Region Västra Götalands handlingsprogram för maritima näringar omfattar marina livsmedel, marin turism, marin energi och marin bioteknik. Fiske är en del av avsnittet om marina livsmedel. Programmet var färdigt i juni men jag har inte sett det förrän nu. Det maritima handlingsprogrammet bygger på Maritim Strategi för Västra Götaland som antogs av regionfullmäktige i Västra Götaland 2015.
Jämfört med motsvarande program för hela Sverige kan nog programmet i sin helhet sägas vara snäppet mer konkret vilket dock inte innebär så mycket egentligen.
När det gäller fisket och sådant som berör fisket argumenterar programmet för en ekosystembaserad syn på marina näringar inklusive fiske. Inom området marina livsmedel handlar programmet vid sidan av fisket och bearbetningen av fiskets produkter också om vattenbruk av olika slag såsom exempelvis musselodling. I programmet påstås det också att det finns en stark koppling mellan tursim och fiske.
Det är uppenbart att det finns en koppling mellan turism och möjligheter till fritidsfiske, men kopplingen mellan yrkesfiske och turism är som jag ser det betydligt svagare. Det går att köpa färska räkor även om det inte finns en enda fiskebåt på orten. En räkfiskebåt som fiskar 5-7 dagar i veckan ger inte heller nåt märkbart liv i en hamn så bidraget till pittoreskt fiskeläge är i verkligheten mycket litet. Kräftfiskebåtar som fiskar sen kväll och tidig morgon på sommaren ligger i alla fall i hamn på dan medan räkfiskebåtar endast är i hamn varje gång de lossar till auktionerna i Strömstad, Smögen och Göteborg.
Båtar som främst fiskar fisk syns sällan i hamn öht och sillfiskare ännu mer sällan. På sommaren när många yrkesfiskare har semester är det dock vanligare med båtar i hamn än annars. Det gäller dock inte räkfiskebåtar.
Om fisket mer specifikt står det:
I regionen finns största delen av svensk fiskberedningsindustri och omfattande handel med fisk och skaldjur – två fiskauktioner finns i regionen. Antalet licensierade yrkesfiskare i Västra Götaland var år 2013 529 personer vilket innebär en minskning med nästan 40 procent mellan 1998 och 2013. Likaså har antalet fartyg minskat över samma period från 695 till 466 – en minskning med 33 procent. De senaste decennierna har fisket som näring präglats av minskade kvoter som i sin tur beror på att mängden fisk i våra vatten, likväl som globalt, har minskat. Sverige förvaltar i hög grad sitt fiske genom sitt medlemskap inom EU och den s.k. gemensamma fiskeripolitiken. En reformerad gemensam fiskeripolitik antogs 2014 och kommer att innebära att regionerna där fisket bedrivs kommer att få en helt annan roll än idag. Fisket kommer också att bli mer selektivt, kvoterna kommer att anpassas till MSY (maximalt hållbart uttag) vilken väntas leda till att fiskbestånden blir mer stabila. Framtiden för fisket ser alltså ut att ljusna med utvecklade selektiva redskap och ett mer nischat fiske som möjliggör en högre avkastning. Samtidigt sker ett arbete med att utveckla hela värdekedjan inom fiskbranschen.
Stycket andas en övertro på nya redskap. De varianter av redskap som utvecklas kommer inte att förändra fisket på nåt avgörande sätt. Fisket kommer bara att kunna bli marginellt mer selektivt.
Dessutom förbigås de stora problem som landningsskyldigheten faktiskt innebär. På grund av de små eller obefintliga kvoter som Sverige har för flera arter som nästan alltid fås som bifångst finns det ingen möjlighet för svenska fiskare att följa lagstiftningen om landningsskyldigheten. Risken är därför att de ståtliga målsättningarna om mer miljövänligt och selektivt fiske i verkligheten slutar med mer okontrollerat, olagligt och orapporterat fiske. Med tanke på hur verkligheten faktiskt ser ut blir därför meningen om miljömärkning och landningskyldighet lätt surrealistisk:
Miljömärkning av fisket kan tillsammans med kommande landningsskyldighet öka motivationen för utveckling och investering i skonsamma redskap.
Om kvoten är noll för en art som ofta tas som bifångst finns det inte ens några teoretiska möjligheter att uppfylla landningsskyldigheten. För minst en vanlig bifångstart, vitilinglyra, finns denna problematik. Detsamma gäller för arter som är vanliga, kvoten liten och där kvoten fylls på ett tråldrag som exempelvis torsk. eftersom det även i teorin därmed är omöjligt att följa kraven på landningsskyldighet kommer ingen att försöka göra det. Då försvinner också alla incitament att satsa på dyrare och mer svårhanterliga redskap som är mer selektiva. För tyvärr är det så att mer selektiva redskap i stort sett alltid är mer svårhanterliga för yrkesfiskarna ombord på båten. Dessutom är de dyrare.
Noteras bör också att majoriteten av den fisk som bearbetas i den svenska fiskindustrin längs kusten kommer från Norge där den fiskas eller odlas. Kopplingen mellan lokalt fiske och fiskindustri är mycket begränsad utom kanske vad det gäller skarpsillsfisket på vintern och sillfisket på hösten. Det senare fisket är det mest storskaliga fisket i regionen och domineras av båtar från Göteborgsområdet. Skarpsillsfisket domineras av en enda stor båt, eller egentligen båtlag då det också finns en lysbåt som fiskar ihop med den större båten.
Det är uppenbart att handlingsprogrammet för de maritima näringarna när det gäller fisket mer handlar om önsketänkande än om verkligheten.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Landningsskyldighet, Selektiva redskap, Västra Götalandsregionen, Handlingsprogram för maritima näringar, Fiske, Räkfiske, Kräftfiske, Demersalt fiske, Pelagiskt fiske, Bohuslän, Skagerak, Fiskindustri, Turism
PS. En räcka politiker ska diskutera dessa frågor i Lysekil imorgon, tisdag den 9/8. Det kan bli intressant.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.