Systemet med fiskemöjligheter i det demersala fisket är ett misslyckande

I det demersala fisket infördes ett system med årsvisa fiskemöjligheter för en fiskebåt som också under året kan överlåtas till en annan fiskebåt. Systemet innebär att fiskare tilldelas individuella årliga fiskemöjligheter istället för att som tidigare fiska på en gemensam kvot med fångstbegränsningar (ransoner) på vecko- eller månadsbasis. De individuella årliga fiskemöjligheterna kan med vissa begränsningar överlåtas mellan tillståndshavare under ett kalenderår till skillnad från ett system med fångstbegränsningar på vecko- eller månadsbasis.

Detta system tillkom till stor del som ett sätt för att hantera landningsskyldigheten. Landningsskyldigheten innebär att all fångst av kvoterade arter ska landas inklusive undermåliga individer. Därefter ska de räknas av på kvoten. Syftet är att myndigheter ska få en bättre koll på hur mycket som faktiskt fiskas. En viss förhoppning om att kvotutnyttjandet skulle öka fanns också.

Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har gjort en utvärdering av systemet där de i princip menar att systemet inte har fungerat och bör ersättas med ett system med överförbara fiskerättigheter som liknar systemet som finns inom det pelagiska fisket. Det finns flera anledningar till att att HaV vill införa överförbara fiskerättigheter i det demersala fisket.

Systemet med årliga demersala fiskemöjligheter har inte lett till har inte medfört att landningsskyldigheten kunnat upprätthållas bättre och byten av kvoter har inte skett på grund av det. Huvudanledningen till detta har varit att bifångsterna av torsk, vitling med mera har varit så små att systemet inte utmanats på denna punkt. Orsaken till detta kan vara att det finns mindre torsk, vitling eller annat i Skagerak än normalt men det kan också bero på att utkast ägt rum i samma utsträckning som innan det nya systemet infördes.

Forskarna från SLU Aqua som utvärderat systemet när det gäller landningsskyldighetens konsekvenser och kvotutnyttjande menar dock att det beror på försämrade bestånd. De menar också att på grund av detta kan systemet inte utvärderas vad det gäller effekter på landningsskyldigheten. Inget vet därför om systemet med fiskemöjligheter överhuvudtaget haft någon effekt på utkast och landningar men det förefaller inte troligt. Att fler båtar använder mindre selektiva redskap är ett tecken på att bestånden minskat för i normalfallet borde bifångster då ha ökat. Å andra sidan skulle det inte heller märkas om utkasten samtidigt ökat.

När det gäller kvotutnyttjande var detta tidigare över 100 % för torsk, kolja, kräfta, tunga och vitling beroende på att de beräknade utkasten varit större eller lika stora som den landade fångsten men med landningsskyldigheten har detta minskat. Med tanke på att användningen av selektiva redskap minskat är detta märkligt och SLU-forskarna menar ett det beror på sämre bestånd av de aktuella fiskarterna. Men den troliga orsaken är ju att kvoten ökat på grund av att det som tidigare var utkast ingår i kvoten som därmed är betydligt större än tidigare. Det är också så att den totala mängden fångad torsk och kräfta enligt HaV ökat efter att landningskyldigheten infördes samtidigt som kvotutnyttjandet minskat. SLU Aqua redovisar däremot siffror som innebär minskad fångst av torsk. Nåt stämmer inte då de två rapporterna inte redovisar samma utveckling och inte heller tillnärmelsevis samma siffror. Då siffror på utkast är beräknade och mycket osäkra och olika rapporter har helt olika siffror är det svårt att veta hur fisket egentligen utvecklats. Ingen vet idag egentligen hur mycket utkast det fortfarande finns och ingen verkar heller ha riktig koll på hur mycket som fiskas och landas.

SLU torsk

HaV torsk

När det gäller rödspätta har kvotutnyttjandet länge varit lågt och det har blivit ännu lägre efter införandet av landningsskyldigheten.  Förhoppningarna har varit att det skulle öka. Men då den enda båt som bedrivit riktat fiske mot rödspätta slutat med detta har kvotutnyttjandet såväl som mängden landad rödspätta minskat kraftigt.

