Slentrianmässigt från Naturvårdsföreningen om bränslesubventioner

I sin intressanta rapport om klimatskadliga subventioner tar Naturskyddsföreningen också upp bränslesubventionerna till sjöfarten och fisket. Skrivningarna i rapporten om fisket är dock slentrianmässiga och därmed också delvis felaktiga. Men Naturskyddsföreningen konstaterar trots allt att de inte bara kan tas bort inom svenskt fiske utan det måste göras på internationell nivå, i alla fall regional nivå:

För den svenska fiskerinäringen skulle avveckling sannolikt vara betydligt mer kännbar, eftersom bränslekostnader utgör kring en fjärdedel av fiskets totala kostnader. Fiskenäringen skulle behöva kompenseras på annat sätt för en utebliven bränslesubvention, exempelvis genom ett tonnagestöd som inte är kopplat till fiskeansträngningen, i likhet med gårdsstödet inom jordbruket. Men genom att fiskefartygen enkelt kan bunkra diesel i andra länder än Sverige riskerar ett införande av nationella bränsleskatter för det svenska yrkesfisket att bli verkningslöst, utan det måste i så fall ske genom internationella överenskommelser.

Frågan har nyligen förhandlas inom WTO. Ett förslag förelåg där om att förbjuda subventioner till illegalt, orapporterat eller oreglerat fiske samt till fiske på överfiskade bestånd. Förslaget kunde dock inte antas av WTOs generalförsamling 2017. Förhandlingarna fortsätter med målsättningen att ett nytt förslag ska kunna antas under 2019.

Alltför små fiskbestånd och stor fiskeflotta gör att yrkesfiskare tvingas lägga mycket tid och bränsle på att fånga sin kvot. Koldioxidutsläppen i svenskt fiske skulle kunna minska med 30–60 procent om fisket förvaltades mer effektivt och fiskeflottan anpassades i storlek i förhållande till fiskebeståndens bärförmåga. Detta visas i en forskningsstudie från Lantbruksuniversitetet, SLU.

Borttagna bränslesubventioner för fisket skulle främst slå mot det småskaliga fisket med bottentrål. De större av de båtar som fiskar med bottentrål, exempelvis räktrålare, torsktrålare i Östersjön och de som trålar fisk i Skagerak och Nordsjön samt en del av de större kräfttrålarna skulle utan problem kunna bunkra bränsle i nåt annat land (läs Danmark) men alla mindre trålare och båtar som fiskar med andra redskap har inte de möjligheterna vilket skulle leda till ökade ekonomiska problem för det kustnära fisket. Borttagna bränslesubventioner skulle bidra till kustfiskets försvinnande.

Att Naturskyddsföreningen menar att det måste införas någon annan from av stöd till fisket om bränslesubventionerna tas bort är dock bra och visar att de kanske inet är helt ute och cyklar i  frågan.

Naturskyddsföreningen menar också att incitament saknas för att fiskeflottan ska energieffektivisera. Det är då intressant att konstatera att det inom EU finns bidrag till energieffektivisering för fiskebåtar. Möjligheterna att få dessa bidrag i Sverige har dock stoppats av miljöorganisationer och politiker. Vidare så stämmer inte påståendet helt då det storskaliga pelagiska fisket i stor utsträckning investerar i lägre energiförbrukning genom mindre motorer i moderna båtar och andra energibesparande åtgärder.

Om bottentrålsfisket på räkor, fiske och kräftor gjordes lönsammare genom införande av överförbara fiskerättigheter skulle vi få se sådana investeringar också där. Även detta är dock något som Miljöpartiet och Vänsterpartiet motverkar. Men det demersala fisket i sig tar ändå initiativ för att minska bränsleförbrukningen i trålfiskeflottan. De finns en målsättning om att försöka införa så kallade flygande tråldörrar/trålbord i delar av bottentrålsfisket. Kanske lämpar sig detta bäst i Östersjöns torskfiske och i fiskfisket i Skagerak och Nordsjön.

