Hållbart fiske är ett måste

Inlägg nr 8 av 8 i serien Vänstern och fisket

Världsnaturfonden, WWF, rödlistade nyligen räkor från Skagerrak och Nordsjön. De menade att räkbeståndens storlek var osäkra och kontrollen dålig. Rödlistningen kritiserades från många håll. De som har ansvar för havsmiljö och fiske som Havsforskningsinstitutet, ICES, höll inte med utan anser att fisket på räkor i Skagerrak bedrivs på ett hållbart vis.

Det är troligt att ICES har rätt om att nordhavsräkor i Skagerrak och Nordsjön fiskas på ett hållbart sätt. WWF har nog fel. Men kanske inte helt fel.

Det är välkänt att kontrollerna av norska och svenska räktrålare är undermålig och det är dokumenterat att svenska räkfiskare använder sig av olaglig uppgradering för att tjäna mer. Större räkor som kokas till havs, kokräkor, ger många gånger mer betalt per kilo än mindre räkor som levereras råa, råräkor, till fabriker. Svenska båtar landar nästan 60 procent kokräkor medan danska båtar som fiskar bredvid landar 35 procent kokräkor. Danska båtar dumpar inte räkor på ett olagligt sätt.

Den svenska räkflottan består av fler än 60 trålare, den danska av cirka 10. De 10 danska delar på en kvot som är dubbelt så stor som den som de svenska båtarna delar på. En dansk båt kan i genomsnitt fiska cirka 300 ton per år, en svensk i genomsnitt 24 ton. Uppenbarligen är det något fel med det svenska räkfisket. Överkapacitet råder. Det ger lönsamhetsproblem och behov av dumpning av räkor för att öka inkomsterna.

Det svenska räkfisket måste förändras. Överkapaciteten måste minskas. Bättre kontroll behöver införas. Bättre redskap för att minska andelen småräkor behövs.

De flesta räkfiskare, forskare, ministrar och så vidare håller med om detta. Men mycket lite görs. När minister Eskil Erlandsson säger att kontrollerna av fisket ska öka är det bara munväder. Samtidigt får kontrollmyndigheten, Kustbevakningen, mindre pengar och tvingas att minska fiskerikontrollen.

Länge har länderna i Europa försökt minska överkapacitet inom fisket. Många metoder har använts. En fungerar. I Sverige infördes denna metod inom det pelagiska fisket (fisket på sill, makrill och skarpsill) år 2009. På tre år halverades antalet fiskebåtar som fiskar pelagiskt. Metoden måste därför användas även i räkfisket.

Metoden heter individuella överförbara fiskerättigheter, kort TFC eller ITQ. Det innebär att rättigheter att fiska en viss mängd av en viss fiskart ges till enskilda fiskare, fiskeriföretag eller fiskebåtar. I Sverige till enskilda fiskare med yrkesfiskarlicens och fartygstillstånd. De kan sen köpa och sälja dessa rättigheter.

Detta kritiseras ofta för att vara privatisering av gemensamma tillgångar. Rättigheter att ta upp gemensamt ägda råvaror ges till enskilda företag för en viss period (i Sverige tio år). Visst är det privatisering, visst är det marknadskrafter som används för att reglera fisket. Men det är nödvändigt.

Det är enda sättet att skydda livet i havet. Att göra det är viktigare än principer om gemensam egendom eller ett principiellt motstånd mot marknadslösningar.

Anders Svensson

Skrivet för ETC som ett svar på deras artiklar om fiske som jag tidigare kommenterat i flera inlägg på bloggen:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Serienavigation<< Överförbara fiskerättigheter kan utformas på många olika sätt
Advertisements