I torsdags var jag på en föreläsning på Naturhistoriska museet. Den handlade om Sveriges största djur. Späckhuggare. Specifikt handlade den om den flock av späckhuggare som stora delar av året uppehåller sig i Skagerak utanför den svenska västkusten eller väster och norr om Jylland. Det är en flock på nåt 10-tal djur i vilken de två mycket entusiastiska privatforskarna och marinbiologerna Linda Gustafsson och Jimmie Lindell identifierat sju individer i sitt projekt som de kallar ”Sveriges späckhuggare”. Sannolikt är alla i flocken nära släkt med varandra, mormor, mamma och deras avkomma, för så brukar det vara i späckhuggarflockar. Späckhuggare är förresten en av 4 kända djurarter där klimakterium förekommer fick vi reda på under föredraget. De övriga är två arter av grindval och människa.
De två trodde att flocken uppehåller sig i Nordsjön väster om Jylland när de inte är i Skagerak, men det är allt annat än säkert. De hade jämfört bilder och filmer på den aktuella flocken med späckhuggare som finns vid Skottland och på Island. Troligen också med nordnorska späckhuggare. De har inte kunnat hitta några som helst bilder på individerna i den svensk-danska flocken någon annan stans än i Skagerak, främst i danska och svenska vatten.
Men de verkade inte ha jämfört ordentligt med alla de bilder och filmer som finns på späckhuggare i Sydnorge, från Stavangerområdet ner till Lindesnes väster om Kristiansand där forskare i alla fall tidigare trott att den flock som syns utanför Bohusläns kust oftast brukar uppehålla sig. Eller så har de gjort det för de har hittat individer från flocken på några bilder rån Sydnorge men det framgick inte av föredraget hur mycket de jämfört med bilder från Stavanger och Lindesnes. Det verkar dock inte som om norska forskare överhuvudtaget brytt sig om de sydligt förekommande späckhuggarna i Norge.
Lindell och Gustafsson trodde också att de följde makrillen in mot bohuskusten. Mer sannolikt är nog att de söker sig till Norska rännan och Skagerakrännan längs med bohuskusten för att äta sill. För det finns mycket mer sill i området än makrill. Det är också möjligt att flocken när den började söka sig föda nära svenska kusten för kanske 15-20 år sen sökte sig då konkurrensen om födan var låg vilket är en av de teorier Lindell och Gustafsson lade fram. Men idag har de konkurrens av de 1000-tals tonfiskar som kommer in i Skagerak och Kattegatt varje sommar och höst.
Några späckhuggare har också synts långt ner i Kattegatt. Men de verkar enligt Lindell och Gustafsson inte tillhöra den aktuella flocken i Skagerak. Kanske finns det två flockar i Skagerak-Nordsjöområdet kring norska rännan. Det är ju ett mycket sillrikt område.
Föredraget var intressant, kul och spännande. Lindell och Gustafsson smittade av sig med sin uppenbara upptäckarglädje och entusiasm. Framförallt är det spännande med en späckhuggarflock i Sverige. Så spännande att föreläsningssalen på Naturhistoriska museet var helt smockfull.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.