Mycket riktigt visar studien från SLU som Naturskyddsföreningen hänvisar till att koldioxidutsläppen i svenskt fiske skulle kunna minska med 30–60 procent om fisket förvaltades mer effektivt och fiskeflottan anpassades i storlek i förhållande till fiskebeståndens bärförmåga. Det bästa sättet att uppnå en så stor minskning som möjligt är att införa överförbara fiskerättigheter som kan köpas och säljas.

Det innebär dock en överflyttning av fiske från passiva redskap till bottentrålning då det senare är mer ekonomiskt lönsamt. Samtidigt innebär det en minskad fiskeflotta som är lönsam vilket som jag redan påpekat leder till klimatpositiva investeringar. Färre båtar innebär redan i sig själv minskade utsläpp. Överförbara fiskerättigheter skulle också minska sysselsättningen i fisket mindre än vad ett ökat skydd av det passiva fisket skulle innebära. Denna lösning är dock Naturskyddsföreningen helt emot.

Samtidigt är det så att fisket med passiva redskap blir allt svårare och olönsammare. Detta främst på grund av säl och skarv som äter upp och skrämmer bort fisken samt förstör fångsten. I trålfisket som också sker längre ut till havs är säl och skarv inget problem.

Om bränsleskatt infördes i allt fiske skulle också det pelagiska fisket av sill och skarpsill i Östersjön förvandlas från lönsamt till olönsamt. Detta skulle få en rad negativa konsekvenser för sysselsättning och ekologi i Östersjön. Det finns flera sätt att motverka detta och skapa lönsamhet i det pelagiska fisket utan bränslesubventioner.

Ett sätt att lösa problemet med minskad lönsamhet i det pelagiska fisket är att tillåta försäljning av sill och skarpsill från Östersjön som människoföda, det skulle öka inkomsterna för fisket då de skulle få mer betalt för både sillen och skarpsillen än de får idag när de tvingas sälja den till fiskmjölsindustrin. När det gäller skarpsill så behövs det också att Sverige utvecklar en konsumtionsmarknad av samma typ som finns i de baltiska länderna eller att svenska fiskare börjar landa mer i de baltiska länderna för konsumtionsändamål.

Andra typer av subventioner som Naturskyddsföreningen föreslår är naturligtvis också en möjlig lösning på detta problem och sannolikt helt nödvändigt i ett kort perspektiv.

Att problemet idag skulle vara en alltför stor fiskeflotta och för små fiskbestånd som Naturskyddsföreningen påstår är inte sant när det gäller det svenska fisket. Även studien från SLU hävdar detta. Det var troligen helt sant år 2009, det år studien från SLU utgår ifrån, men rent generellt är det sannolikt inte sant längre.

Många svenska fiskkvoter fiskas faktiskt inte upp, speciellt tydligt är detta för torsk i Östersjön, kräfta i Skagerak och Kattegatt och rödspätta i Skagerak och Kattegatt. Detta tyder på för liten fiskeflotta där en stor del av de tidigare olönsamma fiskeriföretagen försvunnit. Ett av de fisken där det dock finns för många båtar är räkfisket i Skagerak men även här har många olönsamma företag försvunnit genom införandet av överförbara fiskemöjligheter (de är inte dock inte köp- och säljbara).

Långsiktig framtida lösningar när det gäller behovet av fossila bränslen i fisket finns också på gång. Sålunda har det utvecklats elektrisk drift för fiskebåtar. Den existerar bara i enstaka båtar ännu, båtar som nog måste betraktas som en slags prototyper och forskningsprojekt.

Naturskyddsföreningen skrivningar om fisket och bränslesubventioner är  slentrianmässiga och i viss mån felaktiga eller i alla fall inaktuella. De inser dock trots allt att bränslesubventionerna inte bara kan tas bort utan att ersättas av nån annan typ av subvention om vi vill ha nåt fiske kvar. De tycks dock inte ha förstått hela vidden av problematiken. Att subventioner för fossila bränslen bör avvecklas tror jag alla kan var överens om, men i fisket måste det genomföras på ett sätt som inte äventyrar den ekologiska balansen i havet och sysselsättningen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements

