Marina skyddsområden skyddar fel områden

Internationell forskning har visat att marina skyddsområden (MPA) ofta är för stora och gör för stora ingrepp i yrkesfisket utan att för den skull medföra skydd för känsliga biotoper och miljöer. Det är helt enkelt ett ganska missriktat sätt att skydda ekologisk och biologisk mångfald i havet.

Nya forskningsrön visar nu att det också beror på att många marina skyddsområden omfattar havsområden som inte behöver skydd och där det inte finns några ekonomiska intressen i form av storskaligt fiske, turism, fisk oljeindustri eller gruvindustri som är intresserade av området. Väldigt ofta innebär det att viktiga havsmiljöer inte får nåt skydd medan miljöer som inte är viktiga får omfattande skydd.

I Sverige är stora ekonomiska intressen inget större problem. Sveriges havsområden är inte intressant för gruvindustri- eller oljeindustri. Inte heller finns det något storskaligt industrifiske av internationell typ och turismen är i de flesta fall anpassad till den lokala miljön och förhållandevis miljövänlig (undantaget är gästhamnar). Det fiske som finns är traditionellt, oavsett storleken på båten och typ av fiske. Det är traditionellt avsett om det handlar om mer storskaligt, klimat- och miljövänligt fiske på sill, skarpsill och makrill eller kustnära småskaligt fiske med bottentrål, garn och bur efter demersala fiskar och skaldjur som räka, kräfta, torsk, rödspätta, rödtunga och siklöja.

Trots att det inte finns några större ekonomiska intressen som är intresserade av de svenska havsområdena har de flesta svenska marina skyddsområden (MPA) etablerats i områden som inte är omstridd och omfattar områden som kanske faktiskt inte är i behov av skydd.  Som tur är har dock fiske inte förbjudits i de flesta av dessa områden utan det är tillåtet. Även i Sverige är det dock så att få kustnära områden är marina skyddsområden. Däremot är trålfiske förbjudet i allt kustnära svenskt vatten och har så alltid varit. De områden som omfattas av trålfiskeförbud är sammanlagt större till ytan än det område som omfattas av marina skyddsområden. Så även om de svenska MPA-områdena är otillfredsställande placerade och felaktigt placerade så skyddas viktiga svenska kustvatten på annat sätt.

Forskarna har menar att experimenterande och lokalt anpassade metoder för att skydda biologisk mångfald är bättre än breda universala måttstockar. Tyvärr motarbetas detta synsätt ofta av dagens miljörörelser. Däremot motarbetas sådana förvaltnings- och bevarandemetoder inte av yrkesfiskarna som i Sverige fiskar traditionellt, i samklang med naturen och långsiktigt ekologiskt hållbart.

Sverige har sen 100 år tillbaka använt just det som efterfrågas i forskningen, dvs lokalt anpassade, flexibla och av den kustnära fiskar- och lokalbefolkningen accepterade sätt att skydda den biologiska mångfalden. Detta har fortsatt även om miljörörelser vill ta till de metoder som internationellt visat sig vara ofruktsamma genom att plädera för fiskeförbud i princip över allt.  De vill inte ha nåt fisk alls i marina skyddsområden och inget trålfiske alls nån stans. Utan trålfiske överlever inte Sveriges traditionella fiske eller kustsamhällenas traditionella och månghundraåriga kultur.

Läs mer:

Advertisements