Samtidigt har fisklandningarna från båtar som tidigare huvudsakligen varit räktrålare ökat, troligen som ett resultat att dessa båtar fått mindre räkkvoter genom systemet med fiskemöjligheter än vad de hade tidigare. Om beståndet samtidigt minskat tyder det på att det riktade fiskfisket kan ha ökat och uppgifterna från SLU tyder på att så är fallet då fisket med trål med 120 mm maska ökat kraftigt medan fisket med räktrål minskat något. Det är främst båtar från Göteborgsområdet som fiskar med 120 mm maska. Det senare beror sannolikt också på minskade totalkvoter vissa år. I kräftfisket har fisket med Seltra 140/270 och Seltra 300 ökat rejält medan fisket med rist minskat vilket rimligen betyder att de båtarna borde fått mer bifångster.

Systemet med fiskemöjligheter har troligen inte lett till mindre utkast och troligen inte lett till landningsskyldigheten kunnat upprätthållas bättre. Det har inte lett till ökat kvotutnyttjande för underutnyttjade arter. Kvotbyten har inte skett av kvotskäl utan troligen främst av ekonomiska skäl. Dvs. för att öka lönsamheten i fisket. Det som främst förbättrats är att yrkesfiskarna kan planera sitt fiske bättre än tidigare.

Förutom att systemet med fiskemöjligheter inte haft de effekter som var orsaken till det har det också inneburit flera andra nackdelar. Dessa är den huvudsakliga orsaken till att HaV vill införa överförbara fiskerättigheter istället för årliga fiskemöjligheter.

HaV menar bland annat att ett årligt system, där tillståndsinnehavare är bundna till sin årliga tilldelning baserad på referensperioden år 2011–14 och tillfälliga överlåtelser som sker under året, inte ger några förutsättningar för att långsiktigt kunna förändra och utveckla sitt fiske. En begränsad möjlighet att långsiktigt kunna planera sin verksamhet begränsar också möjligheterna till förbättrad lönsamhet och konkurrenskraft. Detta påverkar i sin tur också företagens möjligheter att investera i bättre och miljövänligare teknik. Dålig lönsamhet kan också fungera som drivkraft till olovliga utkast, t.ex. uppgradering av fångst (s.k. ”high-grading”). Ett system som skapar bättre förutsättningar för lönsamhet och konkurrenskraft kan bättre bidra till ett hållbart nyttjande av haven.

Vidare menar HaV att avsaknaden av möjligheten till långsiktiga överlåtelser ökar risken för informella avtal mellan fiskelicensinnehavare vilket innebär minskad transparens och insyn i systemet och att det fortsatt kommer finnas inaktiva tillståndshavare.

Dessutom medför den årliga tilldelningen som är baserad på en referensperiod som blir alltmer avlägsen i tid att den allt mindre speglar aktuellt fiske. Att uppdatera referensperioden i ett årligt system är inte problemfritt; det är svårt att se hur det kan göras på ett lämpligt sätt utan att riskera positionering där en tillståndshavare t.ex. strävar efter att skaffa sig så hög fångsthistorik som möjligt och en motvilja att överlåta för att andra inte ska få bättre fångsthistorik.

Dessutom innebär det nuvarande systemet en situation med kvotbåtar och överetablering i räkfisket där nästan en tredjedel av fartygen med fisketillstånd för nordhavsräka årligen endast fiskat tillräckligt för att nå upp till infiskningskravet för att få sitt tillstånd förnyat nästkommande år. En överetablering inom detta fiske konstaterades redan år 2014. Överkapacitet kan också fungera som drivkraft till olovliga utkast, t.ex. uppgradering av fångst (s.k. ”high-grading”). Ett flerårigt system med möjlighet att permanent sälja sina fiskerättigheter skulle lösa dessa problem.

Läs mer:

Advertisements