Hasslöf har gett oss en felaktig historia om västkustfisket

Olof Hasslöf heter mannen som skrivit det viktigaste historiska verket om det svenska västkustfisket, Svenska Västkustfiskarna, som gavs ut 1949. Det finns inga fel i verket, men det utelämnar viktiga delar av den svenska fiskerihistorien. Det största problemet med den historia som formas i Hasslöfs bok är att den betoning på det kollektiva och gemensamma som finns i boken egentligen saknar underlag i verkligheten. Det handlar exempelvis om ägandet av fiskebåtarna.

I Hasslöfs bok framstår det som om alla på en båt var delägare. Men i verkligheten var det mycket sällsynt.  Från 1930-talet och fram till slutet av 1960-talet sysselsattes mellan 3 och 7 personer på en större svensk trålare, men mycket sällan hade fiskebåtarna fler än 2-4 delägare. Hade de fler delägare så handlade det om nära släktingar. Det vanliga vara dock att trålare hade mellan 1 och 4 personer ombord som var anställda och inte delägare.

Ännu mer ojämnt var det på vadlagens tid. Ett vadlag kunde ha cirka 10-16 medlemmar. Vid fiske använde vadlaget i allmänhet två båtar, en vadbåt och en följebåt. Varje båt hade oftast mellan 1 och 4 delägare, precis likadant som det var med trålare alltså. I allmänhet ingick alla båtägarna i vadlaget, men inte alltid. Oavsett det så ägdes båtarna bara av en minoritet i vadlaget. En båtägare som inte ingick i vadlaget fiskade inte heller med båten vid vadfiske utan måste i sammanhanget betraktas som en oberoende investerare.  Alla i ett vadlag var inte delägare utan många var bara delägare i vaden men inte i nån båt. Vadfisket i stor skala pågick fram till andra världskriget och på en del ställen, som exempelvis Rörö, i viss utsträckning fram till mitten av 1950-talet.

Vidare berör Hasslöf inte alls något som utgjorde en mycket stor del av det svenska fisket. Från 1925 var detta fiske, ångtrålsfisket, mer omfattande än fisket med snörpvad. Ångtrålare ägdes av företag, oftast med kapital från Göteborg eller Smögen. En del ägare var storkapitalister, andra var det inte. Ångtrålfisket, de företag och företagare som var de som såg till att Göteborg fick en fiskhamn och det var ångtrålarnas ägare som gjorde att Göteborg fick en dominerande roll för försäljningen av fisk i Sverige. Ångtrålfiskets roll har klart underskattats när det svenska västkustfiskets historia skrivits.

GG 56 Norman

Tre ångtrålare i Göteborgs hamn, sannolikt 1930-talet. GG 56 Norman längst ut.

Vidare förbigår Hasslöf också att de engelska kuttrar som köpte sin till Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inte egentligen ersatte bankskutor och sjöbåtar. De senare användes för storbackefiske efter torsk och långa väster om Norge och vid Shetland medan de engelska kuttrarna också användes för makrilldörjfiske i Skagerak och Nordsjön eller drivgarnsfiske efter sill, exempelvis vid Island eller Shetland. Drivgarnsfisket vid Island och de båtar som deltog i det var ofta bolagsägda. De förekom också att kuttrarna användes för storbackefiske vid Shetland. Det var helt mer flexibla fiskebåtar som gjorde att det svåra storbackefisket som hade dåligt lönsamhet förlorade i betydelse. En del kuttrar fanns kvar ännu på 1950-talet. Men som fiskebåtar försvann nog de allra flesta långt innan dess.

Kuttern LL 1054 Knape

Kuttern LL 1054 Knape

Såväl kuttrar som andra skutor (främst jakter och galeaser) användes också i stor utsträckning som fraktfartyg under vissa perioder på året. Även jakter och galeaser användes som fiskebåtar. Faktum är att det i delar av Bohuslän länge var ovanligt med de båtar vi idag ser som klassiska bohuslänska fiskebåtar. Marstrands tilldistrikt kan användas för att visa på detta.

