Netflix har gjort en dokumentärserie om livsmedelsindustrin. Serien har titeln Rotten. Ett av avsnitten handlar om fiskeindustrin i nordöstra USA, New England. Det är ett ganska intressant program som dock har ett grundläggande fel. De blandar äpplen och päron vilket gör att det är helt omöjligt att begripa hur fiskeindustrin fungera eller vad som lett till vad utifrån programmet. Detta görs i vad som verkar vara en iver att beskriva systemet med överförbara fiskerättigheter (catch shares, TFC) som ett påfund av satan.
Lås oss börja från början. Fisket utanför New England och Kanada fick problem med utfiskning på 1960-talet och 1970-talet. Detta ledde i först skedet till att de agerade likadant som de europeiska länderna på 1970-talet. De utvidgade fiskegränsen till 200 sjömil och reserverade fisket innanför den för sitt eget inhemska fiske. Detta kombinerades ofta med subventioner till nyinvesteringar vilket ledde till en kraftig tillväxt för de inhemska fiskeflottorna. Så skedde i USA varvid det blev överkapacitet och fisket, överfisket fortsatte och torsken försvann utanför New England. Detta ledde till att 1000-tals fiskare blev bankrutt och tvingades lämna fisket.
Bland dem som stängdes ute fanns främst portugisiska och spanska fiskare. En del av dem kom då att flytta till USA för att diska därifrån istället. En av dem var Carlos Rafael som beskrivs i programmet då han fifflat och fuskat en massa vilket gjorde honom till en av de största yrkesfiskarn i New England.
För att undvika en upprepning av torskkollapsen och för att kunna hålla fisket på en nivå i samklang med beståndens storlek infördes kvoter som fastställs genom prover och vetenskaplig rådgivning. Resultatet blev minskade kvoter vilket självklart ledde till att ytterligare en del fiskare fick problemet. För att fördela fisken mellan olika företag och båtar användes fiskedagar och ransoner. Detta fungerade inte tillfredsställande, antalet fiskebåtar sjönk inte och de som fanns hade alla för lite att fiska. Resultatet blev olagligt fiske och olönsamhet. Carlos Rafael blev en expert på olagligt fiske och arbetade upp kanaler för att sälja fisken svart,
Behovet av en minskad fiskeflotta i New England var akut och då infördes överförbara fiskerättigheter för att råda bukt på överkapaciteten, överfisket och olagligheterna. Problemet med införandet av TFC i New England var att inget gjordes för att hantera de problem som finns med överförbara fiskerättigheter. Det största problemet är risken för en allt för stor koncentration, dvs för få fiskare äger för mycket och de problem detta kan innebära för småskaliga fiskare.
Samma problem fanns i det danska systemet med TFC till en början men där har de gradvis infört maxgränser för kvotinnehav och införts systemet som ger det småskaliga kustnära yrkesfisket extra tilldelning av fiskerättigheter. När TFC infördes i Sverige togs hänsyn till problemen och gränser fanns redan från början samtidigt som en mindre kvot ställes utanför systemet och reserverades för kustnära fiske.
Genom att gränser för innehav av fiskerättigheter inte fanns i det TFC-system som infördes i New England ledde detta till att nämnde Carlos Rafael kunde köpa upp en mängd båtar och kvoter från andra yrkesfiskare.. Han kunde också fortsätta med sina olagliga metoder då kontrollen av fisket var begränsad.
Det finns i programmet också en yrkesfiskare som klagar på att TFC (catch shares) inneburit att han förlorat uppemot 90 % av sina fiskerättigheter. Det är rent skitsnack. Har han förlorat fiskerättigheter kan detta bara ha gått till på två sätt. Hans fiskerättigheter har minskat då den totala kvoten minskat vilket inte har något med TFC att göra överhuvudtaget. Eller så har han sålt sina fiskerättigheter för att tjäna pengar vilket innebär att han gnäller på något han själv valt.
Samtidigt är det uppenbart att yrkesfiskarn i New England bedriver ett mycket gammaldags och omodernt fiske utan selektiva redskap
I programmet förekommer också angrepp på en ledande miljöorganisation, Environmental Defense Fund (EDF) för att den får bidrag från mycket rika människor. Exakt samma gäller också alla andra miljöorganisationer (exempelvis Greenpeace, Fishsec med flera som är mot överförbara fiskerättigheter) plus många småfiskarorganisationer som exempelvis danska Foreningen for ett Skaansomt Kystfiskeri (FSK).
Det är väldigt svårt att begripa vad som hänt utifrån Netflix-programmet då de enbart är ute efter motsättningar och skandaler. De är inte intresserade av att presentera en sanningsenlig historieskrivning.
I verkligheten har överförbara fiskerättigheter, om de utformas rätt, gynnat såväl fisken i havet som yrkesfisket. De har inneburit färre yrkesfiskare och fiskbåtar, men det har varit en nödvändig utveckling. Den tekniska utvecklingen har inneburit att antalet yrkesfiskare och fiskebåtar minskat i antal under mer än 100 år i de flesta länder.
I Sverige har det varit yrkesfiskare som drivit på för att få TFC, först de pelagiska yrkesfiskarna och numera också de demersala yrkesfiskarna (de som fiskar efter bottenlevande fisk). En majoritet av de aktiva svenska yrkesfiskarna är för överförbara fiskerättigheter. Så är det också i Danmark.
Jag har också skrivit en längre artikel om införandet av TFC i New England:
Läs också:
- Överförbara fiskerättigheter är ingen privatisering av fisket
- Överförbara fiskerättigheter äventyrar inte kustfisket
- Problemen med överförbara fiskerättigheter
- Därför är jag för ITQ – individuella överförbara fiskerättigheter
- Om ett ITQ-fiasko
- Rotten gets it wrong about New England and catch shares
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om New England, Fiske, Demersalt fiske, TFC, ITQ, Överförbara fiskerättigheter, Catch shares, Netflix, Rotten, Dokumentär, Carlos Rafael, Individuella överförbara fiskerättigheter, Fiske
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.