I den i stort sett korrekta och informativa broschyren Fisk och fiske – vad är det som gäller? från Landsbygdsnätverket har det insmugit sig en några få fel. Enstaka är ganska allvarliga. Exempelvis står det:
De tre arter som det fiskas mest av; sill, skarpsill och tobis, som till främst används till att göra foder av till vattenbruket, redovisas inte i diagrammet för Västerhavet.
Detta ger en felaktig uppfattning om fisket. I stort sett all sill som fiskas i Västerhavet, dvs Kattegatt, Skagerak och Nordsjön används till konsumtion och inte för fiskmjölstillverkning. Den skarpsill som svenska fiskare fångas tas främst i Skagerak och den används också till konsumtion. Det är problematiskt när en broschyr som ska förklara hur saker och ting ligger till inte gör det utan reproducerar felaktiga spridda uppfattningar och fördomar. Jag tror inte Landsbygdsnätverket menat att ge en felaktigt uppfattning utan det handlar om en olyckligt formulering som slunkit igenom. Detta intryck förstärks av att stycket också är språkligt felaktigt ”som till främst används”. Redigeringen har uppenbart misslyckats här.
Ett annat problematiskt konstaterande är:
En del fiskarter (sill/strömming från Östersjön, vildlax och öring från Östersjön, Vänern, Vättern, sik från Vänern och Vättern samt röding från Vättern) kan innehålla miljöföroreningar, som dioxiner, PCB:er eller kvicksilver. För bland annat sill/strömming från Östersjön, har nu halterna av giftiga ämnen minskat kraftigt och understiger EU:s gränsvärden.
Sill från södra Östersjön är av allt att döma lika oproblematiskt att äta som sill från Skagerak och Kattegatt. Det är delvis exakt samma sill som fångas i de två olika områdena då den vårlekande rügensillen vandrar från södra Östersjön till Kattegatt och Skagerak för att äta upp sig under hösten och sedan vandrar de tillbaks för att leka på våren. Egentligen är det bara sill (strömming) från Bottenhavet som idag innehåller några problematiska mängder gift (förutom de andra nämnda arterna i citatet där gifthalterna fortfarande är lite högre). Denna problematik berörs dock också i broschyren på ett bra sätt på annan plats. Landsbygdsnätverket vill antagligen inte kritisera Livsmedelsverket och uttrycker sig därför försiktigt. Det är onekligen lite fegt.
När sillen från Östersjön används för att tillverka fiskmjöl så renas den från miljögifter och det producerade fiskmjölet innehåller inga miljögifter. När sillen kommer tillbaks till konsumenten i form av framförallt lax så är det alltså en giftfri produkt. Detta beskrivs i broschyren på ett förtjänstfullt sätt.
Att sill, skarpsill och tobis används för att tillverka foder till fiskodlingar innebär också att uppgiften om att bara 40% av fisken används till konsumtion också är ett mycket tveksamt påstående. Landsbygdsnätverket borde kanske inte haft med påståenden eller så skulle de tydligare kopplat påståenden till resonemanget om att laxen är sill i en annan form. I verkligheten är det nog snarare så att cirka 80% slutar som mänsklig konsumtion.
Påståendena om att det är enklare att få tillstånd för landbaserade odlingar är också mycket tveksamma. En rigid tillämpning av djurskyddsregler har gjort det mycket svårt för småskaliga anläggningar vilket inneburit att en del av dem har fått lägga ner. Därtill har byråkratiska tolkningar av miljöregler gjort det nästan omöjligt att få tillstånd för större odlingsanläggningar i delar av Sverige. Det är så verkligheten ser ut och här tycker jag Landsbygdsnätverket skönmålar läget.
Kapitlet om fiskeriförvaltning, kvoter och kvotfördelning är informativt och bra. Det gör upp med människors fantasier om ”dammsugning av havet” och annat trams. Det innehåller dock tveksamma skrivningar kring spårbarhetssystemet. Detta system har ju kritiserats mycket hårt av fiskbranschen och dessa företrädare. Det kanske hade varit på sin plats att beröra detta i broschyren, Kanske är det även här en orkritisk och servil inställning till myndigheterna som spökar.
