Många fel i tidningen ETC om fisket

Inlägg nr 1 av 8 i serien Vänstern och fisket

I senaste ETC Helg finns flera artiklar som handlar om fiske. Det är artiklar som i stor utsträckning förbiser verkliga fakta samt sprider fördomar och rena felaktigheter. Detta är det första svaret till artikelserien, men kommer fler svar som går noggrannare in på vissa påståenden som förekommer i ETC-artiklarna.

Individuella överförbara fiskerättigheter (TFC) eller kvoter (ITQ)

Enligt ETC innebär individuella överförbara fiskerättigheter en privatisering av fisket. Det är inte sant. Fisket har alltid varit privatiserat och sen cirka 30 år tillbaka inte fritt utan begränsat till ett visst antal båtar och fiskare. Med tiden har reglerna blivit hårdare och hårdare samt kvoterna alltmer begränsade och dessutom numera satta på vetenskaplig grund. På Västkusten har fisket inte varit fritt tillgängligt för vem som helst på i alla fall 30 år och på Östkusten (exklusive Norrland) har kustfisket aldrig nånsin varit fritt tillgängligt utan helt privat, tillhörigt de markägare som ägt marken innanför kusten. Med fiske menas i detta sammanhang även fiske av musslor, skaldjur, blötdjur etc.

Fisk i havet är alltså i viss utsträckning en gemensam resurs, med vissa undantag, som överlåtits åt ett begränsat antal fiskare att förvalta. Detta har gjorts genom att begränsa antalet båtar genom att särskilda tillstånd krävts och krävs för de flesta kommersiellt intressanta fisken. Detta gäller oavsett om de fiskare som har tillstånd att fiska har tillgång till överförbara fiskerättigheter (kvoter) eller inte. Överförbara fiskerättigheter innebär därvidlag ingen förändring gentemot det som rått sen lång tid tillbaka. Enda skillnaden är att byråkratiskt styrd fiskeriförvaltning ersätts med marknadsstyrd i de delar av fisket där detta är lämpligt. Undantagen som nämns är privat fiskerätt i kraft av markägande (strandmark) på östkusten och i sjöar samt på västkusten vad det gäller ostron. Det småskaliga kustfisket i på östkusten bedrivs i stor utsträckning med privat (enskild) fiskerätt som grund och så har det alltid varit.

I Sverige har överförbara fiskerättigheter införts i det storskaliga pelagiska utsjöfisket på bl.a. skarpsill, sill, tobis och makrill. Resultatet har varit positivt. Den överkapacitet som fanns i detta fiske försvann på 3 år och de kvarvarande fiskbåtarna/fiskeriföretagen är lönsamma. Hälften av de stora båtarna försvann.

Det småskaliga kustfisket på pelagisk fisk som står utanför systemet har inte påverkats alls. Där finns fortfarande 300 fiskebåtar med tillgång till en bestämd kvot. I detta fiske som som styrs byråkratiskt och är fritt bland de som innehar tillstånd finns dock tendenser till viss överkapacitet.

Överförbara fiskerättigheter (TFC) är dessutom något som ingår i EU:s nya fiskeripolitik som i stor utsträckning drivits fram av svenska mIljöpartiet och Isabella Lövin. Detta då överförbara fiskerättigheter är det överlägset bäst fungerande fiskeriförvaltningsystemet när det gäller att bli av med överkapacitet och överfiske. Inget annat system har fungerat i det europeiska fisket. Att det infördes som ett alternativ i svensk lag har alltså med EU:s nya fiskeripolitik att göra och ingenting med införandet av individuella överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket att göra. Lagändringarna har alltså ingen koppling till utvärderingen av det pelagiska systemet i sig att göra och den koppling som ETC gör är alltså felaktig.

Att överförbara fiskerättigheter skulle innebära att företag övertar fiskerättigheterna från enskilda fiskare är heller inte sant. Fiskerättigheter innehas fortfarande av fiskare eller fiskeriföretag med fiskelicens (hette tidigare fartygstillstånd) och är knutna till enskilda fiskebåtar. Däremot har det på senare år blivit vanligare med aktiebolag än partrederier inom fisket. Detta har sannolikt inget med fiskelagstiftningen att göra utan troligen mer med skattelagstiftning att göra. Det är dock fortfarande samma fiskarfamiljer som äger företagen och båtarna. Fisket måste också ha anknytning till Sverige både vad det gäller besättning (minst hälften svensk), hälften av fångsten ska landas i Sverige och minst hälften av fiskeresorna ska utgå från Sverige.

