorna en del tömmas uti en så med färskt vatten, hvarest sillen tvättas, och dermed påfyllas de öfriga tunnorna. Laken aftappas likväl förut, hvarföre ett sprundhål borras omkring en tum öfver nedre
bukbanden.

Sedan tunnan blifvit väl fullpackad, igenslagen och tätad samt lake påfyld genom sprundhålet, märkes den och är färdig för skeppning. Omkring 23 till 24 % af det ursprungliga antalet tunnor inpackas tillsammans vid dessa båda påfyllningar.

Så kallad rundsaltning tillgripes endast i yttersta nödfall, när det gäller att emottaga en större qvantitet sill, an den som genast kan insaltas, och i sådant fall får sillen aldrig stå rundsaltad öfver ett dygn.

Tillverkningen har uppgått ända till omkring 250 tunnor för dag och kan uppdrifvas till det dubbla af dessa belopp i händelse af behof. För upplag af de färdiga tunnorna hafva såsom underlag begagnats dels spiror med 2 fots mellanrum, dels släta stenhällar. De senare äro bättre, men böra beläggas med dubbla rader af bakar eller dylikt, för att skydda tunnbanden mot uppstående kan-
ter å stenarne. Bryggan har vid midtelpirens yttre ända omkring 17 fots vatten och tillåter således, att ganska stora fartyg der kunna lasta.

Saltmagasinet, beläget söder om salteriet, står  i förbindelse med detta medels en bro och är 45 fot bredt och 60 fot långt. Det ligger till en del direkte på berggrund, dels på en mycket stark grundmur. Väggarna äro uppförda af resvirke med 2 x / 2 fot emellan stolparne, utvändigt beklädda med bräder i vertikal rigtning, samt invändigt med sådana i horisontel riktning, lagda med kanterna öfver hvarandra liksom ä klinkbyggda båtar, hvarigenom större styrka ernås. Golfvet är af 2 1 \ 2 tums plank med tätt lagda golfbjelkar. Detta magasin har i tvänne års tid innehaft omkring 20,000 kubikfot salt, upplagdt till 10 fots höjd, utan minsta olägenhet för byggnaden.

För den talrika qvinnopersonal, som arbetar uti salteriet och till största delen har sina hem aflägset belägna,finnes en särskild byggnad uppförd, innehållande 5 rum, hvardera 20 fot i fvrkant och 10 fot högt, samt ett lika stort kök. I hvarje rum finnas sofplatser inrättade för 12 personer, men kan vid behof rymma dubbla antalet.

Anläggningen har ett för sitt ändamål särdeles gynsamt läge, ej särdeles långt från hafvet, tätt vid den segelled till inre fjordarne och Uddevalla, som lifligast traflkeras, och erbjuder en rymlig, för alla vindar väl skyddad hamn. En egen telefonlinie förbinder den med Uddevalla, en nyanlagd landsväg förer till det inre af fastlandet, och såsom ångbåtsstation har den ständig förbindelse med Uddevalla, Lysekil, Göteborg och mellanliggande orter.

Redan under sillfiskeperioden för hundra är sedan fans i närgränsande vik, som äfven tillhör samma bolag, en af de mera betydande anläggningarna för tillgodogörande af den ymniga sillen, hvarav en plan för jemförelses skull meddelas å PL I, efter teckning och beskrifning uti Vetenskapsakademiens handlingar för är 1817*). I öfrigt funnos i närheten en mängd liknande anläggningar, efter hvilka ännu spår ses på båda sidor om Getvikssundet, och om det väntade ymniga sillfisket blifver verklighet, torde mängd moderna fabriker sannolikt komma att der resa sig på ruinerna efter dem från ett århundrade tillbaka.

Under de trenne är, som snart tilländagått, sedan Bolagets nyssbeskrifna anläggningar kommo till stand, har resultatet för dem, som å vår kust bemödat sig om, att på ett eller annat satt tillgodogöra sillfisket och derför gjort betydande ansträngningar, ej varit vinstgifvande utan det motsatta, och Källvikens fabriker hafva icke heller kunnat undgå sin dryga andel deraf. Orsakerna till dessa förhål-
landen ligga dock, som bekant torde vara, uteslutande i den allmänna nedtryckning i allt affärslif, berörde tid företett, och detta ej minst å sillmarknadens område, till följd hvaraf ock de med nämnde bedrift i så stor och utsträckt omfattning sysselsatte skottarne och norrmännen fått vidkännas förluster, som antagligen måste beräknas i millioner.

Men hafva sålunda de förhoppningar, som anknöto sig till värt sillfiskes återbegynnande, ännu ej realiserats för de med bedriften sysselsatte, så kan ju å andra sidan med fullt fog påvisas, att värt land icke dess mindre redan tilskyndats en betydande nationalvinst genom de storartade
qvantiteter färsk sill, som hvarje vinter tillförts det inre af landet.

Att det indirekta värdet af detta sunda och till ytterligt lågt pris erhållna födoämne varit högst betydande, inses lätt, da man besinnar, att 1 kubikfot färsk sill väger omkring 20 kilogram och förra vintern vid afsättningsplatserna å kusten oftast ej betingade högre pris än 25—50 öre (eller 1 till 2 öre för kilogram sofvelvara!) samt att endast från Göteborgs och Uddevalla jernvägsstationer afsändningarne in åt landet torde berörde vinter uppgått till mellan 400,000—500,000 kubikfot.

Uddevalla Sill-Aktie-Bolags bemödande, att vid salteriet å Källviken införa en bättre beredningsmetod, har ej varit utan efterföljd och erkännande, enär från olika delar af kusten personer blifvit ditsända, för att i densamma inöfvas, hvilken undervisning lemnats och fortfarande gerna meddelas kostnadsfritt. Äfven har en vid Källviken sålunda inöfvad qvinna, genom fiskerinspektören G. Bergius försorg, varit reqvirerad till Norrland, för att vid strömmingsfisket derstädes undervisa i berörde saltberedning.

Bolagets tillverkningar af fiskguano hafva ock för hvarje år tillvunnit sig allt större och äfven rättvist erkännande från jordbrukarnes sida, såsom ett i förhållande till dess verkan obestridligen billigt gödningsämne, hvarföre man ock med skäl kan förvänta, att den na anläggning, som till öfver-
vägande del framkallats af patriotiska känslor, skall under gynnsammare allmänna konjunkturer kunna lemna sina delegare äfven pekuniär uppmuntran för deras sträfvande, att på detta satt söka för landet ytterligare tillgodogöra den ånyo framvällande näringskällan.

Uddevalla i Oktober 1885.

C. W. COLLANDER.
Disponent för Uddevalla Sill-Aktie-Bolag.

*1) Dessa olägenheter hos de svenska gälknifvarne torde utan svarighet kunna erhällas afhjelpta, om fabrikanterne blott underrättas om önskningarne. {TJtg. anm.)

*2) Se Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid. 317—321. (Utg. anm.)

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Sillolja, Guano, Fiskolja, Källvikens Salteri samt Olje- och Guanofabrik, Guanofabrik, Skaftöbron, Dragsmark, Fiskindustri, Källviken, Sill