Svenskt fiske olönsamt

I en EU-rapport om europeiskt fiske konstateras att utvecklingen går åt rätt håll. Fisket är lönsamt och det blir allt bättre samtidigt som antalet hållbart fiskade bestånd blir allt fler. Men det finns undantag från den rådande trenden. Framförallt gäller det länder med fiskeflottor i Medelhavet och Svarta havet. Där är lönsamheten mycket dålig och fisket inte alls speciellt hållbart i de flesta länder. Nästan uteslutande handlar det om länder som har kvar gamla förvaltningssystem och därmed också en överkapacitet i fisket

Också i Nordsjön och Östersjön finns det flera länder med ett olönsamt fiske. Det gäller Finland, Litauen och Sverige. För Sverige och Finland gäller att det finns överkapacitet fiskeflottan. Hur det ligger till i Litauen är okänt för mig. I bägge länderna saknas moderna förvaltningssystem för fisket, antingen helt eller så delvis som i Sverige. Genom att moderna förvaltningssystem saknas föreligger överkapacitet i ländernas fiskeflottor.

I Sverige handlar det om allt demersalt fiske såsom exempelvis torskfisket i Östersjön, fiskfisket, kräftfisket och räkfisket i Västerhavet, men inte om det pelagiska fisket. Där finns överkapacitet och olönsamhet. Det kommer inte att förändras förrän ett riktigt system med överförbara fiskerättigheter införs. Ett system som innebär att fiskeflottan i den demersala sektorn kan minskas med 20-40% då det är så stor överkapacitet som finns.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Effekterna av överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket

Med anledning av konferensen Östersjöfiske2020 i Simrishamn i november har jag för avsikt att publicera ett par inlägg som tar upp en del av de frågeställningar som dör kommer att tas upp. Intressenterna bakom konferensen har tagit ställning mot individuella fiskerättigheter med ganska tveksamma argument om vi ser till hur verkligheten ser ut.

I Sverige finns det överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket som det går att handla med, sälja, köpa, byta, hyra in och hyra ut. Pelagiskt fiske är fiske efter fiskarter som lever i de öppna vattenmassorna och inte på eller nära botten. i Svensk vatten handlar det om sill, skarpsill och makrill och mindre utsträckning om taggmakrill (hästmakrill) och blåvitling (kolmule). Pelagiska fiskebåtar ägnar sig dock också åt tobisfiske i Nordsjön. Tobis är en bottenlevande fisk. Systemet infördes på begäran av de pelagiska yrkesfiskarna själva. Orsakerna till att det infördes var ett antal problem i det pelagiska fisket.

  • Överkapacitet
  • Olönsamhet
  • Svartfiske
  • Överfiske

Överkapaciteten var omfattande, cirka 50% vilket medförde ekonomiska problem för fiskeriföretagen som i sin tur medförde fiske utöver kvoterna. För att bli av med den fisken så såldes den svart eller lastades över till andra länders fiskebåtar som därmed inte behövde fiska eller i sin tur kund landa och sälja fisken svart. Utan den typen av åtgärder kunde en del av yrkesfiskarna i det pelagiska fisket inte klara sig.

Det finns ett flertal exempel på rättegångar där pelagiska fiskare ställts inför rätta för tjuvfiske. 2011 åtalades 9 yrkesfiskare och skeppare för att under en tvåveckorsperiod i slutat av 2008 ha fångat cirka 2 000 ton sill utöver sina tilldelade kvoter. Enligt åtalet doldes överfisket genom felaktig fångstredovisning, påståenden om att fångsten kommit från samverkan med utländska fartyg och därför, enligt skepparna, inte borde räknas till fiskepoolens svenska fiskekvot. Andra exempel från perioden 2008 och innan dess är otaliga.

I november 2009 infördes individuella överlåtbara fiskerättigheter (TFC)  i det pelagiska fisket i Sverige. 81 båtar fick då fiskerättigheter i systemet på grundval av historisk infiskning. Av dessa 81 båtar var 23 stycken passiva båtar som låg upplagda som kvotbåtar och inte fiskade.

För att undvika några välkända problem med TFC-system infördes vissa regler i systemet, en regional kvot för Östersjön, en kustkvot för att gynna det småskaliga fisket (båtar under 12 meter) som infördes redan 2007 och dessutom undantogs fisket av sill i Bottenhavet och Bottenviken från systemet med överförbara fiskerättigheter.

