Torskkatastrofen i Kanada ledde till knarksmuggling

Jag har tidigare skrivit om hur dålig fiskeripolitik ledde till att yrkesfiskare längs kusten i nordvästra Spanien, Galicien, istället blev cigarettsmugglare för att sedan bli stora marijuana- och kokainsmugglare. Detta som ett resultat av en utveckling som tog bort deras försörjningsmöjligheter i fisket utan att staten vidtog några åtgärder för att göra det möjligt för dem att överleva ekonomiskt på annat sätt. Smuggling blev deras utväg.

En liknande utveckling sker idag i Californiaviken i Mexico där fiskarbefolkningen av miljörörelser och politiska beslut drivs rakt i händerna på de mexikanska kartellerna. Detta är inte heller några enstaka exempel utan yrkesfiskare världen över drivs in i kriminalitet genom överfiske, dålig fiskeripolitik och oansvariga miljörörelser. Ett tidigt exempel är hur torskens försvinnande från Grand Banks och Georges Bank i nordvästra Atlanten ledde till omfattande knarksmuggling i nordöstra USA och New Brunswick, Nova Scotia och Newfoundland i Kanada.

Kraschen för torskfisket i Nordvästatlanten med start på 1970-talet som ledde till ett totalstopp för fisket år 1992 ledde till att minst 35 000 människor i Newfoundland, Nova Scotia, New Brunswick, Maine, Rhode Island och Massachusetts i ett slag förlorade sitt levebröd. Detta utan att myndigheterna gjorde nånting för att lösa deras försörjningsproblem. De tidigare fiskarna och deras barn fick lösa problemet själva. En del av dem blev smugglare.

Det minskade torskfisket på 1980-talet och slutet 1992 sammanföll med att de colombianska drogkartellerna fick ökade svårigheter att använd de traditionella smugglingsvägarna genom Karibien. Alternativa rutter utarbetades, en av dem via de mexikansk kartellerna som tidigare främst sysslat med marijuana och en via den kanadensiska kusten och vidare till USA från Kanada. New Brunswick som ligger närmats USA kom att bli det viktigaste området för smugglingen via Kanada. Genom att det fanns en enorm arbetslöshet i New Brunswick, Nova Scotia och i angränsande US-amerikanska Maine var det lätt att rekrytera lokala förmågor, ofta unga män som egentligen velat bli fiskare eller som blivit av med sitt arbete som fiskare. Kokain började flöda in i New Brunswick och snart följde också stora mängder hasch och marijuana. Ibland med fartyg direkt från Pakistan. Till en början skedde också smuggling direkt från Colombia med flygplan.

I Kanada omhändertogs en hel del av droghanteringen av grupper kopplade till ’ndranghetan som var starka i Toronto och andra delar av delstaten Ontario, men också till maffian i Montreal, Rizzutto-familjen. De två grupperingarna stod för en stor del av vidaresmugglingen till USA. Rizzuttofamiljen samarbetade därvidlg både med de sicilianska maffiafamiljerna i New York och med ’ndranghetan. Även här tycks drogsmugglingen, precis som i Galiciens, ha förgåtts av cigarettsmuggling.

Narkotikan lastades om från de stora fartygen till mindre båtar ute till havs. De mindre båtarna fördes ofta av lokala före detta fiskare eller barn till fiskare med god lokalkännedom. Tillvägagångssättet var exakt detsamma som i Galicien och drivkrafterna bakom var de samma. Faktum är att en del av galiciska yrkesfiskarna också hade levt på fisket i nordvästatlanten utanför USA:s och Kanadas kuster.

Den omfattande och storskaliga smugglingen via New Brunswick försvann så småningom. Den är naturligtvis inte helt borta men inte längre lika omfattande. Dels som en följd av att smugglingen via Mexico blivit det viktigaste men också på grund av att ett nytt lönsamt fiske växte fram, fisket efter skaldjur (hummer, räkor etc).

Myndigheternas ovilja och oförmåga att vidta lämpliga åtgärder för att garantera försörjningen för de som drabbas av överfiske, dålig fiskeriförvaltning och snabba fiskestopp leder till att människor tvingas in i tung brottslighet för att kunna försörja sig. Det är en utveckling som idag också kan ses i Västafrika där kokainet idag ofta gör en mellanlandning på sin väg till Europa.

Advertisements