Problemen för sillen i Östersjön – sälen, skarpsillen och spiggen

Strömmingsfiske i svenska vatten var rubriken för veckans frukostseminarium vid Östersjöcentrum vid Stockholms universitet. Magnus Appelberg från SLU Aqua höll en intressant föreläsning kring situationen för sillen i egentliga Östersjön och Bottniska viken (dvs Bottenhavet och Bottenviken). Idag betraktas sillen i Östersjön som fyra bestånd, rügensillen i västra Östersjön (WBSS), sillen i centrala Östersjön, Rigabuktens sil och sillen (strömmingen) i Bottenhavet och Bottniska viken. Det är också på denna grund kvoterna bestäms,

Lekbiomassan i egentliga Östersjön var nästan tre gången så stor i början på 1970-talet som idag. Minskning skedde under 1970-talet och 1980-talet för sen stabiliseras på en lägre nivå. Minskningen av sillbeståndet sammanföll med ett mycket omfattande torskfiske och en kraftig ökning av skarpsillsbeståndet. En anledning till ökningen av mängden skarpsill anse ha varit det alltför stora torskfisket men grundorsaken var sannolikt övergödning, Skarpsillsbeståndet har stannat kvar på den högre nivån sen dess trots att fisket stadigt legat högre än vad som ansetts vara maximalt hållbart uttag. Det tyder på att beståndsbedömningar och kvoter är felaktiga beräknade och satta.

Fisket av sill under den aktuella perioden uppgavs av Appelberg ha haft en marginell betydelse för utvecklingen av sillbeståndet och har minskat när beståndet minskat. Trots det påstår den som sammanfattat det hela på Baltic Eye att fisket spelat den avgörande rollen. De påstår också att fiskedödligheten ökade (dvs fisket) under den period som beståndet minskade. Också det är en lögn. När fiskeridödligheten ökade från 1990 hade lekbiomassan redan minskat från cirka 2 miljoner ton till cirka 500 000 ton och det är den storlek lekbeståndet har än idag. Korrelationen mellan lekbiomassa och fiskeridödighet är svag i Östersjön vilket betyder att fisket har en marginell betydelse för beståndsstorleken.

Det falks och lögnaktiga påståendena visar hur opålitliga forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum är och hur löst de förhåller sig till sanningen. Appelbergs påstår istället att huvudorsaken är den ökade födokonkurrensen med skarpsillen som är huvudorsaken. I Östersjön har storleken på sillen inte heller påverkats i nån större utsträckning vilket tyder på att fisket inte spelat nån större roll för utvecklingen.

Under perioden efter år 2000 har dessutom den stadigt ökande sälstammen och spiggen haft en negativ påverkan på sillbeståndet i Östersjön och bara under de allra senaste åren skulle fisket kunna utgöra ett problem. Något som justerats genom att dra ner sillkvoten.

I Bottenhavet ser det annorlunda ut. Där ökade lekbiomassan kraftigt på 1980-talet och har sen legat still fram till för några år sen då den minskat lite igen Under 1980-talet minskade fisket för att sen ligga still från år 2000 till ungefär 2010 för att sedan öka. Ökningen under senare år sammanfaller med kollapsen för torskfisket i södra Östersjön. Samtidigt är det inte främst det svenska fisket som ökat utan framförallt handlar det om det finska fisket.

Emellertid finns det en klar minskning av sillens (strömmingens) storlek i Bottenhavet och Bottenviken. Minskningen skedde främst åren 2000-2055 och Appelberg menade att den troligaste anledningen till detta var det ökande sälbeståndet. Under senare år, efter 2010, kan dock fisket också ha påverkat. Och då främst konsumtionsfisket som är inriktat på större strömming (sill) på samma sätt som sälen främsta äter stor strömming (sill). Sill (strömming) är den föda sälen föredrar framför annan fisk.

Appelberg pratade också mer specifikt om fisket svenska vatten och invid svenska kusten fast han fick det att låta som om han pratade som svenska fiskares fiske. Han framställning blev därmed lite konstig och det gick lätt att tor att huvuddelen av det pelagiska fisket skedde i Stockholm skärgård vilket alltså inte är sant. Men det ska jag beröra i ett annat inlägg.

Grundproblemen för sillbestånden i Östersjön tycks alltså vara tre saker. Säl, skarpsill och spigg. Det pelagiska fisket är inte ett av grundproblemen vilket dock inte betyder att det inte på sina håll kan vara ett problem.

Åtgärderna för att kunna få större sillar/strömmingar och ett större bestånd är enkla men politiskt svåra:

  • Jaga mer säl
  • Fiska mycket mer skarpsill
  • Fiska mer spigg

Och i Bottenhavet troligen också ett minskat fiske rent generellt.

Med utgångspunkt från Appelbergs beskrivningar förefaller de åtgärder han själv föreslår, trålfiskeförbud och begränsningar innebära mer skarpsill och ännu mer spigg vilket skulle försämra läget för sillen/strömmingen. Dessutom skulle det framförallt slå mot det småskaliga trålfisket i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken.

Appelbergs uppfattning om detta tycks vara mer ideologiskt än baserat på den forskning han själv presenterat. Snacka om feghet. Han vågar inte föreslå det som den forskning han presenterar faktiskt pekar på utan föreslår det som han tror att opinionen viil. Med opinionen i detta fall menas medel- och överklassen inklusive den statliga byråkratin och politikerna i Stockholm. En mindre sillkvot kan däremot var rimligt men då förutsatt att skarpsillsfisket kan öka kraftigt och spiggfiske startas.

Läs också: Gråsäl bidrar till minskningen av gädda i Östersjöns kustvatten

Gilla Anders Svensson på Patreon!