Det finns utan tvekan en motsättning mellan miljö och fiske ur vissa aspekter. Fiskas det för mycket kan arter försvinna eller minska i antal och andra arter öka i antal. Det ekologiska systemet i ett visst havsområde kan ändras. Att fiska så mycket att bestånden av arter minskar eller försvinner kallas överfiske.
Under 1980-talet var det ett omfattande överfiske i Östersjön, Kattegatt och Skagerak. Orsaken var brist på fiskeriförvaltning, inga kvoter, och för stor fiskerikapacitet. Omkring år 2000 åtgärdades det mesta av detta och överfisket minskade kraftigt. Sen omkring 2010 har det inte funnits nåt överfiske inom det svenska yrkesfisket. Inom fritidsfisket/sportfisket finns det troligen ett visst överfiske i vissa områden. Fritidsfisket/sportfisket omfattas inte av några kvoter, ingen fiskeriförvaltning och ingen kontroll.
Överfiske har inget med vilket fiskerimetod som används att göra. Finns det en fiskerikapacitet som är för stor i förhållande till bestånden som fiskas så existerar en risk för överfiske. Det spelar därvidlag ingen roll om det handlar om fritidsfiske, sportfiske eller yrkesfiske. Inte heller spelar redskapen nån roll. Såväl garnfiske, burfiske, dörjfiske, pilkfiske, backefiske, trålning, snurrevadsfiske eller snörpvadsfiske kan vara metoder innebär överfiske. Storleken på båtarna spelar heller ingen roll. Är de för många och har större kapacitet än vad bestånden tål kan det bli överfiske.
Beståndsbedömningar
För att undvika överfiske måste storleken på bestånden beräknas så noga som möjligt och kvoter beslutas. Dessutom måste fisket kontrolleras på olika sätt. Idag sköter Internationella Havsforskningsrådet (ICES) beståndsbedömingarna för fiskarter som förvaltas inom EU eller genom internationella överenskommelser i norra Atlanten inklusive Östersjön. Med undantag av tonfisk där kvotråden ges och fisket förvaltas av ICCAT.
ICES föreslår också kvoter, det kallas för vetenskapliga råd. Råden föreslår kvoter utifrån vad som bedöms var en biologiskt långsiktigt hållbar nivå. Det är vad politikerna sen har att utgå från när de fastställer kvoterna. Ibland beslutar de om kvoter som är högre än de vetenskapliga råden. Det innebär att det finns en risk för överfiske, förutsatta att hela kvoten alltså fiskas upp. Vilket inte alltid är fallet. Om så inte är fallet föreligger inget överfiske.
För arter som förvaltas nationellt är det SLU Aqua som sköter beståndsbedömningarna och i allmänhet också besluten om kvoterna. Ofta sker dessa beslut i samråd med berörda yrkesfiskare.
ICES, ICCAT och SLU Aqua kan naturligtvis ha fel och i de fall som upptäckts har det hänt att de justerat beståndsbedömningarna både neråt och uppåt.
När det gäller beståndsbedömningar av de internationellt och inom EU förvaltade bestånden är allt som inte är råd från ICES inte några vetenskapliga bedömningar utan inget annat län löst prat och gissningar. Det är så kallad anekdotisk bevisning. Oavsett från vem det kommer. Det kan forskare, lobbyister, politiker, yrkesfiskare, sportfiskare, fritidsfiskare eller miljöaktivister som pratar. Det är inga vetenskapliga beståndsbedömningar och kan inte tas som bevis för nånting. Samma resonemang gäller även för de bestånd som ICCAT och SLU Aqua bedömer storleken för.
Bifångster
När det gäller risk för överfiske måste också risken för bifångster bedömas. Om bifångsterna inte redovisas korrekt är det en risk för överfiske av de arter som fångas som bifångst. Bifångster förekommer främst inom det demersala fisket av bottenlevande arter. Risken är störst inom trålfisket av kräfta, räka, plattfisk och annan bottenlevande fisk.
