Varför det kustnära fisket försvinner enligt forskning på Lunds universitet

Yrkeskåren fiskare håller på att försvinna påstås i en avhandling vid Lunds universitet. Byråkrati och stress är enligt avhandlingen några orsaker. Och att vi äter mer odlad och importerad fisk. Avhandlingen hamnar dock fel på vissa punkter. Kanske främst beroende på att författaren Malin Andersson valt att fokusera på en speciell del av fisket.

Det är redan tufft som det är, att lyckas vara lönsam i en hårt konkurrensutsatt och stundom kritiserad bransch. En yrkesfiskare ska enligt avhandlingen numera också vara välkomnande, flexibel, pedagogisk och miljömedveten. Detta till följd av att flera av de som intervjuats inom ramen för avhandlingen periodvis även arbetar inom besöksnäringen, med allt från att ordna fisketurer och driva restaurang till att ordna festivaler.

År 1938 arbetade totalt 14 000 personer i Sverige med att fånga fisk. Majoriteten av dem verkade längs havskusten, en yrkesgrupp som idag benämns som ”kustnära yrkesfiskare” påstår avhandlingen. Detta är sannolikt inte korrekt. Majoriteten av dessa fiskare fanns i området från Träslövsläge i Halland till Smögen i norr, ungefär 10 000. Majoriteten av dessa arbetade på båtar som stora delar av året fiskade i Nordsjön eller Nordatlanten. Efter sill, makrill, långa, torsk med mera. Periodvis fiskade de kustnära. De flesta deltog i olika fisken beroende på vilken säsong det var. Uppdelningen i kustnära fiskarr och uthavsfiskare var då inte lika relevant som idag. De som enbart ägnade sig åt kustnära fiske var framförallt de äldre som inte kunde hänga med i sillfisket eller långafisket sysslade med. Idag finns bara runt tusen personer kvar i yrket, dvs har yrkesfiskelicens. De flesta som försvunnit från fisket slogs ut för att svenska yrkesfiskare utestängdes från Nordsjön.

En stor del av den fisk och de skaldjur vi numera äter importeras, fångas längre ut till havs av större båtar eller odlas i fiskodlingar påstås också i avhandlingen. Det är inte korrekt, fisk (torsk etc), kräfta och räka fångas till stor del av småskaligt fiske, mycket av det också kustnära, så länge vi håller oss i Sverige. Det som inte fångas på det sättet är framförallt pelagisk fisk som makrill, sill och skarpsill. Problemet på många håll är dock att på grund av de många sälarna är bara trålfiske praktiskt möjligt vilket per automatik innebär att det inte kan bedrivas nära kusten då trålfiske är förbjudet där.

Denna decimerade yrkesgrupp spelar fortfarande dock en roll i politikernas mål om en levande landsbygd och att man ska kunna bo och leva överallt i landet. Hamnbesökare ska kunna köpa lokalt fångad fisk och uppleva fiskerinäringen på nära håll.

För att bland annat förstå skärningspunkten mellan politisk styrning och vardaglig praktik, har Malin Andersson, doktorand i tjänstevetenskap vid Lunds universitet, studerat de sociala och kulturella aspekterna av denna urgamla näring i förändring. Hon har intervjuat fiskeförvaltare, yrkesfiskare längs västkusten samt insamlat etnografiskt material bestående av texter, observationer och bilder från västkusten.

Hennes sammanfattande resultat visar att dessa yrkesfiskare befinner sig i många olika förändringsprocesser samtidigt. I detta sammanhang är det lämpligt att nämna att hennes avhandling inte främst berör förhållandena i havet utan förhållanden på land med förvaltning, organisation och samhällsförändringar.

Utöver minskad lönsamhet till följd av att maten från havet numera hämtas från annat håll, påverkas yrkesgruppen av en växande besöksnäring, att fiskeripolitiken reformerades 2014, att flera olika organisationer inom både fiskeförvaltning och näringen har lagts ner samt nya politiska mål som handlar om att skapa en levande landsbygd. Dessa förändringar leder bland annat till en överbyråkratisering. Överbyråkratisering råder utan tvekan inom fisket. Reglerna är så krångliga, detaljerade och obegripliga att det är i princip omöjligt att följa dem. Det gör det stressigt och svårt för alla fiskare, framförallt för de småskaliga yrkesfiskarna. 

