Dokumentärfilmen ”Torsken – havets hopp” av Peter Löfgren bygger delvis på anekdotisk bevisföring och är flera avsnitt helt enkelt inte helt trovärdig. Det gäller främst de avsnitt där enskilda kustfiskare uttalar sig. De talar naturligtvis sanning utifrån sin erfarenhet och situation, men deras upplevelser säger inget om helheten.
Dessutom utelämnar filmen många viktiga fakta och presenterar dessutom en del rent felaktiga fakta. Det gäller framförallt de delar av filmen som handlar som det storskaliga sillfisket, historien, utvecklingen i kustfisket och syrebristen.
Peter Löfgren som gjort filmen utelämnar den stora anledningen till den ökade syrebristen i Östersjön. Att havstemperaturen ökat. Något som också tvingat skarpsillens mat norrut och därmed också skarpsillen och gjort havet sötare.Att havet blivit mindre salt innebär också att torsken fått sämre levnadsbetingelser och att syrebristen ökar. Syrebristen förvärras dessutom av de algblomningar som förekommer i Östersjön, men det är inte huvudorsaken.
Att skarpsillen numera finns längre norrut innebär matbrist för torsken som främst finns i södra Östersjön där den enda plats i Östersjön som det östra torskbeståndet kan fortplanta sig på, Bornholmsdjupet (möjligen med undantag av beståndet i Åland hav som verkar kunna leka där). Beståndet med stora torskar söder om Skåne tillhör det västra torskbeståndet i Östersjön som leker på andra platser än Bornholmsdjupet. Det är ett bestånd som är litet men har betydligt bättre hälsa än det östra beståndet.
Dessutom utelämnar han väsentliga fakta om det storskaliga pelagiska fisket av sill och skarpsill. Anledningen till att västkustfiskarna började fiska i Östersjön på 1970-talet i större utsträckning än tidigare var att de utestängdes från Nordsjön och Nordatlanten där det traditionellt fiskat i 100-tals år. Utestängningen berodde på rent politiska beslut. Genom ett penndrag och brist på agerande från de svenska politikerna fråntogs en stor del av västkustfiskarna sin försörjning från en dag till en annan. I andra delar av världen har sådant lett till att yrkesfiskare gått över till tobaks- och knarksmuggling. I Sverige ledde det till att västkustens yrkesfiskare sökte sig till nya fiskevatten i Östersjön. Inte bara västkustens förresten.
Då Ryssland och Sverige inte kunde komma överens om gränserna uppstod ett område med internationellt vatten där fisket var fritt öster om Gotland. Dit sökte sig fiskare från Färöarna, Skottland, Island och många andra länder då fisket i början av 1980-talet var mycket bra i Östersjön. Sillen försvann också från Nordsjön på grund av överfiske under 1960-talet och början av 1970-talet. Något som gjorde att yrkesfiskare i alla länder runt Nordsjön behövde söka sig till nytt fiske. En del av dem sökte sig till Östersjön, andra till Barents hav, andra började fiska vitlinglyra, tobis och lodda med mera.
Det finns också gott om undersökningar som visar att det storskaliga pelagiska fisket har små bifångster. Det gäller även i Östersjön. De insinuationer som görs i filmen om motsatsen är helt enkelt inte korrekta utan felaktiga. Även om det inte går att redovisa varje fisk från det pelagiska fisket innebär det inte att det fångas en massa torsk i sillfisket och skarpsillsfisket.
Förresten så finns det ingen kustfiskare som redovisar varje fisk heller. De fiskar de inte vill ha slänger de överbord även om det formellt är förbjudet när det rör sig om kvoterade arter som torsk, sill, skarpsill, rödspätta, lax och piggvar (för att nämna de kvoterade arter som finns i Östersjön). Det är inget som kan kontrolleras. Alla andra arter kan de slänga tillbaks i havet helt lagligt. Kontrollen i det pelagiska fisket är normalt sett bättre än i det småskaliga kustnära fisket.
Mannen från Havs och vattenmyndigheten, Martin Rydgren, som uttalar sig om bifångster är inte heller sakkunnig på just det området utan ganska okunnig. Han är helt enkelt ingen expert på bifångster i det pelagiska fisket och det är oseriöst av Peter Löfgren att framställa det som om det vore så.
