Mer strömming till konsumtion

Mer strömming till konsumtion är rubriken på en artikel i Svenska Fiskeritidskrifts första nummer på 60 år. Artikeln är skriven av Rolf Gydemo och tillsammans med ett par andra artiklar som sill i Östersjön är det de artiklar som för mig är det mesta intressanta i tidningen. De andra tre artiklarna om strömming är dock inte lika intressanta som Gydemos. Speciellt gillar jag slutet på Gydemos artikel:

Småskaliga trålare, i regel bottentrålare, har genom införandet av trålgräns på 12 nm från Stockholms skärgård ner till Blekinge, hänvisats till att fiska utanför, dvs i havsområden sämre lämpade för små trålfartyg eller flytta till en annan kuststräcka. Små fartyg är känsligare för dåligt väder, varför möjligheterna att bedriva ett fiske året om blir mindre, särskilt vintertid. Med mindre fångster och mindre tillgång till färsk strömming som följd. Från många håll kräver man också förbud mot bottentrålning vilket ytterligare skulle minska möjligheterna att tillgodose efterfrågan.

Det talas och ropas om trålfiskestopp för ”monstertrålare”, vilka inte alltid är klart vad som menas, för att rädda sillen/strömmingen i Östersjön och det småskaliga fisket som ska få fiska strömmingen istället för de stora ”monstertrålarna”. Och då är det väl klart. Eller? Som jag hoppas har framgått finns en hel del problem att övervinna – som fortfarande saknar svar:

Vem ska fiska? Och hur ska det småskaliga fisket kunna tillgodose dagens och den tänkta konsumtionsmarknaden med tillräckliga mängder?

Hur ska den tilltänkta konsumtionsmarknaden nås och hur ska de volymer av strömming/sill som är Sveriges kvot hanteras? Fortfarande är Livsmedelsverkets råd att barn, ungdomar, gravida, ammande och personer som planerar graviditet äter strömming/sill från Östersjön högst 2–3 gånger per år på grund av höga halter dioxin och PCB. Övriga vuxna kan äta strömming från Östersjön cirka en gång i veckan. Och det gäller även surströmming.

Omkring 1,5 miljoner är barn under 15 år i Sverige. Omkring 1,9 miljoner är mellan 15-30 år varav cirka 900 000 är kvinnor i barnafödande ålder. Tillkommer kvinnor äldre än 30 år.

Det är alltså en betydande del av befolkningen som omfattas av livsmedelsverkets råd för strömming. Men råd finns också för annan fisk. Och, en stor del av Sveriges befolkning har varnats för att äta Östersjöfisk sedan 1960/70-talet. Trots att återkommande provtagningar på läns- och regional nivå i tex Stockholm och på Gotland visar att nivåerna av olika miljögifter ligger under gränsvärdena, ger inte Livsmedelsverket regionala råd. Och provtar heller inte kontinuerligt i regioner. Att öka fiskätandet utan ändrade rekommendationer är en uppförsbacke.

Så: Vem ska fiska strömmingen? Kan marknaden tillgodoses av det småskaliga fisket? Vilka ska äta strömmingen då marknaden inte ropar efter strömming och Livsmedelsverkets råd inte uppmuntrar till ökad konsumtion?

Samtidigt går Gydemo i sitt ifrågasättande av den utlfyttade trålfiskegränsen direkt emot den uppfattning som Niklas Sjöberg för fram i an annan artikel i samma tidning. Sjöberg berömmer utflyttningen av trålfiskegränsen och vill att folka ska fråga efter strömming i affären.  Samtidigt presenterar han inte ett enda förslag på lösning av de problem och frågeställningar som Gydemo tar upp. Kan inte de problemen lösas går det inte att få fram strömming/sill från Östersjön till konsumtion. Som en kommentar till Sjöbergs artikel som sprider en del lögner om det storskaliga fisket kan det också sägas att det storskaliga fisket sen långt innan 2025 inte i nån större utsträckning bedrivit nåt riktat sillfiske i Östersjön utan främst bedrivit riktat skarpsillsfiske som ger sill som bifångst.

Betydligt intressantare än Sjöbergs artikel är Tomas Schön Kvastegårds artikel om den skeva prissättningen vad det gäller sill/strömming för konsumtion. Sill/strömming går i stort sett aldrig att få tag på i fiskdisken men om den finns är den ofta dyrare än lax. Och lax är i motsats till sill/strömming nåt folk i allmänhet är vana vid att äta.

Lax

Och just vad det gäller lax finns det flera intressanta artiklar i det nya numret av Svensk Fiskeritidskrift. Det handlar om vattenkraften och laxen, laxtrappor och utsättning av lax samt konsekvenser av alla detta för laxbestånden.

Som helhet tyck jag nog att det första numret av nya Svensk Fiskeritidskrift är intressant och också förhållandevis fritt vad det gäller att sprida fördomar och felaktigheter. Enda undantaget är Niklas Sjöbergs artikel om strömming i Stockholms skärgård som jag inte tycker håller måttet. Men en dålig artikel påverkar inte bedömningen att numret i sin helhet är bra

Läs mer om sill:

• Svensk fiskeritidskrift återuppstår efter 60 år!
• Sill från Östersjön är inte för giftig för att ätas
• Hur Baltic Waters vilseleder om sillen i Östersjön
• Genetisk kartläggning av Östersjösill