Går det att lita på ICES?

ICES, Internationella Havsforskningsrådet, är den organisation som rekommenderar fångstkvoter i europeiska fiskevatten. För att bedöma hur mycket fisk av en viss art som finns används existerande fiske, provtagning, taggning, beräkningsmodeller. Det hela är faktiskt egentligen ganska osäkert. Lite av gissningar. Speciellt mycket fel verkar det kunna bli med pelagisk fisk i havet som sill, makrill, skarpsill med mera vilka flyttar sig ganska mycket från lekplatser till uppväxtplatser och till maten och tillbaka.

ICES beståndsbedömningar har också kritiserats i den pågående debatten om det pelagiska fisket av sill/strömming i Östersjön och Bottenviken. I det fallet är handlar det om att förekomsten av flera bestånd i egentliga Östersjön och inte bara ett bestånd inte beaktas. Något som gör att beståndsbedömningarna kan vara felaktiga och eventuellt medföra för stort fiske på vissa lekbestånd.

Samtidigt är det ovanligt att lekbestånd av pelagisk fisk utrotas. Detta trots att pelagiska fiskbestånd överfiskats kraftigt vid många tillfällen. Exempelvis sommarlekande sill vid Island, vårlekande atlantoskandisk sill (NVG-sill) och höstlekande sill i Nordsjön som har flera lekplatser. Det finns faktiskt bara ett lekbestånd av sill som försvunnit. Det är den sill som brukade leka på Dogger bank i Nordsjön. Det troliga är att oljeprospektering ihop med överfiske var orsaken. På andra håll där sillen överfiskats har det inte samtidigt förekommit oljeprospektering.

Med fiskestopp har överfiskade sillbestånd i allmänhet återhämtat sig snabbt.

Farhågorna i debatten om östersjösillen är rimliga men tyvärr är debatten full med felaktiga påståenden och irrelevanta förljugna uppgifter. Genom att det är svårt att utrota pelagiska fiskbestånd med överfiske ska dock farhågorna inte överdrivas vilket jag upplever att en del forskare gör.

Vi vet att det i Kattegatt och Skagerak finns flera sillbestånd som fångas ihop vid sillfisket på hösten. Det är dels höstlekande nordsjösill från flera olika lekbestånd, vårlekande rügensill från Östersjön och lokalt vårlekande sill i Skagerak. Troligen finns det även lokalt lekande sill i Kattegatt. Några särskilda kvotråd ges inte för den lokalt lekande sillen och det finns anledning att tro att de lokala bestånden kan ha påverkats negativt att ett allt för stor fiske på framförallt 1970- och 1980-talen. Nu befarar en del forskare, byråkrater och fiskare att det är likadant i Östersjön. Dels finns det stora höstlekande beståndet i egentliga Östersjön men det finns också bestånd av vårlekande sill som leker vid alla kuster runt Östersjön och inte bara den vårlekande sillen som leker i södra Östersjön (rügensillen). I Bottenhavet verkar det kanske bara finnas ett bestånd men det är ett osäkert påstående utan egentlig faktagrund.

Det finns alltså anledning att se över rådgivningen när det gäller sill/strömming i Östersjön såväl som i Skagerak och Kattegatt. Kanske borde det beaktas att det finns flera olika bestånd.

Att ICES kan ha fel och deras metoder kan vara felaktiga är också välbelagt. Mest känt från senare år är deras totala felberäkning av makrillbeståndet som av andra forskare beräknats till upp till 6 gånger så storts om ICES beräkningar. När ICES gjorde om sina modeller kom de fram till att makrillbeståndet var dubbelt så stort som deras tidigare beståndsberäkningar. Detta  kan betyda att det också finns liknande beräkningsfel för andra pelagiska fiskbestånd. En översyn av deras modeller och beräkningar av storleken på skarpsillsbestånden, sillbestånden såväl som beräkningarna av storleken på fiskbestånd av andra pelagiska fiskarter vore därför rimlig.

ICES tidigare beräkningar visade minskade makrillbestånd och ett omfattande överfiske. Men trots det påstådda överfisket (fiske över FMSY) så ökad makrillbeståndet i verkligheten. När det gäller skarpsill så visar ICES uppgifter att beståndet fiskats hårdare än FMSY under lång tid samtidigt som det inte finns några tecken på att beståndet minskar. Det är troligen en indikation på att beståndet av skarpsill i Östersjön är betydligt större än vad ICES uppskattningar ger vid handen. Kanske är det precis som med makrillen, skarpsillsbeståndet är dubbelt så stort jämfört med vad ICES uppskattar det till. En genomgång och revision av de metoder ICES använder för att bedöma beståndsstorleken för skarpsillen i Östersjön är sannolikt nödvändig.

Sålunda. Kraven på att se över ICES beståndbedömningar och metoder vid beståndsbedömningar i Östersjön är rimliga. Det fins belagda problem med ICES beståndsuppskattningar och beräkningsmodeller. Framförallt när det gäller pelagiska fiskarter. Den kritik som riktats mot det pelagiska fisket är dock i allmänhet totalt felaktig. Den är bevisat felaktig i sak och argumenten är bevisat felaktiga såväl som direkt förljugna.