En gräns på maxmalt 10% av en kvot för en enskild innehavare av ett tillstånd för pelagiskt fiske infördes också. Detta för att motverka en alltför stor kapitalkoncentration. Kustkvoten har sedan dess ökats så den är större än i början och i slutet av förra året delades Bottenhavets kvot upp på individuella andelar. Andra förändringar som skett är ransonssystem inom kustkvoten för makrill.

Efter införandet av TFC inom det pelagiska fisket sjönk antalet fiskebåtar med pelagiska tillstånd, mellan 2008 och 2013 med 55%. Den regionala fördelningen av fiskebåtarna i det pelagiska systemet var ungefär likadan år 2008 som år 2013. Dock kan en antydan till minskad betydelse för GG och VG-området ses samtidigt som östersjödistriktens relativa betydelse ökat. Att det pealgiska systemet skulle ha gynnat båtar från Göteborgs-området är alltså inte ett korrekt påstående utan situationen är snarast den omvända.

Distrikt, 2008, 2013

GG, 58,8%, 54,1%
SG, 6,3%, 8,1%
VY, 6,1%, 8,1%
LL, 3,8%, 8,1%
VG, 8,8%, 5,4%
SIN, 5,0%, 5,4%
KR, 2,5%, 5,4%
KK, 2,5%, 2,7%
VK, 2,5%, 2,7%

2013 fanns det totalt 37 båtar kvar. Att det blivit färre båtar har förstås inneburit en koncentration till färre tillståndsinnnehavare. Men det var också ett av målen med införandet. Antalet båtar var tvunget att minska för det var enda sättet att minska överkapaciteten i fisket. Resultatet har blivit att de kvarvarande fiskeriföretagen är betydligt lönsammare än tidigare och att svartfisket har försvunnit. Antalet yrkesfiskare som åtalats eller för illegalt fiske efter införandet av TFC är noll.

Antalet båtar inom det pelagiska som var över 24 meter långa sjönk från 47 stycken till 20 stycken och antalet under 24 meter minskade från 27 till 17. Minskningen var alltså större bland de största båtarna än bland de mindre. I gruppen av båtar över 24 meter var det dock de allra största som blev kvar.

I övriga delar av den svenska fiskeflottan, dvs d delar där det inte finns TFC minskade antalet båtar över 24 meter enbart med två stycken mellan 2008 och 2013. Minskningen var där kraftigare bland de mindre båtarna än bland de större. Införandet av TFC tycks alltså inte ha gynnat större båtar på de minsta båtarnas bekostnad utan i själv verket har det varit tvärsom så länge vi håller oss inom det pelagiska systemet.

Inte heller har införandet av TFC inom det pelagiska fisket lett till en minskning av antalet båtar som fiskar på kustkvoten. När systemet infördes var det cirka 300 båtar som fiskade på kustkvoten och det är fortfarande lika många. Kustkvoten har ökade också mätt i antal ton mellan år 2007 och 2014 för samtliga bestånd utom för skarpsill i Skagerrak och Kattegatt. Totalt sett ökade kustkvoten från 5 000 ton till knappt 8 000 ton under perioden, en ökning med ungefär 60 %. De mindre småskaliga kustnära yrkesfiskarn har alltså fått tillgång till allt mer fisk under den period som TFC-systemet funnits i det pelagiska fisket. Kustkvoten är större än det fiske som bedrevs innan TFC infördes och som låg till grund för den första tilldelningen.

Fisbeåtar som har individuella överlåtbara fiskerättigheter och som endast fiskar efter pelagiska arter i Östersjön och landar sin fångst i östersjöhamnar, får en regional tilldelning (Östersjökvoten). Sedan det pelagiska systemets införande har inte någon större kapacitetsreduktion skett inom detta fiskesegment. Lönsamheten har heller inte, särskilt inte för de 7 fartyg (av totalt 12) som är mindre än 24 meter, ökat nämnvärt.

