De verkliga problemen inom det pelagiska fisket

I en debattartikel i DN pekar några företrädare för det pelagiske fiskets organisation, Swedish Pelagic Federation PO (SPF), på några existerande problem inom det pelagiska fisket som efterfrågan och bristande kapacitet i beredningsindustrin samt vad som skulle behöva göras på dessa områden:

Konsumenter efterfrågar importerad lax och vitfisk. Fet fisk från Östersjön, som sill/strömming, har en begränsad konsumtionsmarknad, kopplat till dioxinproblematiken och Livsmedelsverkets kostråd. Beredningsindustrins egna prover visar att höga dioxinhalter huvudsakligen är ett problem för de norra delarna av Östersjön. Vi anser att det skyndsamt behöver genomföras ett omfattande provtagningsprojekt. Kostråden måste nyanseras baserat på de faktiska halterna, samt att bättre lyfta nyttan med att äta fisk.

Marknaden för hel, färsk pelagisk fisk är generellt ytterst begränsad, utan fisken behöver beredas för att vara attraktiv på marknaden. Kapaciteten för mottagning och beredning av pelagisk fisk är extremt eftersatt. De tre svenska fabrikerna för filetering av sill/strömming i Nogersund, Simrishamn och Ellös saknar kapacitet att ta emot större volymer, större fartyg och helt möjlighet att producera fiskmjöl och fiskolja. Detta gör att volymen i dag lossas till utländska fabriker.

Mottagningsanläggningar och hamnar

SPF:s påståenden bekräftas helt av en rapport från Jordbruksverket där samma problematik nämns. Fabrikerna är för små, omoderna och saknar tillräckligt djupa hamnar. På de orter där det finns tillräckligt djupa hamnar som exempelvis Kungshamn, Lysekil, Rönnäng (Stansvik och Ängholmen), Oxelösund och Norrsundet saknas mottagninganläggningar och fileteringsanläggningar för sill och skarpsill.

Detta medan det på de ställen där det finns mottagningsanläggningar som Ellös, Simrishamn, Nogersund och Ronehamn är för grunt och dessutom har fabrikerna bristande kapacitet. Västervik hade en stor mottagningsanläggning och frysanläggning men den är nedlagd och detsamma gäller mottagningsanläggningen och fileteringsfabriken i Rönnäng.

Vad kan göras?

Det som behövs är i princip att det byggs en mottagningsanläggning, fileteringsfabrik och frysanläggning för sill i Kungshamn där fiskberedningsindustrin som köper sill från fileteringsfabriker finns. Detta borde ligga i den svenska statens såväl som de norskägda beredningsindustriernas intresse. Fabriken i Ellös kan läggas ner. Dessutom borde det byggas en mottagningsanläggning för sill/strömming i Oxelösund med både fileteringsverksamhet och fryskapacitet.

Beredningsindustrin i Sverige har inte alls hängt med i utvecklingen med allt större fiskebåtar. Det har lett till att svenska pelagiska yrkesfiskare i allt större utsträckning landar i Danmark. Denna utveckling har stärkts av att många också har fiskebåtar och fiskerättigheter i Danmark. Det går helt enkelt inte att se det pelagiska fisket som något strikt nationellt längre. Dessutom är ju svenska yrkesfiskare också delägare (genom medlemsskap i FF Skagen Fond) i fiskmjölsfabriken och sillmottagningsanläggningen, fileteringsanläggningen och beredningsindustrin i Skagen (FF Skagen A/S och dess dotterbolag Scandic Pelagic A/S).

Dålig efterfrågan

Att konsumenter inte heller vill ha sill/strömming från Östersjön på grund av miljögifter bekräftas också av Jordbruksverkets rapport. Idag går det int att sälja några större mängder sill/strömming från Östersjön till konsument på grund av Livsmedelsverkets rekommendationer. För att åtgärda detta måste vi skilja på sill och sill. Sill från Östersjön skulle förmodligen gå att äta utan problem idag då nivåerna av gifter i sillen är klart lägre än gränsvärdena för miljögifter. Lösningen är mer provtagning och olika rekommendationer för sill från olika delar av Östersjön.

Dessutom borde det bedrivas projekt för att skapa en större marknad för skarpsill. Skarpsill har inga miljögifter att tala om då den är så kortlivad.

Läs mer:
Gilla Njord på Patreon!
Become a patron at Patreon!