Bottenvikens siklöjor och dess genetik

Siklöjefisket i norra Bottenviken är ett av de ekonomiskt största fiskena i Sverige. Siklöjan är ursprungligen en sötvattensfisk, som i Bottenviken har anpassat sig till ett liv i bräckt vatten. Har den anpassningen också lett till genetiska skillnader? Och finns det i så fall unika, lokala siklöjepopulationer i Bottenviken?

Detta har undersökt i en studie gjord av forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet. Resultatet från studien har publicerats i i den vetenskapliga tidskriften Frontiers in Marine Science. Det som var tydligast var att siklöjan som leker i Kalixälven uppvisar stora genetiska skillnader jämfört med övriga undersökta områden.

Siklöjan i Bottenviken är en art som förvaltas nationellt. De som finns i svenska kustvatten hanteras som ett bestånd och förvaltas av svenska myndigheter. Siklöjan i finska vatten hanteras som ett annat bestånd och förvaltas av finska myndigheter. Forskarna har varit osäkra på om siklöjan i Bottenviken i själva verket utgörs av en enda stor population, där både den svenska och den finska siklöjan ingår. Eller om de nu separat förvaltade två bestånden kanske till och med utgörs av flera olika, ännu mindre grupperingar (populationer).

Genetisk sekvensering avslöjar populationsstrukturen

För att undersöka detta samlades siklöja in från åtta olika platser. Från Kalixälven, Piteälvens mynning, fyra kustområden utanför Piteå, Luleå och Kalix samt två områden utanför Uleåborg i Finland. Genom genetisk sekvensering undersökte sedan forskare vid SLU om det finns genetiska skillnader mellan de olika områdena.

Det tydligaste resultatet utgjordes av provet från Kalix älv som visade stora genetiska skillnader jämfört med övriga områden. Observera att provet från Pite älv togs nästan vid mynningen. Sannolikt handlar det då inte om siklöja som leker i Piteälven utan om siklöja som leker i Bottenviken.

– Det som skiljer ut siklöjan i Kalix jämfört med siklöjan från andra områden är framför allt skillnader i gener som är kopplade till salttolerans. Det verkar som att det finns en separat population i Kalix älv som fortfarande är anpassad till att leka i sötvatten, medan de siklöjor som leker i skärgården har utvecklat särskilda anpassningar till den låga salthalten där. Det är möjligt att liknande lokala populationer även finns i andra älvsystem, säger Maria-Eugenia López, i ett pressmeddelande. Hon är huvudförfattare till studien och forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU.

Kunskap om populationer viktigt för förvaltningen

Det här är första gången som forskare har vetenskapliga belägg för att det finns unika lokala siklöjepopulationer. Inte i Bottenviken som sådan där skillnaderna är små men däremot troligen mellan de siklöjebestånd som leker i sötvattnet i älvarna och de bestånd som leker i Bottenviken. Då endast beståndet som leker i Kalix älv och inga andra älvlekande bestånd undersökts är det dock ännu inte känt om även andra älvlekande bestånd skiljer sig genetiskt från Bottenvikens bestånd och eller beståndet som leker i Kalix älv.

Resultaten visar också att det finns små genetiska skillnader mellan siklöja från Finland och Sverige. Något som stöder den nuvarande förvaltningen där siklöja i Sverige och Finland förvaltas separat.

Fortfarande mycket kvar att studera

– Vi vet till exempel inte var gränsen går mellan populationen från östra och västra sidan av Bottenviken. Följer den ungefär landsgränsen mellan Sverige och Finland eller går gränsen någon annan stans? Det är frågor som vi behöver få svar på för att förvaltningen av siklöja ska spegla den biologiska verkligheten, säger Mikaela Bergenius Nord, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU och medförfattare till studien.

– Olika populationer av siklöja kan vara olika produktiva och därmed tåla olika stort fisketryck. Genom att samla olika kompetenser inom genetik, förvaltning och siklöjans ekologi kan vi bidra med kunskap som har tydlig praktisk användning och förhoppningsvis kommer det att leda till en ännu bättre förvaltning av denna ekologiskt och ekonomisk värdefulla art i Bottenviken, fortsätter Mikaela Bergenius Nord.

Om siklöja

Siklöja (Coregonus albula) är en liten pelagisk (lever i den fria vattenmassan) sötvattensfisk som finns i djupa sjöar i hela Sverige. Den förekommer även i det svagt bräckta vattnet i nordligaste delen av Bottenviken.  Utbredningen söderut begränsas av salthalten i vattnet.

I Bottenviken fiskas siklöja med trål under hösten. Siklöjans rom är en delikatess och säljs som löjrom. En normalstor hona producerar ca 2 000 ägg, vilket är relativt lite i jämförelse med andra arter i samma storleksklass.

Om populationer och bestånd

En population en grupp individer av samma art, som finns inom ett visst område, som fortplantar sig mer inom gruppen än med andra grupper och därmed är genetiskt lika varandra. När man pratar om fiske använder man oftare termen bestånd, och menar då oftast individer av en art som fiskas i ett specifikt geografiskt område och/eller under viss del av året. Ett bestånd kan bestå av flera olika populationer.

Gilla Anders Svensson på Patreon!