När gäller det fiske som sker efter pelagiska arter i Bottenhavet och Bottenviken, där det inte krävs något pelagiskt tillstånd för fartyg som enbart fiskar i det området, ökade kvotutnyttjandet kraftigt under slutet av den undersökta perioden fastän det totala antalet fartyg som fiskat där minskade med 23 %. Anledningen till att kvotutnyttjandet ökat beror på att några båtar som tidigare främst fiskat torsk i Östersjön, har kombinerat detta fiske med sill- och skarpsillfiske i Bottenhavet på grund av den dåliga lönsamheten i torskfisket. Några av dessa båtar är från Göteborgsområdet och mycket få har varit från Östersjöområdet. Hela kvoten har aldrig utnyttjats och det har funnits ett klart underfiske i området. Hösten 2015 delades därför denna kvot upp på individuella fiskerättigheter, dock med kortare giltighetstid och begränsad överförbarhet och detta är vad som gällt i år (2016):

  1. Kustkvot för fiske med passiva redskap samt för trålare mindre än 15 meter
  2. Fiskebåtar med individuella fiskerättigheter
  3. Individuella årliga fiskemöjligheter för trålare på minst 15 meter
  4. Extra regional tilldelning för fiskebåtar med individuella fiskerättigheter och som endast fiskar i Östersjön och landar i Östersjöhamnar

När det gäller landningshamnar har de bara marginellt påverkats av att TFC införts i det pelagiska fisket.

Resultaten av införandet av individuella överförbara fiskerättigheter i det pelagiska systemet är alltså överlag varit positiva och de negativa effekterna har uteblivit.

  • Överkapaciteten har försvunnit
  • Lönsamheten har ökat
  • Svartfisket har försvunnit
  • Inget överfiske

Kapitalkoncentrationen har varit begränsad men klart är att de företag som var lönsammast innan TFC infördes är de som klarat sig bäst. Landningarna av den pelagiska fisken har inte förändrats i nån större utsträckning och det småskaliga kustnära fisket har inte drabbats alls. Den regionala kvoten i Östersjön har inneburit att minskningen av antalet båtar i det pelagiska systemet varit mindre där än på andra håll.

De exakta effekterna av att individuella fiskerättigheter införts i Bottenhavet och Bottenviken är det ännu för tidigt att värdera.

En negativ efffekt kan dock ses. Sysselsättningen har minskat. Men eftersom problemet var överkapacitet, för många yrkesfiskare och för många båtar är det en effekt som är oundviklig och nödvändig. Sysselsättningen har minskat i alla fiskedistrikt och faktiskt lite mer på Västkusten än längs Östersjökusten.

Läs också:

Läs också den officiella svenska utvärderingen:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Norge: Fiske ersätter olja, eller?

Norge som oljeland är på nedgång. På sikt kommer oljeproduktionen i Norge att minska.  Det finns en medvetenhet om detta och landets näringsliv behöver därför förändras. De lätta, stora och stabila inkomsterna från oljan kommer att försvinna och nåt annat måste komma istället. Andra näringar måste ta över:

Trots att oljepriset har rasat med 60 procent på ett halvår och inte ser ut att återhämta sig nämnvärt de närmaste åren vill Norges regering inte beskriva läget som en kris. För den norska ekonomin hetsar oljesmällen i första hand fram ett högre tempo i en planerad jätteomställning av ekonomin.

– Den omställning som nu är på väg har vi känt till länge. Men fallet för råoljepriset kunde vi inte förutse, säger Vidar Helgesen, Norges Europaminister, när TT träffar honom under ett besök i Stockholm.

– Oljan kommer inte att vara tillväxtmotorn i norsk ekonomi i framtiden, tillägger han.

Gasproduktionen, den minst klimatpåverkande av de fossila bränslena, väntas också bromsa. Fast det blir lite mjukare, då gasen ses som ett komplement till förnybara energikällor.

För Norge gäller det nu i stället att föra över konkurrenskraftig teknik och ingenjörskonst från energisektorn in i nya sektorer i ekonomin, enligt Helgesen. Teknik för oljeplattformar för fiskodlingar till havs är ett exempel han räknar upp.

