Intressant om bottentrålning från Havsmiljöinstitutet

Havsmiljöinstitutet presenterade i november en rapport om bottentrålningens effekter på ekosystemtjänster i svensk hav. Författare är Henrik Svedäng, Mats Blomkvist och Sofia Wikström. Det är ett försök till sammanställning av den forskning som finns. Det är en intressant läsning men mycket är känt sen länge och det är långt ifrån en komplett sammanställning. Slutsatserna i rapporten är följande:

  • Bottentrålsfiske ger omfattande effekter på marina ekosystem. Dessa effekter är dels kopplade till störning av bottnarna, dels till att bottentrålar är starkt selektiva på så sätt att all fisk över en viss storlek fångas, medan mindre fisk har möjlighet att simma igenom nätmaskorna.
  • Bottentrålning kan innebära att många ekosystemtjänster missgynnas. Exempel på ekosystemtjänster som kan påverkas negativt är biologisk mångfald, livsmiljöer på bottnarna, näringsvävar, produktion av livsmedel och rekreation.
  • Studier från svenska hav visar att den pågående bottentrålningen minskar biologisk mångfald och mångfalden av livsmiljöer i trålade områden. Trålningsbegränsningar i skyddade områden kan därför få en positiv effekt på ekosystemtjänsterna biologisk mångfald och livsmiljöer.
  • För övriga ekosystemtjänster saknas den kunskap som skulle behövas för att bedöma hur mycket de påverkas av nuvarande trålning i skyddade områden och innanför trålgränsen.
  • Effekter av tidigare högt fisketryck är mycket tydligt längs hela svenska västkusten norr om Öresund, där lokala rovfiskbestånd, företrädesvis torsk, har försvunnit eller har gått starkt tillbaka, vilket påverkar flera ekosystemtjänster. Det är dock okänt i hur hög grad risttrålfiske efter havskräfta och räka innanför trålgränsen påverkar dessa lokala fiskbestånd idag.
  • Det finns ett behov av ytterligare forskning för att kvantifiera effekten av bottentrålning på många av ekosystemtjänsterna. Speciellt behövs mera systematisk forskning och kunskapssynteser kring nyttjandet av svenska kustområden för att åstadkomma mer heltäckande utvärderingar av de kulturella ekosystemtjänsterna och hur de påverkas av exempelvis bottentrålning.

Jag kan inte se att det är så mycket av detta som egentligen kan ifrågasättas. Men det finns en sak som kanske inte är helt korrekt. Det gäller försvinnandet av de lokala torskbestånden i Bohusläns fjordar och kustnära områden. Forskningen kring dessa lokala bestånd tyder på att de är stationära. Det betyder att överfiske i utsjön, dvs ute på öppna havet i Skagerak och på Nordsjön inte skulle påverka de lokala kustbestånden. I så fall kan det inte vara bottentrålning som är orsak till torsken försvinnande i Bohusläns fjordar, för det har aldrig fiskats med bottentrål där. Det har alltid varit förbjudet. Situationen när det gäller bottentrålning har alltså varit bättre än i Öresund och ändå har torsk och andra torskfiskar liksom rödspätta och piggvar försvunnit. Antingen är den gängse uppfattningen om Öresunds torskbestånd fel eller så är teorin om stationära torskbestånd i Bohusläns fjordar fel. Sannolikt är det åsikterna om Örsund som är felaktiga.

När det gäller ristfisket så är det belagt (bland annat i MSC-utvärderingarna av kräftfisket) att kräftrist och räkrist innebär mycket små fiskfångster. Så små att de knappast kan påverka fiskarters tillstånd. Uppenbarligen har forskarna bakom Havsmiljöinstitutets rapport inte tittat på den rika källa av information som finns att tillgå via MSC vilket gjort deras rapport klart sämre. När de påstår att effekterna av rist i fisket är okända på minst ett ställe i rapporten är det alltså felaktigt. Forskarna har het enkelt inte använt allt det material som finns. Rist ger också möjlighet att storlekssortera så att stora och/eller små fiskar kan släppas eller fångas beroende på önskemål. Det finns alltså en möjlighet att skapa trålar som ger samma fångstkurva som garnfiske vilket forskningen anser vara fördelaktigt för torsken.

Dessutom finns det ytterligare felaktigheter i rapporten. Förutom tveksamheterna och felaktigheterna om effekterna av trålfiskeförbud så finns det andra mer direkta felaktigheter. På ett ställe står det exempelvis ”(och andra släpande, mängdfångande redskap som snurrevads- och snörpvadsfiske)”. Snörpvad är inte ett redskap som släpas och det vidrör i allmänhet inte heller botten. Det är sannolikt dock bara en felskrivning som missats i korrekturläsningen. Snörpvadsfiske är i själva verket det mest miljö- och klimatvänliga fisket.

Några belägg för att snörpvadsfisket i Skagerak ökat i modern tid som rapporten påstår finns det heller inte. Fram till 1950-talet fanns det hundratals båtar i Bohuslän som fiskade med snörpvad (och ljus i skaprsillsfisket på vintern). Det var innan dess det helt dominerande fiskeredskapet. På 1950-talet försvann de flesta snörpvadsbåtarna och på 1970-talet försvann de övriga förutom en enda båt. Sen dess har det funnits en eller två större båtar som fiskar med snörpvad och idag finns det bara en. Det finns idag också en 3-4 snörpvadsbåtar som är mindre än 12 meter långa. De fiskar med snörpvad under en mycket kort tid på vintern.

Vidare nämner rapporten inte att en övergång till snurrevad vid fiske av plattfiske och övergång till flygande tråldörrar (trålbord) skulle innebär mindre bottenpåverkan. Inte heller nämns att en övergång till garnfiske är svår på grund av sälproblematiken och att fiske med backor, garn och burar är tyngre och besvärligare än trålfiske. Något som ger en sämre arbetsmiljö.

Rapporten lider också av att de inte haft tid att titta på effekter för kulturarv och liknande. Men för mig är det uppenbart att utan bottentrålningen skulle fiskerikulturen i norra Bohuslän liksom i Skåne och Norrbotten sannolikt nästan helt försvinna. Även för alla fiskelägen i Halland liksom för de flesta i Göteborgsområdet skulle det innebär en utplåning av den lokala fiskerikulturen. Bottentrålning är helt avgörande för att det ska finns någon som helst lokalt förankrad svensk fiskerikultur.

Advertisements