Ålars vandring tar längre tid än förväntat

Med hjälp av modern teknik har ett europeiskt forskarlag kartlagt märkta ålars färd mot lekområdet i Sargassohavet. Ålar från olika delar av Europa visade sig ha olika vandringsvägar, som tycks stråla samman kring Azorerna. I snitt färdades ålarna 20 km per dygn, och på dagarna simmade de minst 300 m djupare än på nätterna. Nära hälften av ålarna åts upp av rovdjur.

Ål. Bild: Anders Asp

De nya rönen om ålens lekvandring till Sargassohavet har publicerats i tidskriften Science Advances. Artikeln redovisar de samlade resultaten från ett internationellt forskningssamarbete där SLU har ingått. Projektet har letts av David Righton på Centre for Environment, Fisheries and Aquaculture Science (CEFAS) i Storbritannien.

– Ålarna tillbringar merparten av sina liv i sötvatten, men de både föds och leker i en avlägsen del av Atlanten, och är därför mycket svåra att studera, säger David Righton i ett pressmeddelande från SLU. Våra resultat är frukten av teknik, logistik och ålar av allra högsta klass. I mer än 100 år har forskare drömt om att kunna samla in den typ av dataunderlag som vi redovisar idag. Ingen har någonsin tidigare kunnat följa ålar över så långa avstånd och under så lång tid.

Totalt märktes över 700 ålar, varav cirka 200 i Sverige, med satellitsändare eller datasamlingsmärken, som registrerar simdjup och vattentemperatur med en eller några minuters intervall. Data från 200 sådana märken kunde användas för att rekonstruera hur ålarna rört sig och mer än 5000 km av vandringsvägen över Atlanten har kartlagts. Många ålars vandring kunde följas under mer än sex månader. Tidigare forskning har oftast bara följt enstaka ålar under några dagar.

Generellt tycks ålarna vandra mot de havsströmmar som för Golfströmmens varma vatten mot Europa. De vandringsvägar som ålar från Östersjön, Centraleuropa, Medelhavet och Brittiska öarna tar tycks stråla samman i närheten av Azorerna, efter att ålarna har passerat förträngningar som Norska rännan, Engelska kanalen och Gibraltar sund.

Studien visade också att vandringen tar längre tid än vad forskningen hittills trott. Några ålar som startar vandringen tidigt på hösten kan hinna fram till leken sent nästa vår, men de flesta behöver längre tid och kommer att leka mer än ett år senare. En analys av historiska data över ållarvernas längdfördelning i Sargassohavet visar också att leken sker tidigare än vad som tidigare antagits, vilket ytterligare styrker att vandringstiden är lång.

En annan ny observation är den stora risken för att ålarna skall bli uppätna av hajar, valar eller andra predatorer under vandringen – det drabbade omkring hälften av de märkta ålarna. Risken är störst nära kusterna, men ett antal ålar blev uppätna av valar på mer än 600 meters djup långt ute i Atlanten.

Det omfattande materialet med flera tusen dygn av simdjupsregistrering bekräftar det som tidigare setts, nämligen att ålarna gör regelbundna dagliga vandringar från 100–200 m djup på natten till 800–1000 m på dagen. Temperaturen på den djupare nivån kan variera från fryspunkten i Norska havet till över 16 grader i Medelhavet. Varför ålarna gör så vet forskarna inte, men beteendet kan vara ett sätt att undvika predatorer.

Håkan Westerberg och Niklas Sjöberg på SLU:s Sötvattenslaboratorium, som är medförfattare till artikeln, konstaterar att resultaten på flera sätt ökat våra kunskaper om ålens spektakulära lekvandring. Förutom att svara på frågor om vilken väg och på vilka djup ålen vandrar, har resultaten betydelse för hur den hotade ålen skall förvaltas. Till exempel visar de att ålar från Medelhavet och Östersjön kan vara lika betydelsefulla för reproduktionen som de som har en kortare men mer riskfylld väg från Storbritannien och Frankrike.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ål, Sargassohavet, Lekvandringar, SLU, CEFAS, David Righton, Håkan Westerberg, Niklas Sjöberg, Fiske, Europa, Medelhavet, Östersjön, Atlanten