Tveksam rapport om svensk sjömat från Havsmiljöinstitutet

Havsmiljöinstitutet har skrivit en rapport om svenskt fiske där de försöker utröna om svenska sjömatskonsumtion kan påverka havsmiljön. Det kan den inte då mycket lite svenskfångad fisk konsumeras i Sverige.

Rapportens grunddata är dock till stor del tveksamma och forskarna bakom rapporten, Henrik Svedäng, Sara Hornborg, Eva-Lotta Sundblad och Laura Uusitaalo har gjort ett dåligt jobb. Dels finns det eventuellt några grundläggande felaktigheter om vad svenskfångad fisk används till, dels är deras syn på fiskebranschen totalt omodern. En stor del av svenskt fiske sker i andra länders vatten och/eller med utlandsflaggade båtar. Främst danskflaggade men även finskflaggade. Både finska, danska, polska och litauiska båtar landar fisk i Sverige. Vad som är svenskt, finskt eller danskt fiske är därmed inte så lätt att avgöra. Rapportförfattarna tycks dock inte alls se denna problematik.

Den mesta svenska sillen och skarpsillen går exempelvis inte alls till foder som de påstår (men jag inser att de kanske räknar fiskmjölstillverkning som foder). Hälften går till konsumtion (enligt vad själva visar i en tabell så de är inte ens konsekventa) och det mesta av det övriga går till fiskmjöl och fiskolja som produceras i Skagen där huvuddelen av all sill och skarpsill landas. Inte till foder. Det som landas i Norrsundet och Finland går dock främst till foder. Tobis som inte överhuvudtaget fiskas i svenska vatten landas främst i Skagen och Thyborøn samt används även det till fiskmjöl och fiskolja.

En stor del av det som landas i Västervik och Simrishamn går också till Skagen dit det transporteras med lastbil. En del av detta kommer tillbaks till Sverige i form av importerad lax från Norge då fiskmjölet och fiskolja används som en ingrediens i laxfoder. En del av denna lax bearbetas dessutom i svensk fabriker. Det har rapporten tagit hänsyn till.

En mindre mängd skarpsill och sill som fångas i Östersjön går till konsumtion och landas i Sverige. Sillen/strömmingen konsumeras både i Sverige som färsk och som surströmming samt exporteras. All skarpsill som landas för konsumtion exporteras till Baltikum. Sillen som fångas i Östersjön kan inte användas till inlagd sill.

Till inlagd sill används istället främst sill fiskad i Skagerak på hösten. Sillen från Skagerak fiskas för konsumtion. Den är nästan uteslutande fångad av svenska fiskare som dock ibland kan ha danskflaggade båtar.

I vissa producenters inlagda sill finns främst sill fångad i Norska havet och Nordsjön. Den är då sannolikt främst fångad av båtar med norsk och dansk flagg. Flera av de sistnämnda är dock svenskägda och svenskbemannade. Det fiskeriföretag som fiskar mest sill i Nordsjön och Skagerak är ett svenskt företag med både svenska och danska båtar. Sill fiskad i Norska havet och Nordsjön är alltid MSC-märkt i motsats till sill från Östersjön. Den fiskas dessutom uteslutande för konsumtion. I Norska havet är det bara ett fåtal svenska båtar som fiskar sill.

En hel del av sillen från Skagerak och Nordsjön landas till en fiskberedningsfabrik i Skagen. Ett tiotal båtar ägnar sig åt sillfiske i Nordsjön och Skagerak. Renset går till fiskmjölsproduktion. Det finns också svenskägda båtar som fiskar direkt för en fiskberedningsfabrik i Mukran i Tyskland och en båt som fiskar maatjessill för uppköpare i Nederländerna.

Svensk ansjovis är mycket riktigt svenskfångad skarpsill. Den är i stort sett uteslutande fångad i Skagerak. Skarpsillen från Östersjön eller Nordsjön går inte att använda till detta. Skarpsillen som fiskas i Skagerak fångas av 7 båtar varav en båt står för drygt 80% av fångsten.

För makrill gäller att det bara finns en enda kvot i Nordostatlanten och det finns alltså ingen redovisning av var den egentligen fångats. Men makrill fångas främst långt ut i Nordsjön och i Nordatlanten kring Färöarna och väster om de brittiska öarna och i Norska havet. Svenska båtar landar framförallt sin makrill i Lerwick och Peterhead men de fiskar så lite makrill att den knappast märks i det stora hela. Det är bara 4-5 större svenska båtar som fiskar makrill. Den makrill i tomatsås vi äter är i stort sett aldrig svenskfångad. Färsk makrill fiskas och landas i allmänhet av små kustfiskebåtar som fiskar i Skagerak och Kattegatt.