Bifångster i trålfisket kan i stor utsträckning undvikas genom att använda trålredskap försedda med anordningar som sorterar ut de arter som inte är målarter. Det kan handla om storleken på nätmaskorna i trålen, utformningen av maskorna, om att redskapen förses med rist (sorteringsgaller) eller så kallad exkluder. I Sverige används alla dessa redskapsmodifikationer i fisket. Men bifångsterna behöver också kontrolleras bättre än idag så att det går att se hur mycket som verkligen fångas av en viss art.
Även i garnfisket finns det bifångster och de kan i vissa sammanhang vara omfattande. Det är mycket svårt att undvika bifångster i garnfisket. De enda metoder som finns att tillgå är egentligen justeringar av storlek och form på maskorna. Garnfiske i Sverige är uteslutande småskaligt och kustnära.
Havsdäggdjur och fåglar
Fisket kan också stå i motsättning till miljön på annat sätt än att påverka fiskbestånden. Vissa fiskemetoder kan påverka bestånden av havsfåglar och havsdäggdjur. Andra redskap kan påverka havsbotten.
De fiskemetoder som påverkar havsfåglar och havsdäggdjur mest är garnfiske och fiske med krokredskap som backor (långrev). I sådant fiske fångas fåglar, tumlare och delfiner som bifångst. Det garnfiske som är allra värst är drivgarnsfiske. Det är idag förbjudet inom EU. Men även sättgarnsfiske och fiske med fasta bottengarn utgör ett problem för bestånden av fåglar och däggdjur i havet. Nåt backefiske finns egentligen inte kvar i Sverige efter att yrkesfisket av torsk i Östersjön stoppades.
Det är mycket svårt att skydda fågelbestånd och havsdäggdjur från att fångas som bifångst i garnfisket men det finns tekniska metoder som kan skrämma bort tumlare och delfiner. Det går också att begränsa eller förbjuda garnfiske i områdena där det finns stor risk för bifångster av havsdäggdjur och havsfåglar. Såna områden finns i svenska vatten.
Bottenpåverkan
Bottenpåverkan kan minska den biologiska mångfalden när det gäller växter och koraller. Men det gäller inte på sand- och grusbottnar där påverkan är obetydlig. Problemet finns i stort sett enbart när det gäller lerbottnar. Trålning på hårdbottnar (berg) är ovanligt men förekommer det kan skadorna vara stora. De redskap som påverkar bottnarna mest är bomtrål, bottentrål och snurrevad.
Snurrevad är ett lättare redskap än bottentrål men påverkar större ytor. Det används enbart på mjuka bottnar och framförallt för fiske av plattfisk på sand- och grusbottnar. På lerbottnar skadar det sannolikt inte lika mycket som bottentrål. Bar en båt i Sverige är utrustad för att fiska med snurrevad. Även bomtrål används framförallt på sand- och grusbottnar vid fiske av plattfisk. På lerbottnar orsakar bomtrål större skador än bottentrål. I Sverige och svenska vatten förekommer ingen bomtrålning.
För att skydda bottnarna finns det områden där trålfiske är förbjudet. I Skagerak och Kattegatt är det förbjudet i mer än 30% av havet, i Östersjön kring 20%.
De ytor som inte omfattas av trålfiskeförbud i Kattegatt och Skagerak trålas mycket intensivt. Så har det varit sen andra världskriget.
I Östersjön förekommer idag i stort sett ingen bottentrålning förutom i Bottenviken där det trålas siklöja. Bottentrålningen försvann när torskfisket stoppades. Innan torskfiskestoppet trålades det på 20-25% av Östersjöns bottnar och framförallt längst söderut. På 1980-talet bottentrålades en betydligt större andel av bottnarna.
Fisket och miljön
Det finns alltså en klar motsättning mellan fiske och miljö på vissa områden. Den fråga som följer av det är om det går att vara miljöaktivist och försvarare av fisket på samma gång.
Läs mer:
- Miljö- och klimatvänligt fiske
- Miljövänligt fiske – flyttrålsfiske
- Miljövänligt fiske – snörpvadsfiske
- Det viktigaste svenska fisket är också det miljövänligaste
- Det danska fiskets miljö- och klimatvänlighet
- Kvotkungar bedriver det miljövänligaste fisket
