Oceanas felaktiga bild av fiskbestånden i brittiska vatten

Förra månaden gjorde miljöorganisationen Oceana en stor sak av sin rapport Taking Stock: The State of UK Fish Populations 2023. Den målade upp en mycket negativ bild av fisket i brittiska vatten. Men den var inte sann. Rapporten och pressmeddelandet uteslöt viktiga sammanhang. Det vilseledde mainstreammedia till att återberätta Oceanas narrativ om undergång och förfall. Vilket alltså inte är med sanningen överensstämmande.

Slagordet för pressmeddelandet var, ”Hälften av Storbritanniens nyckelfiskpopulationer är överfiskade eller i ett kritiskt tillstånd”. Detta påstående kräver lite förklaring. Två huvudvariabler avgör fiskets hållbarhet: beståndets storlek eller biomassa (B) och hur mycket som fiska (F). Fiskeförvaltare strävar efter en populationsstorlek som ger maximal hållbar avkastning (MSY, i det här fallet BMSY) och ett fisketryck som producerar MSY (kallad FMSY).

Enligt traditionella vetenskapliga definitioner är ett bestånd under BMSY märkt ”överfiskat”, medan ett bestånd som fiskas hårdare än FMSY ”överfiskas.” Ett bestånd som är överfiskat och också överfiskas är ohållbart, men bestånd som uppfyller ett av målen är acceptabla.

Till exempel, om ett bestånd är överfiskat (dvs. under BMSY) men fisketrycket på det beståndet är under FMSY, gör förvaltarna sitt jobb för att återuppbygga beståndet. Bestånd som fiskas lite hårdare än FMSY men är över BMSY är inte i omedelbar fara. Det är helt enkelt lite mer fisketryck än vad som skulle maximera den långsiktiga avkastningen.

I rapporten använder Oceana sina egna definitioner. De kallar bestånd som upplever överfiske (FMSY för högt) ”överfiskade” och bestånd under BMSY ”kritiska”. Inget av Storbritanniens tio största bestånd som lyfts fram i rapporten är både ”överfiskade” och ”kritiska”.

Av de 10 bästa bestånden är endast ett (North Sea Cod, nordsjötorsk) under BMSY (”kritiskt” enligt Oceanas definition, överfiskat enligt vetenskaplig definition) och är på väg att återuppbyggas då fisketrycket är under FMSY. Att säga att hälften av de 10 bästa brittiska bestånden är ”överfiskade eller i ett kritiskt tillstånd” betyder väldigt lite när du gräver i definitionerna.

De brittiska fiskbestånden var överfiskade i årtionden, men med förbättrade regleringar som började på 1990-talet har fiskbestånden kommit tillbaka. Sen 2013 har fiskproduktionen i Storbritannien ökat varje år, och den totala fiskpopulationen är på de högsta nivåerna sedan 1960-talet.

Torskbestånden längre söderut i Atlanten har inte återhämtat sig i samma takt som andra arter, men de har visat sig vara mycket känsliga för vattentemperaturer och har migrerat norrut när havet har värmts upp. Torskbestånden på nordligare breddgrader är mer robusta än på decennier.

Oceanas rapport erkänner inte de framsteg eller regler som har fungerat i decennier. Deras pressmeddelande plockades upp av flera brittiska tidningshus och blev till klickbeten som har frustrerade fiskeforskare.

Kritik

Michel Kaiser och Paul Fernandes, två professorer vid Heriot-Watt University i Edinburgh, skrev ett svar till The Times om den senaste bevakningen följande:

Ben Cookes artikel ”Så länge, alla fiskar?” bygger i stort sett på åsikten från en före detta journalist och information från en miljökampanj. Charles Clover och en rapport av Oceana. Inte överraskande ignoreras komplexiteten bakom siffrorna.

Det är sant att fram till mitten av 1990-talet fiskades bestånden i norra Europa ofta på nivåer som var högre än de vetenskapliga rekommendationerna. Sedan dess har förbättringar av den vetenskaplig rådgivningen, lagar, efterlevnad och politiska ambitioner lett till minskningar av landningar (produktion i Storbritannien) vilket är ett tecken på effektiv förvaltning och efterlevnad av fångstbegränsningar.

Detta underbygger uppgången i brittisk produktion (visas i artikelns huvudfigur men ignorerad) som har inträffat sedan 2013 till högre produktionsnivåer när bestånden återhämtar sig. Oceana-rapporten nämner inte att den vuxna biomassan för många av de bestånd som är av intresse för Storbritannien är på de högsta nivåerna sedan början av 1960-talet.

Den vuxna biomassan av Nordsjörödspätta är för närvarande strax under 1 miljon ton, dubbelt så mycket som behövs för hållbart utnyttjande. Vuxen kolja i Nordsjön uppgår till 400 000 ton, också dubbelt så mycket som hållbart. Nordsjövitling är strax under 300 000 ton (dubbel), Nordsjösill 1,2 miljoner ton (vid hållbar mängd), och det finns över 6 miljoner ton blåvitling (3 gånger mer), och nästan 4 miljoner ton makrill (1,5 miljoner ton mer än hållbara gränser).

Många av räkbestånden är på höga nivåer upp till dubbelt så höga som krävs för ett hållbart utnyttjande. Dessa siffror (från Internationella Havsrådet, ICES) målar inte upp en bild av att brittiska bestånd är i ett ”kritiskt” tillstånd. I artikeln står det felaktigt att den brittiska regeringen är ansvarig för att fastställa kvoter, det är den inte. Kvoterna fastställs i förhandlingar med EU och andra stater.

Det är inte klart varför torsken inte återhämtar sig i brittiska vatten, när vissa andra liknande arter, såsom kummel, har det. En del av detta beror på miljö(klimat)relaterade frågor, eftersom det finns friska och mycket stora torskbestånd runt Island, Grönland och Norge i kallare vatten som passar torskens fysiologi bättre än de allt varmare haven runt de Storbritannien.

Kummelns återkomst till Nordsjön kan också ha lett till konkurrens med torsken då de båda livnär sig på fisk nära havsbotten. Det finns nu över 200 000 ton vuxen kummel runt brittiska vatten, jämfört med mindre än 50 000 ton på 1990-talet.

Clydehavet har gott om fiskbiomassa, särskilt skarpsill, men fisken är fortfarande för liten för att fångas och därför finns det inget livskraftigt fiske för närvarande. Tanken att den brittiska regeringen är för rädd för att ta bort fiskemöjligheter är helt missvisande med tanke på att mer än 30 % av brittiska vatten är inlåsta i skyddade områden med ökande förvaltningsnivåer som är aktivitet som tar bort vissa typer av fiske från områden i brittiska vatten.

Det verkar konstigt för The Times att presentera åsikter från en välkänd miljökampanj utan att försöka granska bevisen, vilket bara bidrar till allmän förvirring om dessa frågor.

Sverige

Exakt samma kritik som de två forskarna riktar mot The Times kan riktas mot alla svenska tidningar. Situationen i Sverige förvärras dessutom av att forskarna inte försvarar och förklarar de kvoter de rekommenderar. En del forskare i Sverige säger dessutom emot de vetenskapliga rönen. De forskarna är ofta de enda som journalister intervjuar.