GG 785 Viking och GG 174 Minnie

GG 785 Viking och GG 174 Minnie

Fiskebåtar inom Marstrands tulldistrikt bar beteckningen MD och den användes mellan 1902 (innan dess var de märkta MTD) och 1940. Under hela denna tid var det 536 båtar som bar MD-nummer. Av dessa var 308 stycken av ”fiskebåtstyp”, dvs klassade på så sätt att de kan antas vara av den typ vi idag identifierar som den klassiska bohuslänska fiskebåten (inklusive jakt och motorjakt,vilket var 144 st). 47 stycken var kuttrar, 3 stycken ångtrålare och resten var galeaser och andra typer av skutor. En mycket stor del av fiskeflottan i MD-området var under stora delar av denna period bestående av olika typer av skutor och inte alls av klassiska fiskebåtar. Detta går inte att förstå genom att läsa de böcker som finns om fiskebåtar, fiskebåtsvarv eller fiskare. Såväl Hasslöf som andra mer moderna historiker har med andra ord bidragit till en falsk bild av hur det svenska fisket sett ut.

GG 159 Thomas

GG 159 Thomas. kvase (kvass) från Styrsö, köpt i Råå 1903 och byggd i Danmark.

I Göteborgsområdet fanns vid samma tid en annan typ av båt. Det andra viktiga backefisket, koljebackfisket i Kattegatt och Skagerak som bedrevs med mindre båtar ersattes i början av 1900-talet med snurrefiske efter torskfiskar och plattfiskar. Snurrefisket bedrevs till en början med en båttyp som tidigare använts i Skåne eller Danmark, oftast kallad kvase i Bohuslän, men i andra delar av landet och numera oftast kallad kvass. Det var en typ av båt med en inbyggd sump så fisken kunde föras levande till land. Först fiskade dessa båtar med backor, men senare med snurrevad. De ersatt tidigare sjöbåtar och däcksbåtar och ersattes med motorernas intåg efterhand med bohuslänska fiskebåtar av den typ vi idag ser som klassisk.

De flesta böcker och webbsajter som behandlar fiskebåtar tar bara upp klassiska fiskebåtar så som vi ser dem idag, inte skutor, kuttrar, kvassar och andra typer av båtar som under den först halvan av 1900-talet var minst lika vanligt, kanske vanligare i många fiskelägen än vad så kallade traditionella fiskebåtar var. Det ger en skev bild av hur det svenska fisket såg och det ger en skev bild av var fiskebåtar byggdes.

Spelar det nu nån roll att vi bibringats, fått, en delvis falsk bild av fisket i Bohuslän. Det gör det, inte minsta för att denna falska bild påverkar dagens debatt om fiske.

Det påstås i debatten ofta att bolagsägda fiskebåtar var ovanligt. Men det var i själva verket vanligt. Uppemot 20-25% av den svenska fiskeflottan tycks nästan alltid ha varit ägd av aktiebolag sen 1900-talet början. Minst andel tycks bolag ha haft på 1950- och 1960-talen. Utomstående kapitalstarka ägare var mycket vanligt från 1900-talets början och fram till andra världskriget, främst vad det gäller ångtrålsfisket och drivgarnsfisket vid Island.  Med ståltrålarnas inträde på 1960-talet blev det återigen lite vanligare om än inte lika vanligt som på ångtrålarnas tid. I nutid har det återigen blivit vanligt  men nu är det istället fiskarna själva som bildat bolag och äger sina fiskebåtar den vägen istället för via partrederier.

Det påstås ofta att fisket förr var mer gemensamt och demokratiskt än vad det skulle vara idag. Inget jag läst, varit med om eller hört tyder på att det nånsin varit så. Det har alltid funnits ägare och anställda. Förhållandena tycks över tid vara märkvärdigt likartade trots allt. Att vi fått en annan bild anser jag beror på en ideologiskt styrd historieskrivning där det funnits politiskt intresse av att beskriva utvecklingen och historien som mer kollektiv och solidarisk än vad den är, var och varit.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements