Hur kunde Rörö bli ett av Sveriges största fiskelägen?

1960 var jag 4 år gammal. Rörö hade 360 invånare och var ett av Sveriges minsta fiskelägen. Detta år hamnade jag på en film i svensk TV som gjordes av Sven Linnman och Anders Erik Malm som handlade om Rörö (filmen var del i en serie TV-program på temat Kust & Hav) där berättarrösten spekulerade i om inte jag och den andre pojken på filmen, Peter Olofsson, skulle bli fiskare när vi blev stora. Det blev ingen av oss. Överhuvudtaget var det väldigt få i min generation som kom att bli fiskare. Några undantag finns förstås, exempelvis Börje Johansson på Astrid och min barndomsvän Kent Sjögren som förr arbetade på Themis. De något äldre Folke Olausson på Rossö och Göte Lundgren liksom de något yngre Anders Ryberg (Themis), Tomas Johansson (Astrid) och Sterner Lundgren (Rossö).

När jag var liten var Rörö ett av Sveriges minsta fiskelägen. 1960 fanns det (om jag nu inte missat att räkna nån) 13 större fiskebåtar. Idag är det ett av Sveriges största fiskelägen. Det beror inte på att Rörö vuxit, idag finns där 270 invånare. Däremot har fisket blivit kvar och kunnat utvecklas. Idag finns det 8 stora fiskebåtar varav tre med dansk flagg. Antalet som arbetade på de tretton båtarna år 1960 var ungefär 70 personer, antalet anställda på de 8 nuvarande båtarna är kanske ungefär 50 men då är en del av de anställda inte från Rörö. Det gäller anställda på en av danskflaggade som i huvudsak är danskar, men också på flera andra fiskebåtar.

En del av förklaringen till att fisket på Rörö finns kvar är troligen att det hela tiden utvecklats. Forskare på SLU Aqua har sagt till mig att det finns en skillnad på fiskarna på Rörö och många andra. Röröfiskarna är alltid intresserade av nya grejer, av utveckling och de utvecklar själva nya redskap och metoder som de sedan delger forskningen. En sådan sak är utvecklingen av en trål med rist som kan skilja plattfisk från rundfisk. En positiv inställning till förändringar och en syn på fiske som ett liv och ett jobb men utan romantiska tillbakablickar verkar vara typiskt för många Rörö-fiskare och verkar ha varit så länge.  Men det finns också andra saker som kan ha bidragit till att Rörö överlevt som fiskeläge medan öar som Knippla och Hälsö dött som fisklägen och åter andra öar dött.

En sak kan ha varit att Rörö-fiskare hade en lägre skuldsättning när fisken försvann i Nordsjön på 1970-talet och svenska fiskare dessutom till stor del utestängdes från sina traditionella fiskevatten. Mindre skulder innebar att det fanns färre borgensåtaganden mellan olika fiskare och att det var lättare för folk att överleva en svår tid. Anledningen till den lägre skuldsättningen var att Rörö-fiskar mellan 1951 och 1979 inte köpte en enda nybyggd fiskebåt. 1951 köptes GG 144 Themis som ny från Öckerö varav och nästa nya båt var GG 64 Astrid från Karlskronavarvet år 1980. Familjen Johansson med Astrid hade dock under denna tid sina båtar med Hyppeln som hemmahamn och de fick en nybyggd GG 64 Astrid år 1967. Detta är så att säga undantaget som bekräftar regeln.

Det kan också ha varit så att Rörö-fiskare var mindre beroende av Nordsjöfisket. Ingen på ön hade satsat på ringnotfiske i Nordsjön, däremot överlevde det traditionella mer kustnära snörpvadsfisket på skarpsill längre på Rörö än på många andra håll i Göteborgs skärgård. Den nya Astrid från 1967 fiskade också med snörpvad om jag nu fattat det rätt och var en av få båtar (förutom ringnotsbåtarna i Nordsjön) som gjorde det vid denna tidpunkt. Inte heller köptes det några ståltrålare (järnare) till Rörö på 1960-talet. Knippla finns sin första redan 1959. Den var då nybyggd. Först 1977 köptes en järnare till Rörö, det var då ett köp av en begagnad båt, GG 791 Biscaya. 1980 köptes så nya Astrid. Röröfiskare kom därmed att investera i nya båtar vid en tidpunkt då fiskare på många andra öar tvingats kasta in handduken. Det fokus på sill och skarpsill som funnits kan också bidragit till att fisket på Rörö klarat sig bra.

Naturligtvis spelade också företagsamma och engagerade fiskare in. Folk som var villiga att satsa på utvecklign och nya idéer soch som var villiga att ta risker för det.  Leif Johansson på Astrid och senare hans söner utvecklade snörpvadsfisket på skarpsill, Rybergarna på Themis hörde till pionjärerna vad det gäller tobisfiske medan de två andra kvarvarande fiskeriföretagen, Larssons Svanen och Lundgrens Rossö hör till de få företag som utvecklat det traditionella fisket efter fisk och sill på olika delar av året till nåt modernt. Familjen Larsson tycks också ha varit en försiktig familj, den allra första Svanen existerade på Rörö i 12 år, den första GG 840 Svanen var de delägare i under 31 år, den andra ägde de i 9, den tredje i 4 och fjärde 26 år och den nuvarande har de nu haft i 26 år. Sammantaget tycks de ha ägt båtarna mycket länge vilket troligen borgat för låg skuldsättning. Så går det också att överleva utan att expandera så kraftigt som familjen Johansson och Astrid-koncernen gjort.

Vad en del fiskar på Rörö sagt till mig är också att de inte hade mycket val. När folk på exempelvis Öckerö och Hönö utan problem kunde ta jobb inne i Göteborg eller på Volvo krävdes det flytt från Rörö för att det skulle vara möjligt. Det gick att pendla från många av de andra öarna, men inte från Rörö.

Kanske är det en hel rad av omständigheter och tillfälligheter, kombinerat med tur och skicklighet som inneburit att fisket på Rörö kunde överleva när fisket på exempelvis Knippla kraschade och numera inte alls finns kvar

Läs också: När Fiskebäck blev Sveriges största fiskeläge

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements