Detta är ytterligare ett inlägg med anledning av de frågor som är aktuella på konferensen Östersjöfiske 2020. Tidigare har jag skrivit om överförbara fiskerättigheter i Danmark och i det svenska pelagiska fisket liksom om eventuella problem med överförbara fiskerättigheter och hur de kan lösas.
Mellan år 1960 och 1980 halverades antalet fiskelägen, yrkesfiskare och fiskebåtar i Sverige. Utvecklingen var i stort sett likadan i hela landet. Men det var bara i södra och mellersta Bohuslän det resulterade i avfolkning. Minskningen har dessutom fortsatt sen dess (förutom för antalet fiskelägen som ser ut att ha ökat i de flesta delar av Sverige). Avfolkningen i södra Bohusläns fiskelägen har också fortsatt.
I södra och mellersta Bohuslän tvingades folk flytta för att få jobba på andra ställen. Inte i någon annan del av Sverige har minskningen fått samma stora konsekvenser. I södra och mellersta Bohuslän har bara de fiskelägen som låg tillräckligt nära nån större stad som Göteborg eller industriort som Stenungsund klarat sig någorlunda. Men de som låg längre bort har idag helt avfolkats (ex. Flatholmen och Brunskär) eller halverat sin befolkning (ex. Mollösund, Åstol, Knippla). I andra fiskelägesbygder i Sverige har det inte skett någon sådan avfolkning, inte heller i norra Bohuslän. I Halland har befolkningen till och med ökat kraftigt i de flesta gamla fiskelägen. Ändå är det vanligt att befolkningen i andra fiskelägesbygder som norra Bohuslän, Halland, Österlen och Blekinge skyller på yrkesfiskarna och fiskebåtarna king Göteborg (dvs södra Bohuslän) när de pratar om att fisket minskat och att de stora båtarna därifrån fiskat ut haven och tar all fisk. De skyller alltså på de som fått betala mest för de minskade fiskemöjligheterna. Det är onekligen lite absurt. Dessutom är det föraktfullt, osmakligt och oseriöst.
Det finns ett par isolerade fiskelägen i södra Bohuslän som klarat sig ganska bra och där befolkningen bara minskat med omkring 25%, det är Dyrön och Rörö. Ett annat fiskeläge som klarat sig bra är Donsö, men det beror på att en del yrkesfiskarna där bytte bransch och blev tankfartygsredare istället. Andra öar utanför Göteborg har förvandlats till förorter och sovstäder för folk som arbetar i Göteborg. Men de som ligger för långt bort som exempelvis Knippla och Rörö har inte kunna bli det.
En anledning till att södra och mellersta Bohuslän drabbats så hårt av minskningen på tillgängliga fiskemöjligheter är att fisket där var inriktat på fjärrfiske. Det handlade om backefiske efter långa kring Shetland och Rockall eller sillfiske i Nordsjön och Norska havet. På 1970-talet utestängdes svenska fiskare från Nordsjön och Norska havet. De blev instängda i Skagerak och Kattegatt.
En del valde då att lämna fisket helt, så blev det på Åstol. En del valde att börja fiska sill och skarpsill i Östersjön och en del försökte överleva på att fiska i Skagerak och Kattegatt. Det sistnämnda ledde till överfiske på grund av för många båtar på för liten yta och dessa fiskare tvingades så småningom sluta de också. En del av dem började istället fiska i Östersjön men det blev problem med överfiske också där. Ännu fler fick sluta, kvar blev i stort sett bara yrkesfiskarna på Rörö, Fotö, Dyrön, Donsö, Hönö och Fiskebäck med enstaka båtar på andra håll.
Skarpsill hade fiskats i 100 år på Bohuskusten och det blev den huvudsakliga målarten för göteborgspområdets (södra Bohuslän) fiskare i Östersjön. Huvuddelen av skarpsillen och alla skarpsill som svenskar fiskar i Östersjön används för tillverkning och fiskmjöl- och fiskolja (foderfiske eller industrifiske kallas det) och på grund av sitt innehåll av miljögifter används huvuddelen av sillen från Östersjön också till det. Innan västkusttrålarna kom till (tvingades till) Östersjön var det inga svenska fiskare som fiskade skarpsill i området.