Den kräfta, den krabba och den hummer vi äter kommer från Sverige och svenska fiskare så länge den är färsk. Snökrabba och kungskrabba fiskas i Nordnorge och Barents Hav så de är aldrig svenskfångade. Färska räkor kommer från svenska och danska fiskare som fiskar i Skagerak och landar i Sverige. Ibland förekommer också räkor från Norge som dock också är fiskade i Skagerak. Frysta räkor är i allmänhet fiskade vid Grönland men även i andra delar av Nordatlanten. Några svenska yrkesfiskare deltar inte i det fisket.

Svenskfångad sej och kolja landas främst i Hanstholm och fiskas främst i norskt och danskt vatten, men i viss utsträckning säljs dessa arter också via auktionen i Göteborg efter fiske i svenskt vatten och landningar i Sverige. Det senare gäller också rödspätta och rödtunga. Den rödspätta som finns i handeln är dock nästan alltid danskfångad.

Att fisket skulle vara väsensskilt från gamla tiders fiske är faktiskt också felaktigt. Pelagiskt fiske av sill och skarpsill har sen 1700-talet dominerat det svenska fisket. På 1700-talet och i slutet av 1800-talet var det svenska fisket i huvudsak ett industrifiske med sill som huvudsaklig målart. En stor del av ångtrålsfisket efter sill i början av 1900-talet var också industrifiske. I början av 1970-talet stod sill för 50% av det svenska fisket och då fiskades sillen främst för konsumtion men i Nordsjön även för fiskmjölstillverkning och i Skagerak även som foder till pälsfarmar. Den stora skillnaden är att svenska yrkesfiskare idag fiskar mycket mer i Östersjön medan de förr främst fiskade i Nordatlanten, Nordsjön, Skagerak och Kattegatt. Dessutom har fiskfiske ersatts av skaldjursfiske (vilket ger minskade landningar mätt i vikt).

Geografiskt finns det en stor skillnad men i övrigt är det ungefär samma läge som alltid. Sill är och har alltid varit viktigast. På grund av gifter i fisken som fångas i Östersjön så har andelen som landas för tillverkning av fiskmjöl dock ökat. Det har inte varit tillåtet eller möjligt att sälja östersjösillen till konsumtion.

Slutsatserna i rapporten är delvis okej, delvis mycket märkliga. Det är troligen för mycket skarpsill och för mycket spigg som är en del av problemet för torsken. Det skulle alltså behövas ett ökat pelagiskt fiske av skarpsill och inte minskat liksom det skulle behövas ett omfattande pelagiskt fiske av spigg. Detta går bra att genomföra samtidigt som kvoten på sill minskas.

Att öka kustkvoterna är bara dumt. Det som påverkar konsumtionen av sill från Östersjön är i huvudsak livsmedelsverkets rekommendationer som de inte vill ändra trots att sillens giftnivåer idag är lägre än gränsvärdena. Den andra faktorn är att sillen från Östersjön inte är MSC-märkt vilket gör att den inte går att sälja den till dagligvaruhandeln eller kommunala inrättningar som skolor, äldreboenden med mera. Det är detta som borde åtgärdas. Inte kustkvoten.

Det finns inga hinder för att använda sillen från de stora trålarna för konsumtion. Det som de fiskar i Skagerak, Nordsjön och Nordatlanten används till konsumtion. Påståendet om att stora fångster gör det svårare att använda sillen till konsumtion som förs fram i rapporten är bara dumheter.

Den dåliga efterfrågan på sill och strömming från Östersjön är ytterligare ett problem då det gör att det inte går att få mer betalt för sill till konsumtion än för sill till fiskmjöl. Den dåliga efterfrågan beror på att det inte finns MSC-märkning och på Livsmedelsverkets numera felaktiga rekommendationer.

Däremot är det rätt att välja burkräfta framför trålad kräfta liksom sill, skarpsill och makrill framför fisk som exempelvis torsk, sej och kolja. Men i stort sett spelar konsumentens val av fisk ingen roll för miljön i Östersjön. Det betyder nåt är övergödningen och klimatet. Det tar lång tid att åtgärda. För fisket och fiskbestånden har också de allt för stor sälbestånden stor betydelse. Säljakt och frihet att sälja sälprodukter borde därför ha varit några av förslagen i rapporten. Då hade konsumenter faktiskt kunna påverka genom att äta sälkött och köpa sälskinnsprodukter.

Advertisements