Öveförbara fiskerättigheter innebär att det går att handla med fiskerättigheter utan att samtidigt sälja och köpa fiskebåtar. Men även tidigare handlades det med fiskerättigheter. Detta genom att båtar (bruttotonnage) såldes med tillhörande fiskerättigheter och särskilda tillstånd. Så går det till i det demersala fisket även idag. I det fisket handlas i praktiken också med kilowatt (motorstyrka). Så går det också till i Norge där TFC egentligen inte finns.

Mer läsning:

Småskaligt fiske

De två författarna påstår också att småskaligt fiske är bättre för miljön samt att det demersala fisket i Sverige i stor utsträckning är att betrakta som småskaligt.

Det sistnämnda kan jag delvis hålla med om även om jag nog anser att det även här går att urskilja olika typer av fiske. Dels trålfiske efter torsk i Östersjön, fiskfiske och kräftfiske i Västerhavet med bottentrål med större båtar än 12 meter, demersalt fiske med båtar under 12 meter med bottentrål samt räkfiske med bottentrål som kan delas i tre delar, fisket i Gullmaren, fisket i Kosterfjorden och fisket på öppet hav i Skagerak och Nordsjön. Småskaligt anser jag bara fisket med båtar under 12 meter, fisket i Gullmaren liksom eventuellt också fisket i Kosterfjorden vara. Det småskaliga fisket lämnades utanför det pelagiska systemet med överförbara fiskerättigheter och kan lämnas utanför även om överförbara fiskerättigheter införs i det demersala fisket.

Att småskaligt fiske skulle vara mer miljövänligt är däremot bara dumheter. Det storskaliga pelagiska fisket är det fiske som har minst bränsleförbrukning per fångad mängd fisk, minst bifångster och orsakar inga skador på bottnarna. Storskaligt pelagiskt fiske med snörpvad och flyttrålär i själva verket det mest miljövänliga fisket som finns i Sverige.

Demersalt fiske med bottentrål är däremot det mest miljöfientliga fisket och detta är ett fiske som ETC i praktiken försvarar som miljövänligt och skonsamt. Detta fiske har högst bränsleförbrukning per fångad mängd fisk, är det minst selektiva (med rist är det selektivt nog) fisket med stora bifångster och orsakar skador på bottnarna. Det finns också småskaligt fiske som bedrivs på fiskarter som är utrotningshotade och som inte borde finnas överhuvudtaget, exempelvis ålfiske.

Mer:

Danmark och Island

Att införandet av överförbara fiskerättigheter skulle lett till koncentration och utslagning av små fiskeriföretag i Danmark och på Island påstås också i artikeln. Det påståendet är också felaktigt.

I Danmark är det enligt de utvärderingar som skett och den statistik som finns så att antalet små båtar inte har minskat mer än antalet fiskebåtar totalt, mätt i procent. De båtar som minskat mest är stora båtar, men inte just de allra största. I det demersala fisket, förutom i räkfisket, har koncentrationen på ett fåtal företag uteblivit. I det pelagiska fisket har en koncentration dock skett, i huvudsak till ett antal företag och fiskarfamiljer på Nordjylland och i Sverige. Av de tolv största fiskeriföretagen inom det pelagiska fisket i Danmark är tre företag svenskägda, tre företag ägda av färingar som flyttat till Danmark och ett av nederländare som också bor i Danmark.

Det enda nordiska land där storkapital investerat i fisket är Norge. Ett land helt utan individuella överförbara fiskerättigheter. På Färöarna där den kraftigaste koncentrationen inom något enskilt land i Norden finns har de inte genomfört överförbara fiskerättigheter fullt ut. Det finns med andra ord inget samband mellan storkapital och överförbara fiskerättigheter. I alla fall finns det inga som helst belägg för något sådant samband. Att säga att TFC innebär att fisket överlämnas till starka kapitalintressen som Säwe och Hultman gör är med andra ord helt felaktigt.

Mer läsning:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

SerienavigationInga börshajar i det svenska fisket >>
Advertisements