Det är inte yrkesfiskarnas fel när fiskeriförvaltning inte fungerar

I ett inlägg av Birgitte Lesanner från Greenpeace så låter det som om det är yrkesfiskarnas fel att fiskeriförvaltningen i Danmark inte fungerar. Mer specifikt de så kallade kvotkungarnas fel. Det är ju faktiskt ett helt orimligt förhållningssätt. Om flyktingpolitiken inte fungerar är det då flyktingarnas fel? Knappast. Om socialpolitiken inte fungerar är det då de fattiga familjernas fel? Självklart inte. Om polisen inte fungerar är det då brottslingarnas fel? Naturligtvis inte.

Det är självklart inte yrkesfiskarnas fel att kontrollen av kvotsystemen och fiskerättigheterna inte fungerar. Det är politikernas och tjänstemännens fel att det inte fungerar. Det är politikerna och tjänstemännen som ska kritiseras när förvaltningen av det danska fisket inte fungerar. Det är inte yrkesfiskarna som ska ställas till svars.

Brigitte Lesanner antyder också att de svenska yrkesfiskarna som är verksamma i Danmark skulle ha begått brott. Det har de naturligtvis inte. I stort sett alla svenska yrkesfiskare i Västerhavet har anknytning till danskt fiske genom att de använt danska hamnar och landat fisk i danska hamnar i omkring 100 år. Att ha anknytning till danskt fiske är kravet för att någon ska får lova att ha danska fiskerättigheter och vara yrkesfiskare i Danmark.

Inget svenskägt danskt fiskeriföretag har mer än 10% av IOK-kvoten vilket ibland påstås. Det kan se ut så i år då tobiskvoten är så stor som den är, men det är helt enkelt ett fel i beräkningsmodellen vilket också danska Rigsrevisionen visat. Dessutom har Greenpeace och Danmarks Radio inkluderat inlånade och hyrda fiskerättigheter plus fiskerättigheter som inte ska räknas i andelen. Vilket är helt fel. På det sättett överdriver de vissa fiskeriföretags andelar på ett grovt ohederligt och felaktigt sätt.

När det gäller det storskaliga fisket i förhållande till det småskaliga fisket så är det bara en enda storskalig pelagisk yrkesfiskare som beroende på hur det räknas kan ha för mycket FKA-kvoter. Det är nämligen bara 4 av 16 så kallade kvotkungar som har FKA-fiskerättigheter, nämligen Henning Kjeldsen, familjen Tindskard, Gullak Madsen och Niels Arne Hounisen. Inget svenskägt företag har några FKA-rättigheter vilket Lesanner på ett ohederligt sätt antyder.

Henning Kjeldsen har själv och via närstående företag köpt upp betydligt mer FKA-kvoter än vad som är tillåtet. Det är ganska säkert så att han inte begått nåt olagligt, men det är samtidigt ett agerande som står i strid med intentionerna och målsättningarna för den danska fiskeripolitiken. Han är den ende så kallade kvotkungen som kan ha för mycket FKA-fiskerättigheter.

Sen är naturligtvis kraven från Greenpeace på åtstramningar för så kallade kvotkungar helt felaktiga och orimliga. Att 16 yrkesfiskare/företag dominerar det storskaliga pelagiska fisket (inklusive industrifisket) är inte fel utan helt enkelt nödvändigt. Minskas den maximala andelen som en yrkesfiskare kan ha när det gäller fiskerättigheter riskerar det att leda till olönsamt fiske, svartfiske, outnyttjade kvoter och sämre ekonomiskt utbyte för samhället från fisket.

När det gäller FKA-fisket finns det däremot sannolikt anledning att se över kvottaken och reglerna något för att eventuellt motverka de stora fiskerättigheter som exempelvis familjen Vendelbo, Henning Kjeldsen, Kristian Barslund Jensen och Thorupstrand Kystfiskerlaug har.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om IOK, FKA, Birgitte Lesanner, Greenpeace, Yrkesfiske, Kvottak, Fiskerättigheter, Kvotekonger, Kvotkungar, Fiske, Pelagiskt fiske, Demersalt fiske, Danmark