Havsforskare förefaller ibland både okunniga och obildade

Många forskare på havsområdet förefaller ofta som väldigt obildade och okunniga, men sannolikt handlar det om att de är inskränkta. Helt fokuserade på sit lilla forskningsfält. Ett praktexempel är Henrik Svedäng som i allmänhet helt nonchalerar andra forskares rön och som i minst 20-års tid har upprepat samma saker vilka under lika lång tid visat sig vara felaktiga. Lär forskare sig ingen nytt? Svaret på den frågan tycks i många fall vara ja. I alla fall när det gäller forskning om havet. Är de i så fall verkligen att betrakta som forskare?

Det senaste exemplet på detta jag observerat vid sidan av Svedängs sagor är delar av en artikel i tidskriften Havsutsikt med en hel hög välrenommerade forskare från bland annat Göteborgs universitet, SMHI, IVL och Chalmers. Forskarna och vetenskapspersonerna är Leon Green, institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, Lena Granhag, Institutionen för mekanik och maritima vetenskaper, Chalmers, Åsa Strand, IVL svenska miljöinstitutet, Charlotta Kvarnemo, Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet, Thomas Dahlgren, Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet, Sam Fredriksson, Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet och Bengt Karlsson, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

Deras åsikter om invasiva arter delar jag men det borde faktiskt kunna ha korrekta fakta. Tyvärr har de inte det på alla punkter. Om invasiva arter skriver de:

Exempelvis finns det tecken på att den invasiva svartmunnade smörbulten har blivit huvudföda för storskarven i delar av Östersjön. Det innebär att skarven äter mindre av andra fiskarter, vilket skulle kunna gynna hotade arter som till exempel ål. Ett annat exempel är stillahavsostronet, som har etablerat sig i Västerhavet. En konsekvens av det har länge ansetts vara minskade populationer av blåmusslor, men det blir alltmer ifrågasatt och numer finns mycket forskning som visar att ostronen tvärtom verkar kunna skydda musslorna från rovdjur samtidigt som de fungerar som bottensubstrat för mussellarver. Stillahavsostronens rev tycks också kunna husera lika stor biologisk mångfald som blåmusslans. Vi har alltså en situation där odling av stillahavsostron begränsas av miljöskäl, trots att det kanske kan vara en räddning för artrikedomen som är beroende av musselrev.

Jag håller med. Det är komplext. Och det borde nog vara tillåtet att odla japanska jätteostron (stillahavsostron). Svartmunnad smörbult bör dessutom betraktas som en växande resurs för kustfisket. Ingen av dess arter kan vi stoppa. De är här för att stanna. Låt dem göra det och låt oss se dem som resurser. Odla stillahavsostron och fiska svartmunnad smörbult.

Men de skriver också:

Blåfenad tonfisk var tidigare vanlig i Västerhavet men har sedan försvunnit. Om vi inte kände till det, och arten åter skulle uppträda inom våra gränser, skulle vi då klassa den som främmande?

En kan inte annat än undra var de befunnit sig de senaste 5 åren. Den blåfenade tonfisken är tillbaks i svenska vatten med besked. Varje år finns det numera tusentals i Skagerak och Kattegatt. Ingen har ens funderat på att kalla dem främmande eller invasiva. De äter stor mängder sill och makrill men ingen anser att det är nåt problem. Att forskarna inte verkar känna till detta förvånar väldeliga. Visserligen är det en detalj i en bra artikel, men det gör att alla uppfattningar som de för fram kan och måste ifrågasättas. Deras trovärdighet skadas helt enkelt av den brist på kunskap de uppvisar kring en detalj.

 

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!