Ekonomiskt hållbart fiske

Ett ekonomiskt hållbart fiske är ett fiske där fiskeriföretagen har en ekonomi som ger rimligt betalt för det arbete som utförs. Dessutom måste det naturligtvis vara så att kontrollverksamheten inte kostar mer än vad samhället får in på fisket. Inget av detta uppfylls i huvuddelen av det svenska fisket idag. Dessa villkor uppfylls idag sannolikt bara i det storskaliga pelagiska fisket och siklöjefisket. Dessutom finns det vissa kräftfiskeföretag och räkfiskeföretag där dessa villkor kan vara uppfyllda.

I det småskaliga kustnära fisket är dock kraven ofta mindre på vad en yrkesfiskare vill tjäna och kan tänka sig att tjäna. Därför uppfylls villkoren kanske också i detta fiske även om många av dessa yrkesfiskare också har pension, ett annat jobb, driver restaurang, turfiskeverksamhet eller fiskhandel för att få tillräckligt med inkomster.

I räkfisket så klarar sig några företag på fisket i sig medan några andra företag ägnar sig uppgradering, dvs fångst som inte är så mycket värd slängs överbord medan fångst med högt värde behålls, för att få ekonomin att gå ihop. Olagligt fiske är alltså den metod som en del behöver använda för att få lönsamhet i verksamheten. Detta problem vore ganska enkelt att lösa.

I det pelagiska fisket fanns tidigare samma problem. Orsaken var att det fanns för många båtar i förhållande till resursen, dvs överkapacitet. Det löstes genom att införa överförbara fiskerättigheter som går att sälja och köpa. Det ledde till att antalet stora fiskebåtar halverades och att lönsamheten kraftigt förbättrades för de som blev kvar. Antalet små båtar förblev samma. Olagligt fiske upphörde.

I det svenska räkfisket finns 60 båtar varav cirka 20 i praktiken inte används men de måste trots det behållas då det inte finns köp- och säljbara fiskerättigheter i räkfisket. Båtarna måste finnas kvar och underhållas för att fiskerättigheter inte kan överlåtas permanent. De 40 båtar som finns kvar ska dela på en räkkvot som är hälften så stor som den danska räkkvoten som delas av 8 båtar. Nu är det dock vissa skillnader på danskt och svenskt räkfiske. Svenska båtar fiskar ofta även kräfta och en del har även ett riktat fiskfiske. Alla kan trots det inse att förhållandena i det svenska räkfisket inte är rimliga. Nån typ av permanent överförbarhet är nödvändig och de som vill lämna måste kunna få betalt för sina fiskerättigheter och båtar för att det ska vara möjligt att lämna fisket.

Troligen skulle också den ekonomiska hållbarheten i kräftfisket öka om det även där fanns överförbara fiskerättigheter. Men vinsterna på ett sådant system i kräftfisket skulle inte på något sätt då det inte finns för många båtar i detta fiske utan istället för få aktiva båtar och kanske också för liten marknad då kvoten inte fiskas upp.

När det gäller kontrollverksamhet skulle den kunna göras mycket billigare och enklare genom införande av kameraövervakning av fångsten. Det skulle också kunna göra yrkesfiskarens liv enklare genom att detaljregler om redskapens utseende och konstruktion såväl som regler om anmälan av ankomsttid till hamn med mera skulle kunna tas bor. Yrkesfiskaren skulle själv kunna välja vilket redskap som helst för att få den fångst denne vill ha. Det finns dock en stor skepsis mot kameraövervakning då yrkesfiskarn upplever att det blir ett intrång i deras personliga integritet om de skulle övervakas på arbetet. Men meningen är att den enskilde yrkesfiskaren inte ska vara med i bild, utan bara fångsten.

Idag är dock det enda fiske som i sin helhet kan sägas vara ekonomiskt hållbart det storskaliga pelagiska fisket och siklöjefisket. De metoder som används i dessa fisken, överförbara fidskerättigheter respektive kraftig begränsning i antalet båtar som får delta i fisket, kan kopieras även i andra fisken. Överförbara fiskerättigheter ger ekonomisk ersättning till de som lämnar fisket genom att de kan sälja sina fiskerättigheter. Begränsas fisket genom beslut om max antal båtar som i siklöjefisket eller räkfisket i Gullmarsfjorden och detta innebär färre båtar måste staten ersätta de som väljer att sluta med fisket.

För att finansiera en del av den kontrollverksamhet som ändå måste finnas kvar kan också en årlig avgift på fiskerättigheter införas på samma sätt som det fungerar med brytningsrättigheter för mineral.

Läs också:

• Bästa fisket ur social och kulturell hållbarhetsynpunkt
• Bästa fisket ur klimat- och miljösynpunkt
• Det pelagiska svenska fiskets beroende av Östersjön är minskande