Fria fantasier om yrkesfiske från Sportfiskarna och Naturskyddsföreningen

Publicerad denFörfattareAnders Svensson

Sten Frohm från Sportfiskarna och Karin Lexén från Naturskyddsföreningen skrev den 5:e juli en debattartikel om yrkesfiske i Göteborgs-Posten. Det är en artikel full av fria fantasier. De påstår helt utan bevis och belägg att överfiske och bottentrålning skulle vara orsak till att fiskbestånden i Bohusläns fjordar är svaga.

Troligen är överfiske på 1980-talet en av orsakerna till att bestånden i Bohusläns fjordar kollapsat. Andra orsaker är gifter och övergödning. I stort sett är dock höändesleförloppet oklart och ingen vet egentligen varför fisken försvann från de inre fjordarna och längs kusten. Men bottentrålning har inte med saken att göra. I Bohusläns kustnära områden och inre fjordar har trålning aldrig förekommit, än mindre bottentrålning. Där har under 1900-talet i stort sett alltid rått trålfiskeförbud.

Idag förekommer dock en mycket begränsad trålning i Gullmarsfjorden dör fyra väldigt små räktrålare får fiske under en begränsat period i ett begränsat område. Vidare får ett 40-tal trålare fiska med små trålar i Väderöfjorden och Kosterfjorden som egentligen är öppet hav och inte några egentliga fjordar.

Innanför Tjörn och Orust där trålning aldrig förekommit finns lekbetsånd av torsk och flera andra rundfiskar och plattfiskar. Där förekommer inget fiske alls. Men bestånden av fisk återhömtar sig inte. Ingen vet riktig varför, men säl och skarv misstänks ha stor betydelse för att ingen återhämtning sker.

Dessutom finns indragna områden innanför trålgränsen där kräfttrålare som fiskar med rist får fiska. På dessa områden har det trålats i mer än 100 år och ingen brist på fisk eller skaldjur finns. Dessa områden sattes undan för trålfiske när trålfiskegränsen flyttades ut år 2004. Så här skriver Sveriges Fiskares PO (SFPO) i sitt svar om detta:

Man har bottentrålat i Sverige sedan 1866. Trålning i de områden som nämns i artikeln sker med artsorterande rist, det vill säga all fisk sorteras ut och blir oskadd kvar i havet. Dessa fisken är långsiktigt hållbara och MSC-certifierade.

[…]

I debattartikeln förekommer grova felaktigheter som författarna borde vara väl medvetna om. Att svenskt yrkesfiske skulle ha orsakat några ”beståndskollapser” finns det inget vetenskapligt stöd för. När det gäller problem i havet skylls gärna allt på yrkesfisket. Varför vill man inte prata om de egentliga miljöproblemen: landbaserad industriell verksamhet, säl, skarv och övergödning?

Det sker definitivt ingen trålning på ålgräsängar. De skadas däremot svårt av ankrande sportfiske- och fritidsbåtar. Debattörerna skriver att det skulle vara enkelt för Sverige att ändra tillträdesregleringen för utländska fartyg, det är fel även det då frågan regleras i internationella avtal. Vad är den egentliga orsaken till att Sportfiskarna försöker måla upp en fullständigt osann bild av det svenska yrkesfisket?

Enligt Frohm och Lysén skulle en utflyttning av trålfiskegränsen resultera i att tillståndet för kustfiskbestånden och ekosystemen skulle förbättras. Det är fria fantasier utan verklighetsförankring. Utflyttningen av trålfiskegränsen år 2004 har inte gett några sådana resultat. Inte heller det totala yrkesfiskeförbudet i 8-fjordarområdet har fått något sådant resultat.

Att burfiske i sig skulle innebära att fiskbestånd utnyttjas hållbart är också rena fantasiprodukten. Alla fiskemetoder kan leda till överfiske. Att bara byta ut trålning mot burfiske innebär inte ett stopp för överfiske (idag förekommer dock inget överfiske i Sverige utan kvoterna underutnyttjas i allmänhet) även om Frohm och Lexén verkar tro det.

En utflyttning av trålfiskegränsen och ökat burfiske skulle inte leda till någon förbättring för fiskbestånden i Bohusläns fjordar. Detta även om burfiske mycket riktigt är miljövänligare än bottentrålning. Det skulle inte helelr elda till minskad risk för överfiske. Frohm och Lexén ägnar sig åt dagdrömmar och fantasier som saknar fog och verklighetsförankring.

Vad som däremot är helt säkert är att det skulle leda till sämre arbetsförhållanden och arbetsmiljö samt lägre inkomster per arbetad timma för yrkesfiskarna. Lönsamheten är lägre i burfisket och väldigt få kan försörja sig på sådant fiske. Att arbeta på en 10 meter lång båt med burar är betydligt slitsammare för kroppen än att arbeta på en 15 meter lång trålare där maskiner gör det tunga jobbet. Att försämra arbetsmiljön på ett sådant medvetet sätt tycker jag är ett ganska orimligt förhållningssätt.

Läs mer:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.