Greenpeace är en miljöorganisation som gjort sig känd för att bland annat värna havsmiljön och livet i havet. Jag tycker deras rykte är överdrivet då jag funnit att de alltför ofta glider på sanningen när det gäller fisket. Nu märker jag det igen när det gäller debatten om räkfisket. Så här skriver Jan Isakson från Greenpeace:
Problemen har en väldigt enkel förklaring: för många båtar fiskar på för få räkor.
Idag fiskar ca 62 svenska trålare efter räka, att jämföra med elva i den danska räkflottan, som fiskar på samma bestånd. Detta problem kallas överkapacitet. När alla dessa båtar slåss för att få lönsamhet i fisket tvingas de ofta tänja på reglerna, överfiska och dumpa den fångst som inte ger maximal vinst, eller fiska i områden som ska vara fredade av miljöskäl. Därför har EU sagt att medlemsstaterna måste göra upp en plan för hur förmågan att fånga fisk ska stå i proportion till hur mycket fisk det finns i havet. Det gäller även Sverige.
Problemen med resonemanget är att fler. De svenska räkfiskebåtarna är många, för många, det håller jag med om. Samtidigt är det så att alla båtar som har tillstånd att fiska räka inte nödvändigtvis har det som sitt viktigaste fiske och även de som har det fiskar ofta även kräfta och fisk. Många av de svenska räkfiskebåtarna är små, i grannländerna finns nästan inga riktigt små båtar. Svenska båtar dumpar räkor, råräkor, därom finns inget tvivel. Men det handlar inte om överfiske. Detta eftersom den svenska kvoten skrivs ner på grund av dumpningen. Fiskarna får alltså bara landa 80% av den egentliga svenska kvoten på grund av dumpningen. Greenpeace ljuger när de påstår att svenska räkfiskare ägnar sig åt överfiske. Överkapacitet och olaglig dumpning – javisst. Överfiske – inte alls.
Svenskt räkfiske måste reformeras, det är helt klart. Och det är den svenska dumpningen av räkor som är orsaken till att WWF rödlistat nordhavsräka från Västerhavet. En rödlistning som drabbar även danska och norska fiskare. Den är dessutom helt onödig och felaktig då inget överfiske existerar och räkbestånden fiskas på en hållbar nivå och utan risk för bestånden enligt den forskning som finns. Sverige har cirka 14% av kvoten men den verkliga kvoten är 11,2 % då en nedskrivning med 20% sker på grund av dumpningen. Danmark har 28% och Norge resten. Den stora marknaden för kokta färska räkor är dock Sverige. Oavsett från vilket land fiskarna kommer eller vilken flagga deras båt har i aktern. 3 danska båtar ägs och drivs av svenskar, det är nästan 30% av de danska båtarna. Minst en norsk båt har svenska delägare.
Det recept som Greenpeace har när det gäller räkfiskeflottan håller jag dock helt med om. Greenpeace Jan Isakson skriver:
Skärpta fiskekontroller till havs
I det korta perspektivet måste Kustbevakningen utföra fler och noggrannare fiskerikontroller till havs för att stoppa uppgraderingen av fångsterna. Vi på Greenpeace har tagit upp den obefintliga kontrollen av räkdumpningen gång på gång sedan vi släppte vår rapport i ämnet 2012. Danska fiskare har också klagat högljutt hos alla ansvariga. Ändå har inget hänt. Det är en skandal, eftersom bara Kustbevakningen har möjlighet att utföra abetet.
Konkret måste fiskerikontrollanterna börja gå ombord på fiskefartygen innan trålen halas och inventera fångstens sammansättning, gärna i samarbete med fiskeribiologer. Det här är en uppgift som Kustbevakningen måste prioritera om fusket ska kunna stävjas.
Bättre redskap
Selektiviteten måste förbättras så att färre små räkor och lus, pytteliten räka, fångas och dör som bifångst innan de hinner fortplanta sig. Även ett alternativ till bottentrålning måste utvecklas.