Sen gäller det utvecklingen i kustfisket. Faktum är att det kustnära fisket i Sverige inte minskar speciellt mycket. Det minskar dock i Östersjön, men inte i Västerhavet. En stor anledning till det är att sälarna gjort fisket olönsamt då de äter fångsten. Detta gäller framförallt i Skåne och Blekinge. Men även bristen på torsk i stora delar av Östersjön är en anledning till det olönsamma fisket. Det går inte längre att leva på det fisket. Dessutom sprider sälarna parasiter som gör att torsken blir sjuk, får svårare att tillgodogöra sig näringen från maten, svälter och dör. Parasiterna förvärrar alltså mat- och näringsbristen.
Bristen på torsk i Östersjön är dock inget nytt. Det är ett naturligt återkommande problem som beror på varierande salthalter som främst beror på om det kommer in färskt salt vatten från Kattegatt eller inte. Under senare årtionden har det varit sällsynt med påfyllnad av salthaltigt och syrerikt vatten från Kattegatt. Dessutom förvärras problemen av att Östersjön blivit varmare. I samband med detta kommer vi in på den anekdotiska bevisningen.
När en kustfiskare säger att det var bättre förr, mycket mer torsk och så har det alltid varit, är det ett konstaterande som helt saknar bevisvärde. Sådant kallas anekdoter och anekdotisk bevisning Jag är bekant med en annan kustfiskare som i likhet med Sundell i filmen är från Stockholms skärgård som menar att tillgången på torsk har varit lika låg även under tidigare perioder. Den goda tillgången på 1980-talet är enligt denne man undantaget, inte dagens situation som är mer normal när det gäller bristen på torks i Stockholms skärgård och längs östkusten.
Sill från Östersjön hamnar inte på matborden för att den innehåller för mycket gifter enligt Livsmedelverket (i verkligheten är det inte längre sant). Det har inget med fisket, stora båtar eller inte att göra. Om den gick att sälja som mat skulle yrkesfiskarna gör det för det gör de ju med skarpsill från Skagerak och all sill från SKagerak och Nordsjön.
Överfiske förekommer inte idag. I själva verket är det så att kvoterna mycket sällan fiskas upp, Problemet i svenskt fiske idag är underfiske, inte överfiske. Sannolikt förekom det ett omfattande överfiske på 1980-talet och 1990-talet. Skyldiga till det vara alla yrkesfiskare, även de småskaliga och kustnära. Det förhållandevis storskaliga sillfisket hörde under denna tid till det mest olönsamma fisket och det var garanterat inte helt rumsrent. Både svartfiske och överfiske förekom. Torskfisket på 1980-talet och det efterföljande pelagiska fisket på 1990-talet gav till en början stora vinster, men kanske delvis på bekostnad av laglydighet och bestånd. En del lyckades bättre och kunde investera i nya båtar, men det flesta kunde inte göra det. Under det första årtiondet på 2000-talet fanns det omkring 80 båtar som fiskade sill och skarpsill. De flesta var gamla. I stort sett alla var olönsamma.
De pelagiska yrkesfiskarna valde dock till slut att göra något åt situationen. De krävde och drev igenom individuella överförbara fiskerättigheter (ITQ, TFC), dvs köp- och säljbara fiskerättigheter. Detta ledde till att mer än hälften av båtarna försvann och att det fiske som blev kvar blev lönsamt. Något som i sin tur ledde till att de kunde börja investera i nya moderna båtar med bra och säkra arbetsförhållanden, skonsamt fiske och låg energiförbrukning i förhållande till fångad mängd fisk.
Så till slut industrifisket, Industrifiske är fiske för industriella ändamål. Det handlar om att fisk fångas för att bli fiskmjöl och fiskolja (omega 3). Stora eller små båtar har inte med saken att göra. Det är inget nytt. I nordiska farvatten har det bedrivits sen århundraden. Den stora sillperioden i Bohuslän på 1700-talet handlade om ett omfattande industriellt fiske för att framställa fiskolja (tran) och salt sill. På 1800-talet handlade det om ett industriellt fiske för att framställa gödsel (guano), dvs fiskmjöl, vid en mängd fabriker i Bohuslän, Norge och andra platser.
Jag tror inte torsken i Östersjön går att rädda. Det beror på klimatet. Varmare hav ger en sötare, och syrefattigare Östersjö. Några större mängder torsk kommer inte att kunna leva där. Fisket och yrkesfiskarna drabbas. Men det är inte deras fel.
Läs mer:
- Fel om rovfiske, fiskmjöl och fiske i DN
- Torskkatastrofen i Kanada ledde till knarksmuggling
- Förvillaren Karin Glaumann från WWF
- Usel och okunnig ledare i DN om fiske
- Torsken i Östersjön och trålfisket
Ett svar på “Anekdotiska bevis och bristande fakta ger låg trovärdighet”
Kommentarer är stängda.