Peter Löfgren ör en av de personer som står bakom sajten Deep Sea Reporter. Han är en ganska typisk representant för den tidningen. Duktig journalist men inte riktigt insatt och det syns i hans krönika om fisket i Östersjön, Mat på bordet eller mjöl åt djur?
Till exempel så är anledningen till att sill/strömming från Östersjön och Bottenhavet inte går till konsumtion helt enkelt att det finns för mycket miljögifter i den. Det är helt enkelt inte lämpligt att äta den för ofta. Det är alltså inte på något sätt fiskets fel. Den används istället till till minkfoder samt tillverkning av fiskmjöl och fiskolja som sedan används till foder åt lax och till omega-3-produkter. Torsk används däremot inte till fiskmjöl vilket Löfgren påstår. Han är helt enkelt inte sanningsenlig på den punkten.
Anledningen till att fisket efter pelagisk fisk till konsumtion och fiskmjöl är lönsamt beror på att överförbara fiskerättigheter införts i fisket. Något som gjort att den överkapacitet som tidigare fanns i fisket försvann genom att mer än hälften av de stora fiskebåtarna såldes tillsammans med de fiskerättigheter de fått. Det är idag ett lönsamt fiske som dessutom är mycket miljö- och klimatvänligt samt långsiktigt hållbart.
Den fisk som går till fiskmjöl och fiskolja renas från de giftiga ämnena. För att användas till foder för lax krävs nämligen att produkterna är giftfria och det är alltså inte så att det ”sägs” att fabrikerna tar bort gifterna. Det är ett faktum att så sker. Peter Löfgren är utan tvekan oärlig när det gäller detta liksom om fiskodling och laxodling. Huvuddelen av den fisk som odlas (föds upp) i världen är karpfisk och de äter inget fiskmjöl. Laxfiskar (lax, regnbåge, röding etc) utgör endast 8% av världens produktion av odlad fisk.
I haven är det också att huvuddelen av fisket är hållbart och det har under många år blivit bättre och bättre. Löfgren har alltså total fel när han hävdar att allt fler fiskbestånd riskerar att ta slut eller att fisken håller på att ta slut. Det är en lögn i Seaspiracy-nivå.
När Löfgren påstår att 30% av fisken slängs ut eller ruttnar bort är det också fel. Den korrekta siffran är 10%, Bifångsterna är 30-40% men det mesta av detta landas och säljs för konsumtion.
Att vi inte äter speciellt mycket skarpsill har Löfgren dock rätt i. Anledningen är helt enkelt historiska, det har aldrig varit en vanlig maträtt i Sverige. I Finland där den kallas vassbuk och i Baltikum äts den dock i stora mängder. Men det är dock inte bara som ansjovis vi svenskar äter den som Löfgren tror utan även som inlagda sardiner och brisling i olika former. Brisling är det norska och danska namnet på skarpsill. men den skarpsill vi äter i Sverige är fiskad i Skagerak och Nordsjön.
Sen är det väl sannolikt så att de som inte äter fisk inte är samma människor som de som köper omega-3-produkter. De senare produkterna köps av hälsoinriktade storstadsbor från medelklassen som inte vill äta djur medan de som inte äter fisk sannolikt i huvudsak är fattiga människor med invandrarbakgrund.
Peter Löfgren skriver bra. Men allt är inte sant och en hel del har han inte koll på.
- Fiskeriforskaren Ray Hilborn om Seaspiracy
- Sanslösa dumheter i Netflix-film om fiske
- Okunnigt om Seaspiracy i svensk media
- Ät mer skarpsill – miljö och klimatvänligt
- Sardiner i Nordsjön
- Makrill istället för tonfisk – nyttigare och bättre
- Ät sill – nyttigt, klimatvänligt och miljövänligt
- Ansjovis – hur mycket finns och fiskas i Nordsjön?
- Skarpsill, brisling, ansjovis, sardell och sardin
PS. Peter Löfgren har också skrivit en annan krönika om kvotsystemet och hur det fungerar. I den är det mesta om hur kvoterna fungerar felaktigt.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.