Underfiske vanligare än överfiske under 2016

Det är i svenskt fiske vanligare att kvoterna inte utnyttjas fullt ut än att det fiskas mer än den vetenskapliga rådgivningen. Låt oss kalla det dåliga kvotutnyttjandet för underfiske. Till stor del beror underfisket på dåligt utformade förvaltningsregler, framförallt de så kallade effortbegränsningarna. Dessa kommer att försvinna vid årsskiftet vilket troligen kommer att ge bättre möjligheter att fiska några av de underfiskade arterna i Västerhavet, exempelvis havskräfta, rödspätta, kummel och kolja.

Ett stort problem när det gäller att komma till rätta med underfisket kvarstår dock. Det är de alldeles för små torskkvoterna. Vid kräftfiske, rödspättefiske, kummelfiske och koljefiske tas torsk alltid som bifångst. Rist kan minska mängden bifångst i framförallt kräftfisket och när det gäller rödspättefisket kanske det finns en rist som kan användas, den som utvecklats för att användas vid fiske av rödtunga och som fungerar bra. Men det finns ingen rist som kan skilja kummel, kolja, sej, torsk och vitling åt. Därför behövs det ökade torskkvoter för att underfisket ska kunna åtgärdas ordentligt och dessutom är det en nödvändighet om landningsskyldigheten ska kunna fungera. Enbart selektiva redskap och individuella fiskerättigheter kan inte lösa problemet men är naturligtvis en del av lösningen. Utan ökade torskkvoter kommer de flesta båtar att ha fiskat sin torskkvot innan året är slut och då kan de inte fiska alls om de inte olagligen slänger tillbaks torsk i havet.

Det allra största underfisket handlar dock om skarpsillen i Skagerak och Kattegatt. Den svenska kvoten var över 9 000 ton år 2016, men det har inte ens fiskats 2 000 ton. Här beror underfisket sannolikt inte på regelverket mer än att den begränsade perioden för lysfisket kanske innebär svårigheter att fånga en del av kvoten. Grundproblemet i skarpsillsfisket verkar istället vara för få båtar (endast ett större båtlag fiskar skarpsill). Orsaken till detta vet jag inte, men svensk konservindustri behöver cirka 2 000 ton och det är nästan så mycket som fångas. Det mesta av kustkvoten på skarpsill fiskas dock av ett ökat antal småbåtar som fiskar med snörpvad och ljus. Det kanske inte finns någon ekonomi att fånga skarpsill nära den svenska kusten och sälja den till fiskmjölsindustrin i Danmark. Detta är uppenbarligen ett fiske i vilket det finns en del utvecklingspotential.

Märkligare än underfisket av kolja och rödspätta är underfisket av tunga. Tunga är ekonomiskt lönsamt att fiska och tunga tas ofta som bifångst i annat fiske. Dessutom är kvoten mycket liten. Ändå har inte mer än 60% av kvoten fiskats under innevarande år. Kanske detta beror på en skev fördelning mellan de olika redskapen (trål, trål med rist och passiva redskap) och kanske också detta problem kan lösas med det nya förvaltningssystemet med kustkvot och överförbara fiskerättigheter i det mer storskaliga fisket med trål.

I västra Östersjön finns det ett underfiske av sill. Detta förefaller märkligt och berör både kustkvoten och det mer storskaliga fisket. Inom det storskaliga fisket är innehavet av fiskerättigheter helt dominerat av två båtar med samma ägare. Kanske det är problemet. En lösning på problemet med underfiske i detta område vore kanske att tillåta torsktrålare på Östkusten också fick rätt att fiska sill och omvänt. I Västerhavet finns det ju ett antal båtar som både får fiska pelagiskt (sill, skarpsill, makrill) och demersalt (torsk, kräfta, rödspätta osv) även utanför kustkvoten så det kan ju inte vara omöjligt att ge såna tillåtelser också i Östersjön.

Till slut finns det också ett mycket kraftigt underfiske av torsk i östra Östersjön. Ungefär 40% av kvoten har fångats under år 2016. Detta gäller oavsett redskapstyp. Den av politiker bestämda kvoten har under en rad år varit högre än den som den vetenskapliga rådgivningen från ICES rekommenderat. Det fiskas dock inte mer än vad ICES föreslagit som kvot utan mindre. Underfiske är ett faktum trots att miljövänner och forskare jämt tjatar om överfiske. De har alltså fel och ljuger regelmässigt.

Problemet i Östersjöns torskfiske är dålig kvalitet och för små torskar. I fisket med passiva redskap utgör sälarna ett stort problem som gör att garnfiske i vissa områden och vissa perioder är helt omöjligt att bedriva. Något som leder till begränsat kvotutnyttjande. Sälmask gör också att kvaliteten på torsken är sämre. I trålfisket längre ut i Östersjön är det liten storlek på torsken och en därmed följande dålig lönsamhet som är problemet. Många båtar  har därför undvikit att fånga torsk och en del av dem har istället fiskat sill (strömming) i Bottenhavet.

I Nordsjön och Atlanten finns det dessutom kvoter på blåvitling och taggmakrill (hästmakrill) som svenska yrkesfiskare aldrig fiskar upp utan byter bort till andra länders fiskare. Det är också en slags underfiske.

När det gäller det kustnära småskaliga fisket så är underfiske det vanliga. Torskfisket i Östersjön och dess problem har jag redan berört. Men nästan inga kustkvoter har utnyttjats fullt ut under 2016. Det var vad det gäller kustkvoten underfiske av sill i Bottenhavet, västra Östersjön samt Skagerak och Kattegatt samt skarpsill i Skagerak och Kattegatt. Det finns säkerligen många olika orsaker till underfisk på kustkvoten. I Norrland är det sannolikt för få båtar och lönsammare att fiska annat, i västra Östersjön (inkl Öresund) är anledningen svårbegriplig och i Skagerak handlar det sannolikt om att annat fiske är lönsammare för de små båtarna.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements