Förvaltningsmodellerna för pelagisk fisk är ett problem

I nästan 30 år har skarpsill (vassbuk) i Östersjön fiskats utöver vad Internationella Havsforskningsrådet (ICES) anser vara ett hållbart uttag (FMSY). Det borde ha inneburit att skarpsillsbeståndet minskat till under vad om kan anses vara en långsiktigt hållbar nivå. Så har inte skett utan beståndet har hela tiden legat över vad som anses vara långsiktigt hållbart. Det måste alltså vara nåt fel i modellerna som används för att beräkna beståndsstorlek och hur mycket som kan fiskas.

Samtidigt finns det också felrapportering av skarpsill som sill som sannolikt förvärrar problemet med att deras beräkningsmodeller inte verkar stämma. Fisket är i verkligheten större än vad som rapporteras. Det gör att beståndet underskattas och kvoten sätts då för lågt.

För sill i egentliga Östersjön blir förhållandena omvända mot vad som gäller för skarpsill. Fisket är mindre än vad som rapporteras (dvs. eventuellt ligger fisket under FMSY och inte över), beståndet överskattas (ligger i verkligheten sannolikt under vad som kan anses vara långsiktigt hållbart) och kvoten sätts för högt.

Situationen kompliceras av att beståndet av sill i egentliga Östersjön betsår av flera olika komponenter. Dels den höstlekande sillen som ICES faktiskt bedömer (men troligen felaktigt), del flera olika lokala vårlekande bestånd som leker vid Östersjön kuster. Även i Skagerak och Kattegatt finns det lokala vårlekande bestånd.

För makrillbeståndet i Nordostatlanten gäller samma sak. Beståndet har enligt ICES överfiskats i minst 10 år. Trots det tycks beståndet bara ha ökat. I detta fall så minskade dock beståndet enligt ICES beräkningar vilka dock inte stämde med verkligheten. Något som ledde till att ICES fick ändra sina rekommendationer och skriva upp beståndets beräknade storlek och den rekommenderade mängden som kunde fiskas. De fick också göra om sin beräkningsmodell som dock eventuellt fortfarande ger ett för litet bestånd som resultat.

Det är också troligt att beståndsuppskattningarna för skarpsill (brisling) i Nordsjön lider troligen delvis av samma problem som i Östersjön. De resulterar i en underskattning av beståndets storlek. Beståndet har länge legat över vad ICES anser vara en hållbar nivå i cirka 30 år. Fiskeridödligheten är enligt ICES inte känd. Men det fiske de rekommenderar varierar som en jojo upp och ner, speciellt de senaste åren. Detta tyder på att den modell som används för att beräkna beståndsstorleken inte är vettigt konstruerad.

I Norge är undersökningar tätt inpå den period när fisket sker en mycket använd metod när det gäller kortlivade arter som skarpsill och tobis. Något som ofta resulterar i justeringar av kvoterna så fisket varken blir för stort eller för litet. I EU är detta inte så vanligt.

Underskattningar av bestånd leder till problem för de innebär att andra arter som exempelvis sill och torsk i Östersjön får konkurrens om födan. Skarpsillen i Östersjön kan också äta yngel och ägg av andra arter. Bestånden av de andra arterna minskar därmed i storlek. Det kan vara en bidragande orsak till problemen för torsken i Östersjön och kanske också en bidragande orsak till det minskande beståndet av vårlekande rügensill (WBSS).

Advertisements