Havet 1988 – otillräcklig historieskrivning om västkustfisket

Havet 1988 är en skrift utgiven av Havsmiljöinstitutet. Den innehåller mycket intressant men också en del märkliga påståenden om fisket såväl som ofullständiga och delvis obegripliga historieframställningar om fiskets och fiskelägens utveckling. Med tanke på att Havsmiljöinstitutet skriver att deras skrift ger en historia som kan utgöra underlag till bra beslut i framtiden är det olyckligt om historien inte framställs på ett korrekt sätt. Så här skriver de:

Havet 1988 är en uppföljare till Havet 1888, som gavs ut 2015. Även denna gång har Havsmiljöinstitutet undersökt vad historien kan lära oss om tillståndet i havet idag, men vi har alltså flyttat oss hundra år framåt i tiden. Det är en historia värd att känna till för att kunna fatta kloka och välgrundade beslut kring vår framtida havsmiljö.

I detta inlägg ska jag skriva om historien där det finns en del obegripligheter men också ny information för mig. Per Halléns artikel om det allt mer effektiva fisket är i huvudsak korrekt men beskrivningen av hur fisket på Västkusten kastades ut från Nordsjön och hur det gick till när folk från fiskelägena istället började arbeta i land är något begränsad. Han undviker flytten av fisket till kusten och Östersjön och han undviker utestängningen av svenska fiskare från Nordsjön.

1964 stod de flesta fabrikerna i Stenungsund klara och var i drift. Samma år stod också Volvo Torslandaverken klart. Från fiskelägena på Tjörn blev det också möjligt att pendla till Stenungsund då Tjörnbroarna byggts klart redan år 1960. Från de större öarna i Göteborgs norra skärgård gick det lätt att pendla till Volvo Torslanda då de förbands med broar och bilfärja med fastlandet medan Göteborgs södra skärgård allt mer utvecklades till en förort för göteborgare med arbete inne i stan.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet tog sillen i Nordsjön slut och 1975 utestängdes svenska fiskare helt från Nordsjön. Detta ledde till att fisket lades ner nästan helt på vissa öar där de flesta valde att sälja sin båtar. Ofta fick då alla sälja då de hade borgensförbindelser och liknande för varandra. Båtarna såldes ofta med förlust till Danmark. Det var lättare för de som hade möjlighet att pendla till industrier i land att sälja sina båtar och få annat jobb.

I vissa fiskelägen innebar det också att folk fick flytta. Åstolbor flyttade exempelvis till Tjörn. Knipplabor till Öckerö, Hönö och Göteborg.

Andra fiskelägen valde att försöka överleva eller överlevde, bland dem fanns Rörö, Fotö, Hönö och Fiskebäck. Rörö av nödvändighet, utan fisket hade flyttning från ön varit det enda att göra för de som ville arbeta i Göteborg. Det går inte att pendla från Rörö till Göteborg. På Donsö gick många fiskare istället över till tankrederiverksamhet men även en del fisk blev kvar.

Den viktiga förändringen var att svenska fiskare utestängdes från de traditionella fiskevattnen I Nordsjön av EU, något som Hallén inte nämner med ett enda ord.  Istället började de fiska i Östersjön och längs kusten där Sverige utvidgade sina fiskegränser på så sätt att många danska fiskare utestängdes från sina traditionella fiskevatten. Minskningen av fisket började förstås redan med sillkollapserna i Norska havet och Nordsjön, men utestängningen från mitten på 1970-talet var dråpslaget. Den svenska trålarflottan som var byggd för omfattande fisk på Nordsjön tvingades fiska i närmare den svenska kusten.

Eftersom den svenska regeringen inte såg till att skaffa svenska yrkesfiskare tillgång till de traditionella fiskevattnen i Nordsjön på grund av politiska hänsyn till bl.a. Volvo som vill in i den norska oljeindustrin kände de sig sedan tvingade att tillmötesgå de svenska yrkesfiskarna genom att ge dem mer fiskevatten på andra håll.

Åtgärderna blev en utvidgad svensk ekonomisk zon i Östersjön samt att tillåta trålning i vissa områden innanför trålfiskegränsen (4 sjömil) i Skagerak och Kattegatt. Trålfiskegränsen infördes år 1900.  Det fanns innan dess också tillstånd att fiska räka med trål innanför trålfiskegränsen i norra Bohuslän.

Trålning i Bohusläns innerfjordar har dock i huvudsak varit förbjudet sen år 1900 med undantag av räktrålningen i Gullmarsfjorden, Väderöfjorden och Kosterfjorden. Om detta skriver bland annat Lars Ask i en artikel där han faktiskt underlåter att skylla fiskbeståndens försvinnande i innerfjordarna på trålning. Vilket ju är helt riktigt då där inte förekommit någon trålning. Trålfiske kan alltså inte vara den huvudsakliga orsaken till försvinnandet.

Ask har också skrivit den intressanat artikeln om utvidgningen av Sveriges ekonomiska zon i Östersjön som ger en hel del information som jag tidigare inte hade kännedom om men det ska jag återkomma till i ett inägg om torskfisket i Östersjön.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!