Marina skyddsområden (MPA)

Med marina skyddade områden (eng. Marine Protected Areas, MPA) menas havsområden som har ett lagligt skydd. Skyddet kan t ex vara i form av naturreservat, nationalparker eller Natura 2000-områden (EUs skyddsnätverk av skyddade naturområden). Förbud och föreskrifter kan gälla i olika grad t.ex. båttrafik, fiske och andra aktiviteter.

Marina skyddade områden behövs för att bevara den biologiska mångfalden i havet. De fungerar som en fristad för känsliga arter och ekosystem. Här kan hotade arter reproducera och återhämta sig. När bestånden blivit livskraftiga sker normalt en spridning utanför det skyddade området och kan då bli en viktig resursbas för exempelvis fiske.

De marina skyddade områdena täcker i dag endast omkring två procent av Världshaven. På land är motsvarande siffra i storleksordningen 13 procent. De områden som är helt skyddade från fiske utgör en mindre del av detta. I Sverige ingår ca 5 % av havsytan i någon form av skyddat område – naturreservat, nationalpark eller Natura 2000. Det kan jämföras med omkring 40 % i Tyskland. De flesta områdena är också kustnära medan det finns få områden längre ut till havs. I Östersjön är 10% skyddat, men enligt miljöorgansiationen Oceana är skyddet allt för dåligt i både Östersjön och EU:

EEA:s rapport visar också att nätverket i Östersjön uppvisar stora brister vad gäller sammanhållningen. Till exempel är de flesta skyddade områdena kustnära eller rena kustområden, medan skyddet för frånlandsområden, djupare habitat och arter som lever i djupare vatten är påfallande bristfälligt. Detta lämnar en stor del av habitaten och arterna på djupare vatten utan skydd, och äventyrar den nära kopplingen mellan olika miljöer i kustnära områden och frånlandsområden. I Östersjön är mindre än 4 % av frånlandsområdena skyddade.

Ytterligare en brist gäller de områden som erbjuder det starkaste skyddet för marina ekosystem. “Marina reservat” är en viktig form av marina skyddade områden, inom vilket fiske och andra extraktiva aktiviteter är förbjudna. Följaktligen erbjuder de den högsta typen av skydd för marin biologisk mångfald. Dessa strikt slutna områden erbjuder dessutom en enorm möjlighet att generar ekonomiska vinster utanför områdets gränser. EU:s medlemsländer ligger långt efter när det gäller att skapa sådana reservat. Mindre än 0,5 % av områdena innanför EU är marina skyddade områden med starkt skydd. Detta är under det globala genomsnittet (0,94 %), och mycket under länder som Australien (30 %). I Östersjön finns inga marina reservat. Reservat är, med tanke på deras ekologiska betydelse och effektivitet när det gäller att uppnå bevaranderesultat, ett viktigt redskap för EU:s medlemsländer att snabbt uppnå ett annat mål: att uppnå en ”god miljöstatus” fram till 2020, i enlighet med EU:s ramdirektiv om en marin strategi.

Vid FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya 2010 enades världens länder om att det till år 2020 ska finnas marina skyddade områden som täcker minst tio procent av världens kust- och havsområden. I världen har därefter skapats många jättelika marina skyddsområden i framförallt Stilla Havet och Indiska Oceanen. Ännu större skyddade marina områden är föreslagna och planerade. Men än så länge är det en mycket liten del av världshaven som är skyddade och dessutom är det mycket ovanligt med totalt fiskeförbud eller skydd för fiskbestånden i dessa områden.

Världens största marina skyddsområde finns i Kiribati, heter Phoenix Islands Protected Area (PIPA) och omfattar från 2015 hela 410 500 km². Skyddsområdet inrättade redan 2006 men var då bara 184 700 km² och består av ett stort havsområde runt ett antal obebodda öar.

Världens största marina skyddsområden

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om MPA, Fiske, Marina skyddsområden, Marine Protected Areas, Natura 2000, Havsskydd, Fiskeförbud, Fridlysning, Naturskydd, Natur, Miljö, Fiske, Samhälle, Politik