Minska kapaciteten i räkflottan
Brutalt räknat måste åtta av tio svenska räktrålare skrotas eller byggas om för andra ändamål, för att nå samma nivå som i den danska räkflottan. De yrkesfiskare som fiskar mest miljövänligt måste gynnas när flottan struktureras om, hållbarhet ska löna sig. Vi stöder också den gemensamma fiskeripolitikens ambition att de yrkesfiskare som i sin verksamhet ger störst socioekonomiskt bidrag till kustsamhällena ska prioriteras när fiskerättigheterna fördelas. Hur som helst måste ett stort antal räktrålare pensioneras. Eftersom problemet med för många och stora fiskefartyg är globalt kan vi inte exportera fartygen utanför EU, vilket visades tydligt i vår färska rapport Exporting exploitation. En sak är säker: För att rädda räkfisket måste Landsbygdsdepartementet och Havs- och vattenmyndigheten måste börja strukturomvandlingen nu.
Jag är dock inte överens argumentationen och hur minskningen av kapacitet ska genomföras. I Danmark finns inget småskaligt kustnära räkfiske och därför kan svenskt fiske inte rakt av jämföras med det danska. Vid en kapacitetsminskning, strukturering på branschspråk, måste det sannolikt göras en åtskillnad mellan kustfisket och det mer storskaliga utsjöfisket. Minskningen i utsjöfisket måste sannolik bli så stor som Greenpeace hävdar, men inom kustfisket förmodligen inte så stor.
Eftersom en del svenska räkfiskebåtar också deltar i annat fiske kanske minskningen i båtar kanske kan bli lite mindre ändå. Men sannolikt måste nånstans mellan 30 och 40 räkfiskebåtar bort. Kvar blir kanske 5 till 15 stora och 10 – 20 små. I det mer storskaliga fisket är det lämpligt att genomföra struktureringen på samma sätt som inom det pelagiska fisket, genom att införa individuella överförbara kvoter (ITQ eller TFC).
Det märkliga är att Greenpeace ofta vänder sig mot införande av ITQ trots att det är det enda som bevisligen fungerar. Så är det i den rapport (Exporting Exploitation) om införandet av ITQ i det pelagiska svenska fisket som Greenpeace gjort. ITQ i det pelagiska fisket medförde en halvering av antalet fiskebåtar som ägnar sig åt pelagiskt fiske. 39 båtar försvann med start år 2009, ytterligare 6 åren innan dess. Totalt 45. Av dessa finns 8 stycken utanför EU och Norge. Alla 8 fiskar i Västsahara. Det kallar jag inte en massiv överföring av fiskerikapacitet till länder utanför EU. Greenpeace överdriver.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Hej.
Du har rätt – det handlar inte om överfiske. Jag borde skrivit ”destruktivt fiske” istället, eftersom det är bottentrålning i känsliga områden som Bratten och Kosterhavets nationalpar som är det stora problemet vid sidan av dålig lönsamhet, high grading och brister i fiskerikontrollen.
Med vänlig hälsning
Jan Isakson, Greenpeace
Ja, destruktiv fiske kan vi enas om. När det gäller Bratten är vi i slutändan på samma linje. Även om jag anser att det bör ändras i långsam takt ihop med strukturering, dvs införande av ITQ, i svenskt räkfiske. Jag kan inte begripa varför ni i Greenpeace är emot ITQ? Det är inte problemfritt, men det räddar fisken.
Vi är kritiska till att resursen i praktiken privatiseras för evigt, även om det på papperet bara är för 10 år. Vad jag känner till har aldrig en staten återtagit en ITQ någonstans. Fisken tillhör alla medborgare, inte yrkesfiskarna – är grunden för resonemanget. Därför är vi emot.
Men det viktigaste är hur kvoterna fördelas i en omstrukturering. Läs mer på engelska här:
http://www.greenpeace.org/eu-unit/en/Publications/2012/tackling-fleet-overcapacity/
Jag har läst det där. Men det spelar ju ingen roll. Det finns inget annat känt sätt att minska överkapacitet inom fisket som fungerar. Det finns olägenheter, men de får vi ta. Att bevara havsmiljön och fisken är viktigare. Det är nyttjanderätter, vi gör likadant med malm och mineraler. Det tycker jag är vettigt. Så som vi gör med vattenkraft och mark, ägande för evigt. Det tycker jag är fel. Det skulle vara nyttjanderätter där också.