– Jag har fått ta del av otroligt många berättelser som handlar om en stor frustration kring krångliga regler och en oro för att göra fel. Många menar att de har drabbats av orättvis bötfällning. Situationen urgröper yrkesfiskarnas tillit till myndigheter och beslutsfattare, säger Malin Andersson, i ett pressmeddelande.

Situationen blir inte bättre av att yrkesgruppen hör till en av de mest förolyckade enligt FN:s arbetslivsorgan ILO, att näringen har fjärde störst pensionsavgångar i landet och att unga har svårt att ta sig in på grund av höga investeringskostnader. Det sistnämnda är ock inte helt riktigt vilket jag ska återkomma till.

Många är också färgade av att bli ifrågasätta för att inte bedriva ett hållbart fiske, berättar hon. De ifrågasätter dock den bilden och menar att det småskaliga fisket inte bidrar till utfiskning.

– Om vi menar allvar med att man ska kunna arbeta och leva överallt i landet, så behöver vi förstå vad som händer på land, inte bara i vattnet. Min avhandling bidrar till de samhällsvetenskapliga perspektiv som saknas i forskning om fiskenäringen och fiskeriförvaltning, säger hon.

Jag tycker avhandlingen inte tillför nåt nytt. Den behandlar på nåt sätt inte den reella situationen i fisket. Den behandlar fisket områden där ingen längre kan överleva på själva fisket medan de områden där fiske är något folk kan leva på inte finns med. Bland annat på grund av säl. Dessutom handlar den bara om småskaligt kustnära fiske.

Idag finns bara ett enda litet samhälle i Sverige där fiske är huvudsysselsättning. Det är Rörö i Göteborgs norra skärgård, tonnagemässigt Sveriges näst största fiskeläge. 250 invånare men totalt cirka 70 anställda i öns fiskeriföretag där det finns allt från små enmansföretag till två av Sveriges allra största fiskeriföretag. Det är på sådan platser det verkliga kulturarvet bevaras. Fisket för turister och sommargäster är nåt nytt på platser där det inte längre år att överleva på fiske.

Dessutom kan vi konstatera antalet fiskare är högre än antalet med fiskelicens vilket är omkring 1 000. För det finns anställda och ibland också delägare på de flesta större fiskebåtar och även på många små som inte har fiskelicens och därmed inte räkna som yrkesfiskare. På Rörö finns inget fiske som bedrivs för turister, inga fiskeutflykter och inga fiskare som också driver restauranger. Det är ö som är extremt välbesökt av turister och de kommer dit på grund av öns natur och för att bada. Den här typen av traditionella fiskerimiljöer berörs inte av avhandlingen och den har mycket lite med Göteborgsområdet att göra. I Göteborgsområdet finns en majoritet av Sverige yrkesfiskare. Men det finns nästan inga eller mycket få som ägnar sig åt fiske för turisternas skull. 

Göteborgsområdet har flest småskaliga kustnära fiskare i Sverige men också nästan hela det storskaliga sillfisket. Medelåldern är också betydligt lägre bland yrkesfiskare i Göteborgområdet än i andra delar av Sverige och medelåldern är lägst i det storskaliga fisket. Där finns det en framtidstro och unga fiskare. Detta trots att det är där som det krävs större kapitalinsatser för att kunna etablera sig som fiskare. 

Det som är intressant är att det storskaliga fisket i Göteborgsområdet skapar förutsättningar för att det småskaliga fisket ska kunna överleva. Det storskaliga fisket ger en stabil ekonomi och en kringstruktur som även det småskaliga fisket har nytta av. Unga fiskare kan börja med att arbeta på en stor silltrålare eller en kräfttrålare för att sen skaffa sig egen licens och egen båt. Om de får fiskelicens. För det senare är idag nästan omöjligt och förmodligen det allra största hindret för att få fler unga fiskare. Om dessa saker finns inget i avhandlingen som dock ändå är rätt intressant även om en handlar om en speciell del av fisket.

Advertisements