På Fotö blev de som inte fortsatte med sillfiske långt bort räkfiskare och på Hönö överlevde fisket genom att de satsade på lokalt kräftfiske, fiskfiske och räkfiske med lokal avsättning. På de andra öarna handlade det om främst om pelagiskt fiske (sillfiske) långt hemifrån som bas och ett mindre omfattande lokalt fiskfiske och kräftfiske. När Sverige gick med i EU fick båtarna från södra Bohuslän (Göteborgsområdet) tillgång till fiskevatten i Nordsjön igen. I mellersta Bohuslän fanns då mycket få fiskebåtar kvar så de kom inte att beröras av detta.
Genom teknisk utveckling och allt större båtar kom det med tiden att bli en kraftig överkapacitet i det pelagiska fisket. Ekonomin var usel, svartfiske vanligt liksom överfiske. Yrkesfisket föreslog då själva att överförbara fiskerättigheter skulle införas i det pelagiska fisket. Det infördes 2009. Sen dess har mer än hälften av de pelagiska fiskebåtarna i Göteborgsområdet försvunnit, men så stor andel har inte försvunnit i Östersjöns olika fiskelägesbygder. Ändå är det yrkesfiskare, miljövänner och politiker i östersjöbygderna som gnäller över och är motståndare till överförbara fiskerättigheter. Trots att dessa och det pelagiska systemet faktiskt gynnat dem och inte västkustfiskarna. Det förhållningssättet är oseriöst och föraktfullt.
En del av de västkustfiskare som lämnade det svenska fisket och fisket i Östersjön började fiska i Västsahara, andra blev kvar i Östersjön med finsk eller polsk flagg, några började fiska i Nordsjön med tyskflaggade båtar men de flesta av de som ville fortsätta fiska utan att ha några fiskerättigheter eller någon båt i Sverige började fiska i Nordsjön, Skagerak och Östersjön med danskflaggade båtar. Ytterligare en del har sedan lämnat Finland såväl som Västsahara för att idag fiska med danskflaggade båtar. Några blev räkfiskare med danskflaggade båtar, en av dessa båtar finns kvar idag. Men de flesta västkustfiskare från Göteborgsområdet som lämnade fisket i samband med införandet av överförbara fiskerättigheter drog sig tillbaka från fisket.
Antalet yrkesfiskare, fiskebåtar och fiskelägen har minskat kraftigt i hela Sverige sen 1960. I själva verket har antalet minskat sen första världskriget ungefär. Utvecklingen är densamma i hela landet. Men bara i ett område har denna utveckling lett till omfattande avfolkning i fiskelägesbygden. Det är i mellersta och södra Bohuslän. Ändå är det i detta område de enda yrkesfiskare om inte gnäller på andra yrkesfiskare står att finna.
I andra områden som inte drabbats lika hårt av fiskets och fiskens försvinnande klagar yrkesfiskarna ständigt och jämt på de ”stora båtarna” från Göteborgsområdet som ”dammsuger” haven i sin jakt på foderfisk. Det är klagomål utan substans. De klagar på den grupp som faktisk drabbats hårdast av de minskade fiskemöjligheterna. De som tagit mest styrk ska fortsätta ta stryk tycks ibland vara målsättningen hos sådana som Jonas Wagnström från länsstyrelsen i Skåne, diverse miljöpartister som exempelvis Anders Englesson i Karlshamn och forskare som Filippa Säwe från Lunds Universitet. Wagnström och Säwe hör till de som är drivande bakom konferensen Östersjöfiske 2020.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fiske, Pelagiskt fiske, Östersjön, Nordsjön, Skagerak, Kattegatt, Göteborg, Bohuslän, Rörö, Fiskebäck, Fotö, Hönö, Dyrön, Donsö, Åstol, Brunskär, Flatholmen, Mollösund, Knippla, Östersjöfiske2020, Västkustfiskare, Överfiske, Avfolkning, Fiskelägesbygder
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.