Vem tillhör fisken i havet? Den tillhör staten säger Isacsson, men staten har inga fiskebåtar, vad jag vet. Så man får nog omformulera frågan. Vem tillhör rätten att fiska i havet? Den tillhör svenska fiskare, punkt slut. Det är svenskt historiskt fiske som ligger till grund för de kvoter vi har att fiska på. Hade inte svenska fiskare genom åren haft ett fiske i våra havsområden, hade vi inte haft tillgång till några kvoter där. Fiskarna har historiskt setts om en tillgång för landet, man har producerat ur havet och därigenom försörjt sej. Men inte bara sej, man brukar räkna med att varje fiskare medför två arbetstillfällen i land. Dessutom har fiskarna genom århundradena, genom både krig och svält, försett landet med förstklassiga livsmedel. På 50-talet satsade staten stora summor på att bygga fiskehamnar längs bohuskusten, åt den växande fiskeflottan. Men det är andra tider nu, nu är det inte tillväxt, lönsamhet och produktion som står i fokus. Nu är det tyckare som Jan Isacsson som sätter agendan. Och tycker Greenpeace att en liten fiskebåt från Grundsund, som följer alla lagar och regler, som fiskar på lagligt fastställda kvoter, som försörjer fyra familjer, som fiskar på samma vatten och på samma sätt som man gjort i snart hundra år, är en
monsterbåt så är den det, för det tycker Jan Isacsson och Greenpeace. Så helt plötsligt har våra svenska fiskare som inte utan möda försörjer sej på den här naturresursen, förvandlats till en brottsling, en skövlare som tjänar pengar på något som är allas. Du har ställt frågan vid flera tillfällen Svensson, varför är Greenpeace, Lövin och co, emot enskilda överförbara rättigheter. Svaret är enkelt, det fungerar. Det är ju bevisat att sådana system medför hållbart fiske med flottor som är anpassade till resursen och dessutom ökad lönsamhet. Men miljörörelsen vill inte ha ett hållbart fiske, miljörörelsen vill inte ha nått fiske över huvud taget, och appsolut inte något lönsamt fiske. Därför hittar man på att bottentrålning är skadligt. Därför ritar man ut ett område motsvarande hälften av allt svenskt fiskevatten i Skagerack, kallar det för bratten, och vill förbjuda allt fiske där. Därför påstår man att räkan är hotad även om bode fiskare och forskare är överens om att så inte är fallet. Snälla Jan Isacsson låt oss vara ifred vi vill bara försörja oss. Finns det inget annat du kan tjäna pengar på att tycka om……
De har bytt ut Jan Isaksson mot Dima Litvinov. Det har inte blivit bättre.
Jag ser ägandet av fisket på ett annat sätt. Fisken i haven tillhör oss alla, precis på samm sätt som malmen i marken.
I cirka 500 år har vi genom staten lämnat ut brytningen av mineraler till gruvbolag som får tillstånd för en viss tid (i evighet har också förekommit).
Vi alla har förut, genom staten eller utan nån överhöghet på internationellt vatten, tillåtit vem som helst att fiska i haven. Det har visat sig inte fungera. Därför har vi delat upp haven mellan olika stater och internationella organisationer som sedan överlåter rättigheterna till fisken i haven till enskilda fiskare, i huvudsak de som tidigare också fiskat. Det vill säga vi alla överlåter rätten att fisk till enskilda företag och fiskare precis på samma sätt som vi gör med malmen i marken.
Jag ser fisken som gemensam egendom, malm som gemensam egendom. Men effektivaste sättet att utnyttja den är att låta rättigheterna att bryta malm eller fiska fisk hanteras av enskilda företag/företagare. Nyttjanderätten är såldes privat.