Draghjälp kommer redan från den kraftigt försvagade norska kronan. Kronfallet stärker konkurrenskraften för just den del av ekonomin som ska växa – exportsektorn exklusive olja och gas.

Allt fler sägs också upp i oljeindustrin, samtidigt som det är svårt att se nån utveckling i den riktning som det pekas på i ovanstående citat. På andra håll förs det ofta fram att fisk måste bli den nya olja. Fisk- och fiskprodukter är en viktigt källa till exportintäkter för Norge, men det är en begränsad resurs som aldrig kan ge lika mycket som oljan. Dessutom är det idag så att norsk fiskindustri och fiskeri plågas av överetablering och dålig lönsamhet.

Sysselsättningen inom fiskerinäringen har minskat i närmare 100 år och det finns inga förutsättningar för någon ökning. Effektivare fiske gör att sysselsättningen kommer att minska än mer. Även norsk fiskerinäring står inför stora strukturrationaliseringar som om de inte genomförs innebär att norskt fiske kommer att ha en mycket stor överkapacitet i framtiden och snarare kosta pengar än dra in pengar till landet.

Dessutom riskerar en utveckling som inte minskar antalet fiskeriföretag och antalet fiskare i branschen att leda till stor tik för överfiske och utfiskning. Den norska regeringen kan då i likhet med Färöarna, Island och andra fiskeriberoende länder ensidigt öka sina fiskekvoter så att olika fiskbestånd blir överfiskade och löper risk att utrotas.  Så har till och med redan skett när Norge på ett helt oansvarigt sätt ökat sin egen kvot för blåvitling.

Protester mot Tveterås-utvalget

Det är denna situation som kan bli resultatet om de som protesterar mot de förändringar som Tveterås-utvalget föreslagit. Bakåtsträvare och lokalpatrioter inklusive många miljövänner som protesterar mot en avreglering av det norska fisket riskerar därmed att bidra till utfiskning och miljöförstöring snarare än motsatsen som de ju säger sig kämpa för. Det effektivaste medlet mot utfiskning, överfiske och överetablering är kvoter fastställde på grundval av vetenskapliga råd kombinerat med indviduella överförbara fiskerättigheter (ITQ, TFC). Det är en del av det som Tveterås-utvalget föreslagit för den norska fiskerinäringen och som protesterna från delar av den norska befolkningen i norr gäller:

Disse skeptikerne mener at norsk fiskerinæring trenger mer medisin av den resepten som ikke har fungert de siste ti årene. Spesielt gjør disse tankene seg gjeldende rundt det akademiske fiskerimiljøet ved Universitetet i Tromsø, hvor også den største motstanden mot enhver endring nå har samlet seg. Museumsvokterne maner nå til kamp.

[…]

Vi tror ikke på flere og strengere reguleringer, for verken flåte eller industri. I vår globale verden er norsk fiskerinæring i en stadig tøffere konkurransesituasjon. Samtidig trenger nasjonen mer inntekter for å opprettholde dagens velferdstilbud. Skal norsk fiskerinæring kunne bidra til fellesskapet, må næringen være så lønnsom at bidragene monner. Ikke minst er dette viktig i lys av oljenæringens fremtid. Dette tror vi ikke museumsvokterne rundt omkring på kysten har tatt innover seg. Det burde de gjort. Da hadde kanskje de også våget å tenke noen nye tanker.

Hur Norge gör med sitt fiskeri har inte bara betydelse för Norge. Landet är en av världen största fiskerinationer och ägnar de sig åt överfiske och subventioner åt sin egen fiskeflotta kommer det att innebära problem för alla andra fiskerinationer som fiskar i samma vatten, dvs för större delen av länderna kring Nordsjön. Norsk fiskeripolitik är därmed något som inte bara berör Norge och norska fiskare utan också andra länders fiskerinäring och fiskare. Utan reformer kommer kraven från norsk kustbefolkning att leda till större och större norska kvoter för att behålla sysselsättningen. Men samtidigt blir lönsamheten lidande och subventioner nödvändiga för att upprätthålla nivån på sysselsättningen. Genomförs inte reformer i det norska fisket riskerar det att slå ut hela nordvästeuropas fiske på sikt genom ökad utfiskning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,