Fisk är oftast en internationell resurs

Sverige har ett antal kvoter på fisk som fiskas ute i Atlanten, väster om Irland och Skottland eller väster om Norge. Denna fisk är blåvitling, hästmakrill (heter officiellt taggmakrill men kallas hästmakrill) och norsk vårlekande sill (NVG-sill, atlantoskandisk sill).

Anledningen till att Sverige har dessa kvoter är att ett litet antal stora fiskebåtar sökte sig dit ut när fisket fortfarande var fritt. Sverige fick sedan dessa kvoter baserat på historiskt fiske. Det samma gäller lodda där Sverige får en viss tilldelning de år det finns en loddakvot i grönländska vatten. Utan de få fiskebåtarna från Göteborgområdet hade Sverige inte haft dessa kvoter.

Det är därför inte märkligt att dessa kvoter tilldelats ett antal stora fiskebåtar i Göteborgsområdet i form av fiskerättigheter. Fiskerättigheter som dessa båtar sedan kunnat använda som de vill. Ibland har de bytt dem mot kvoter av skarspill och sill i Östersjön, ibland mot tobis och sill i Nordsjön och ibland har de fiskat dem. Framförallt har svenska båtar själva fiskat NVG-sill.

Nu vill Havs- och vattenmyndigheten (HaV) ta ifrån dem dessa fiskerättigheter. Det är verkligen märkligt. De aktuella yrkesfiskarna har själva sett till att Sverige har dessa kvoter och de är utan tvekan rättvist att de har dessa fiskerättigheter. Det finns ingen möjlighet för andra fiskebåtar i Sverige att fiska ute i Nordatlanten väster om Irland och Skottland eller väster om Norge. Det finns ingen som helst vettig anledning att inte ha kvar fiskerättigheter för blåvitling och NVG-sill. Det finns heller ingen vettig anledning att inte införa individuella fiskerättigheter för hästmakrill.

Fiskerättigheterna ger dessa båtar möjlighet att fiska mer ekonomiskt och mer lönsamt. Det ger mycket stora danska båtar möjlighet att byta bort fiskerättigheter i Östersjön för att byta till sig fiskerättigheter i Nordatlanten. Inte sällan är det dessutom svenska fiskare som äger och bemannar de danska båtarna som byter till sig fiskerättigheterna till blåvitling och NVG-sill.

Det spelar faktiskt ingen roll om danskflaggade S 264 Astrid (70 m lång) eller svenskflaggade GG 764 Astrid (42 m lång) fångar de aktuella kvoterna eller inte. Fast det är säkrare för de anställda ombord om S 264 Astrid gör det. Det handlar i båda fallen om svenska yrkesfiskare och svenska fiskeriföretag där sociala avgifter och löneskatter betalas i Sverige.

Däremot spelar det kanske en viss stor roll om 90 meter långa danska fiskebåten S 349 Gitte Henning eller om 42 meter långa GG 218 Västfjord fiskar sill och skarpsill i Östersjön. Jag tror ingen vill se 70-90 meter långa båtar i Östersjön istället för 40-60 meter långa båtar. Men det kan bli konsekvensen av att frånta svenska yrkesfiskare fiskerättigheterna för blåvitling och NVG-sill. För i det läget kan inte S 349 Gitte Henning byta till sig blåvitling vid Irland i utbyte mot sill och skarpsill i Östersjön eller tobis Nordsjön som då kunde ha fiskats av en mindre svenskflaggad båt som 63 meter långa GG 229 Clipperton, 50 m långa GG 330 Carmona eller 40 m långa GG 206 Ahlma.

Tjänstemännen på HaV verkar tro att de kan få svenska fiskebåtar att fiska mer ute i Atlanten om de tar ifrån de aktuella yrkesfiskarna fiskerättigheterna. Sannolikt blir det tvärsom. När svenska fiskare inte kan byta bort sina fiskerättigheter till ett vettigt pris kommer kanske ingen att fiska de svenska kvoterna av blåvitling, hästmakrill och NVG-sill i Nordatlanten och Norska havet.

De förändringar HaV vill genomföra när det gäller blåvitling och NVG-sill leder troligen till att kvoterna utnyttjas sämre och att ekonomin för fiskeriföretagen i Sverige försämras. Det är också märkligt att de vill straffa de yrkesfiskare som faktiskt sett till att dessa svenska kvoter ens finns.

Utan det storskaliga pelagiska fisket baserat i Göteborg-området hade Sverige inte haft några kvoter i Nordatlanten och Norska havet. Kvoter som kommer att bli än mer värda när Brexit blir ett faktum för då förlorar svenskt och danskt fiske stora kvoter i Nordsjön. Kanske till och med i stort sett hela tobiskvoten. Att i det läget försämra ekonomin för svenska fiskeriföretag genom att ta ifrån dem fiskerättigheter förefaller vara en mycket dålig politik.

Fisk är heller ingen nationell resurs. Det är en internationell resurs. Fisken rör sig över de formella gränserna och fiskebåtarna behöver också kunna göra det. För att få ett bra och hållbart utnyttjande av kvoterna och ett ekonomiskt fiske behöver fiskeriföretag därför kunna byta kvoter över nationsgränserna. Att se det hela så nationalistiskt och inskränkt som Havs- och vattenmyndigheten (HaV) gör i sin remiss om det pelagiska fisket är helt orimligt.

Fisk som finns ute i Nordatlanten och i Norska havet kan inte betraktas som en nationell svensk fiskresurs så som HaV gör. Det är en internationell resurs som svenska fiskare lyckats skaffa sig en liten andel av i form av fiskerättigheter. Nu vill HaV ta ifrån dem dessa fiskerättigheter. Det är dumt och ogenomtänkt.

Advertisements