Dags att sluta prata om ”överfiske” i samband med svenska fiskerier

Det bör inte överraska någon att ordet ”överfiske” dök upp på den sista Östersjöfiske2020 konferensen. Men det är hög tid att sluta prata om ”överfiske” i samband med svenska fiskerier. Begreppet är missvisande. Problemet är inte enskilda fiskare, utan hur fiskeresursen förvaltas.

Östersjöfiske2020 har varit en mötesplats för de som bryr sig om yrkesfisket i Östersjön och det svenska yrkesfisket i stort. Konferensen har sedan 2015 anordnats av Simrishamns Marint centrum, som jobbar aktivt för hållbart fiske och rena vatten. 171 personer anmälde sig till konferensen detta år, bland annat yrkesfiskare, tjänstemän från statliga myndigheter, politiker, företagare, forskare, företrädare för ideella organisationer, föreningar och anställda på regional och kommunal nivå.

Programmet utgick ifrån frågan ”Vad ska vi ha svenskt yrkesfiske till?” och redan nu finns flera oberoende blogginlägg om innehållet (dag 1, dag 2, panel med yrkesfiskare). För att vara helt transparent bör jag klargöra att jag själv var med på programmet både i år och förra året, och att jag tillsammans med Sebastian Linke och Milena Arias Schreiber driver ett forskningsprojekt med Simrishamns Marint centrum som partner.

Under en presentation på konferensens första dag pratade Linnea Engström från MSC om ”överfiske”, ett ämne som MSC ofta har lyft, bland annat i dokumentärfilmen The end of the line (2009). Vad gäller MSC har flera forskare diskuterat ett viktigt problem, att certifieringsprocessen är dyr och komplicerad, vilket gör certifiering svårtillgängligt för småskaliga fiskare. MSC är medvetna om problemet och har etablerat en fond för att motverka det. Vad jag vill fokusera på från presentationen är just begreppet ”överfiske.” I relation till svenska fiskerier är ordet vilseledande och det är dags att sluta använda det.

Ordet blir missvisande i sammanhanget på grund dess konnotationer: enskilda yrkesfiskare som överfiskar. Tyvärr döljs här det verkliga problemet: en förvaltning som sätter kvoter som överskrider det internationella havsforskningsrådets rekommendationer. Kort sagt, ”överfiske” som begrepp pekar på yrkesfiskare och inte på beslutsfattande instanser rörande fiskekvoter. Dessa instanser äger i första hand rum på EU-nivå, sedan på den nationella nivån. Om uttaget av fisk i Östersjön är för stort är det inte yrkesfiskarnas fel. Den stora majoriteten av svenska yrkesfiskare fiskar på sina lagliga kvoter och Sverige har omfattande fiskerikontroller. Till och med Isabella Lövin – som de flesta yrkesfiskare inte ser som en allierad – vidmakthåller att svenska yrkesfiskare har fiskat ansvarsfullt, åtminstone under de senaste 10-15 åren.

Min intention är inte att påstå att överfiske aldrig har ägt rum. Det finns exempel på överfiske världen över och genom historien, inklusive i antiken, som Hamada och Wilk diskuterar i boken Seafood: Ocean to Plate. Sedan vill jag också betona att vi som bor i Sverige har ett ansvar att informera oss själva om fisket och problemen i Östersjön, dess anledningar och konsekvenser. Vad jag argumenterar är att problemet inte är ”överfiske” i ordets vanliga bemärkelse – d v s yrkesfiskare som inte bryr sig inte om miljön och vill maximera sin vinst till varje pris.

Baserat på vår enkätundersökning och våra uppföljningsintervjuer kan jag konstatera att svenska yrkesfiskare är miljömedvetna och vill fiska inom ramarna för ekosystemets välmående. Ordet ”överfiske” leder därför till missuppfattningar i dagens Sverige och EU, där fiskerier förvaltas. Ett mer precist uttryck för att prata om problem med uttag av fisk skulle vara inadekvat fiskeförvaltning och fiskepolitik. Det är just fiskeförvaltning och fiskeripolitiken som måste förbättras och, som Joakim Hjelm tydliggjorde på konferensen, i det förbättringsarbetet måste ekosystemets välmående prioriteras först.

Maris Boyd Gillette, ursprungligen publicerat på School of Blogal Studies